Välkommen till världen lilla vän! På beräknad förlossningsdag bestämde hon sig för att det var dags att göra entré. Klockan 01.30 vaknar jag med ett ryck, flyger upp ur sängen och ut forsar vattnet. Vilket fall! Någon har övertygat mig om att filmmakarna i Hollywood fått vattenavgång om bakfoten, men efter denna säregna upplevelse har jag identifierat deras inspirationskälla. Sen vet jag inte om vattnet oftare går med besked på just natten, men vi kan ju föreställa oss kalabaliken som skulle uppstå om det skedde på stan. En speciell upplevelse som drog med sig tre fullstora badlakan och en filt samt ett besök till Malmös förlossningsavdelning för kontroll, mitt i natten.
Ganska exakt 24h senare öppnade hon sina mörka ögon och skrek sitt första skrik i en förlossningssal på Lunds Lasarett. Hon var 48cm lång, vägde 3145gram och var alldeles perfekt. Idag är hon 2 veckor, har passerat sin födelsevikt och njuter av livet så som bara ett litet spädbarn kan. Ibland helt förtvivlat men oftast bekvämt sovandes.
För andras men kanske mest för egen skull, min förlossning i cirka tider:
01:30 Vattnet går.
02:00 Åker till Malmös förlossningsavdelning där ett CTG registerar bra värden för bebis och frekventa, men lätta sammandragningar för mig. Avslutas med utvändig kontroll av bebisens position och huvudet anses vara fixerat. Skickas hem med planerad igångsättning fredag klockan 08.00.
03:00 Hemma igen och åter i säng för sömn. Behöver jag nämna att jag hade svårt att sova?
07:00 Värkarna drar igång. Äter frukost.
11.30 3 värkar på 10 minuter, ringer förlossningen i Malmö som ber oss avvakta tills de ökar i intensitet. Försöker äta en macka.
12.30 3 rejäla värkar på 10 minuter, ringer Malmö som inte har någon plats, frågar om jag klarar mig hemma ett tag till och ber oss återkomma senare.
13.30 Fortfarande 3 rejäla värkar på 10 minuter, ringer Malmö som hänvisar oss till Lund.
Bilfärd på 20 min Tar 6 värkar i bilen, en mindre trevlig upplevelse som uthärdas genom att nynna låtar från barndomen, främst sånger från kyrkokören, hur logiskt?
15:00 Vi är på plats i en förlossnignssal i Lund. Här konstateras jag vara öppen 3cm men bebisens huvud är rörligt (!). Blir kvar med ordination sittande sängläge och får enbart lov att röra mig för att gå på toaletten (för att undvika att navelsträngen lirkar sig ut och kommer i kläm). Värkarna blir mindre intensiva men samtidigt svårare att hantera pga. sittande sängläge. T går och handlar, jag biter ihop, nynnar vidare och försöker sova. CTG görs 1ggr/h och en stund senare får jag värmekuddar, lite morfin och slumrar bort i intervaller. Efter ett par timmar vräker jag i mig en färdigrätt och börjar så smått känna hur värkarna tilltar.
20.00 Nu anses jag vara i aktivt värkarbete men barnmorskan tycker att värkarna behöver extra skjuts och ett värkstimulerande dropp sätts in. Jag får akupunktur, lustgas och ganska rejält ont. Någonstanns mellan 20.00 och 00.00 är jag öppen 6cm och bebisen är äntligen fixerad. Rörelse är återigen tillåtet! Jag knäcker en stolsrygg när jag ska sätta mig, får härledning för att andas rätt och vid något tillfälle klarar jag värkdippen utan lustgas. Mäktigt men också otäckt – att smärta kan kännas så olika beroende på position, psyke och vägledning. En ny sköterska kommer in i rummet och jag upplever henne som en räddare i nöden. Orättvist, med tanke på det grymma arbetet övriga i rummet utförde.
00:30 Dags att krysta! Strax där innan gastar jag att det trycker på och efter många om och men inser barnmorskorna att jag faktiskt är redo att krysta. De tror mig inte först och berättar senare hur de planerat att föreslå epidural då de förväntade sig långt mycket längre tid innan det var dags att krysta. Jag känner mig lite som en vinnare och förstår att detta snart är över.
00:50 Efter 20 minuter har hon tagit sig igenom alla fysiska hinder, jag vägrar känna på hennes huvud innan hon är ute men känner mig både lättad och lycklig strax därefter då hon för försa gången pickar på mitt bröst. T klipper navelsträngen och fotograferar, på min entusiastiska uppmaning, moderkakan. Efter sömnad, vägning och mätning, klassisk välkommen-till-världen bricka och toalettbesök sätts jag i en rullstol och vi rullar upp på Familje BB där vi blir kvar i 48h. Liten kräks fostervatten, undersöks rutinmässigt och föräldrarna sover de första dygnen med lampa tänd och det ena ögonlocket på glänt.
Såhär gick det till när du kom till världen lilla vän – ett ganska mäktigt dygn och 48 lugna återhämtande timmar.
Kommentera (1)