VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Blir du en kopia av mig eller en galen mix av oss båda?

jag som liten jag som liten

Nu är du ca 44cm lång och väger omkring 2.38kg. Jag börjar bli olidligt spänd på hur du ser ut, låter och känns. Jag tänker på bilder på oss när vi var små och inser att vi båda är så långt ifrån varandra lika att det är helt omöjligt att förutsäga hur du kommer se ut. Att din far har en hel hög med dominanta attribut så som mörkt hår och mörka ögon gör mig ganska övertygad om att du kommer vara honom upp i dagen. Men vilka element kommer du ärva från mig. Kroppsformer, färger, egenskaper? Än märkligare känns det att ge dig ett namn innan vi fått träffa dig och lära känna dig. Det ska bli mäktigt och nu är jag förväntansfull. Några cm och kg till, sen är det fritt fram att sträcka ut dig i världen.

Här ovan finns några bilder på din mor. När hon var väldigt väldigt ung.

Kommentera (1)

Vi ska lära oss gå

babyKänner mig helt plötsligt supergravid. Någonting annat vore kanske konstigt då graviditeten faktiskt beräknas vara fullgången om fyra (!) veckor. Då kan det bli bebis. Jösses! Hur som helst. Mitt mentala fokus ligger just nu väldigt långt bort från att föda barn och kan enbart fokuser på den 19/12 – då åker benskenan av och benet ska äntligen börja rörelsetränas. Vilken fröjd!

Har ändå under den här sjukdomstiden varit på både föräldrautbildning, bläddrat i böcker, lyssnat på poddar. Väldans bra förberedelser. Men, den senaste tiden står varenda himla morsa på knäna och föder sina barn. Snacka om att sätta griller i huvudet och stor förhoppning på den där rörelseträning. Håller tummarna för att de där 14 extra kilona fungerar som välgörande vikter och inte själper någon typ av läkning eller progress. Eller att sammandragningarna ökar och förbjuder all eventuell rörelse (det sköter redan kryckorna och skenan rätt bra). Eller att vätskan forsar ut i kroppen av ansträngning. Eller finns det någon annan potentiell risk som kommer göra mina knäböj extra problemtiska? Jag har för mycket tid över för reflektion! Med största sannolikhet kommer ju allt gå väldigt bra och min fysiska kondition på dagen D kommer fungera alldeles utmärkt, om än som en plan B.

Den 19/12 kommer det vara samma fyra (!) veckor till beräknad födsel och återvändon är obefintlig (och har väl kanske varit ganska länge). Märkligt det där, att en liten människa ska titta ut genom mitt underliv och göra livet total annorlunda och säkerligen väldigt vackert. Samtidigt som det känns märkligt känns det mäktigt och jag börjar bli aningens pepp på allt det här. Trasigt knä eller inte – det kommer lösa sig bra ändå.

Men först.
Knät ska läkas.
Julklappar ska inhandlas.
Och jag ska lära mig gå!

Det sistnämna något som med all säkerhet kommer präglas av en ganska rejäl osäkerhet och rädsla för att återigen välta. Ser det dock från den positiva sidan och tänker att jag och bebis kommer ha en beröringspunkt lite närmare i tid än andra. Jag kommer ha god förståelde för dina staplande, osäkra och knoddiga ben med bulliga fossingar. En del i ett säreget föräldraskap. För nu är vi båda dina officiella föräldrar – det firade din far med dinosourie-dans och klacksparkar. Jag ansluter om några veckor.

Så, kom ann nu läkeproccess och så småningom; förlossning!

Kommentera (1)

Ditt framtida kompisgäng

Gosedjur

Vilken långsam dag! Trots amningshalsbandspyssel så går den här dagen i värsta snigelfart. Lyssnar på pod, äter pepparkakor, öppnar balkongdörr, hämtar vatten, blir hungrig, knäpper upp och stänger skena, hoppar omkring på kryckor, blir trött, somnar, vaknar, googlar och klappar mig på magen. Två timmar kvar, sen får jag sällskap och dagen kan snart ta slut. Precis en sådan urtrist dag är det idag. Utan smink, utan strumbyxor och utan något som helst action. Tur att det är en ny dag imorgon och att tristess trots allt är ett lyxproblem. Passade på att beskådat minis gosedjurshörna på förmiddagen (ja, du hör!). Allesammans är hämtade från min egen barndom. Fladdermusen är ett slöjdsnickeri (osäkert om konstnären är jag eller min bror) och nallarna i gobelängtyg har farmor gjort. Börjar se ganska mycket fram emot att se och känna sparkar även utanför den där magen snart. Ett grymt kompisgäng väntar taggat på din första hylla! Mäktigt.

Kommentera

Rullande julmarknad

christmas

Funderar fortfarande en hel del på den där olyckan och vad som faktiskt orsakade den. Har förutsatt att jag snubblade på någon typ av platta/sten eller trampade snett – men jag kan bara inte minnas att jag faktiskt gjorde det. Ju mer jag tänker på det blir jag övertygad om att jag välte, helt enket tappade balansen. Kan inte låta bli att lägga skulden på en 10 kilo tyngre kropp och ett huvud som inte anpassat sig till den nya formen. Stor jacka och tung packning gör teorin till ett faktum – jag välte för att jag var övertung. Snarare ett graviditetssymptom än ren klantighet? Isåfall gick den här graviditeten från att vara väldigt obemärkt till att bli extremt komplicerad. Alltid skönt att ha någon annan faktor än enbart sig själv att skylla.

Hur som. Återbesöket hos läkaren igår gick bra. Skenan, i rakläge, förblir på för att undvika att sprickan (som är tvärgående över knäskålen) inte ska ryckas upp och isär av lårmuskeln. Pga. graviditeten och ovilja att behöva operera tas det säkra före det osäkra och skenan blir kvar i totalt sex veckor. Bra, men så omständigt. Ringde hem en sjukgymnast som beställt en rullstol – nästa helg blir det åka av och det finns hopp om att rulla in på en och annan julmarknad under december trots alls. Det här blir jobbigt, men hanterbart.

Följder:
– Sjukskriven till den 14 december
– Många och mycket överkroppsaktiviteter, i soffläge

Nackdelar:
– Att inte kunna vara delaktig och slutföra pågående projekt på jobbet
– Oförmåga att springa omkring och fixa inför jul och minis ankomst
– Sova på rygg

Bild från en grym bildbank, unsplash.

Kommentera

Hello world!

Sjukhussäng

Det var en vecka, en dag och sex timmar sedan som jag drog omkull. Vädret var ovanligt kyligt och jag hade, med tanke på graviditeten, valt att inte stressa i onödan till tåg och buss. Missad det vanliga tåget och beställde en liten latte i väntan på nästa avgång. Baristan blandade ihop beställningarna och bjöd slutligen på en extra stor. ”Det blir en bra dag idag” tänkte jag, kände mig extra pigg och såg genuint fram emot arbetsveckan och allt vad denna skulle bjuda på. Tänk att jag kunde ha så fel.

Redan på perrongen laddar min telefon ur pga. kylan. Väl på tåget informeras om växelfel och sen ankomst. För att slippa vänta på den anslutande bussen väljer jag att springa mellan avgångarna vid ankomst. Med dator-matlåde-vattenflaske-plånboks-tung väska, nyfyndad tjock gravidjacka (uppknäppt) och utslitna höstkängor tar jag sats. Klämmer mig igenom folksamlingen som står på rad i rulltrappan, saxar mellan alla människor. Kommer ut på det stenbeklädda golvet utanför stationen, börjar springa men faller snabbt handlöst rakt fram. Knä, knä, mage och armar. En efter en slår de i golvet vid fallet. Jag blir liggande på marken som en strandad val. Det tar en stund innan jag tänker tanken ”jag är gravid och har slagit i magen”. Orkar inte ställa mig upp pga. tungden. Blir chockad och börjar gråta.

Ett och ett halvt dygn senare är jag utskriven från Helsingborgs lasarett. Bebis har fina kurvor för att vara så liten. Jag känner mig trygg, omhändetagen och tacksam över att allting gick så bra – trots allt.

Sex timmar, en dag och en vecka senare ligger jag i soffan med sprucket knä och livlig bebis i tjock gravidmage. Det gick inte så himla bra med mig och benet är fast i skena ca 6 veckor varav 3-4 i rakt läge. Prognos för att vara helt återställd är ett halvår (!) och jag gör allt som jag kan (vila, vila, vila) för att vara fit for fight inför en förlossning.

Lite rädd. Stundtals förtvivlad. Men otroligt tacksam. Njuter något litet av att vila en trött kropp. Startar en blogg. Kanske för att göra tristessen midare men också för att ventilera, dokumentera och sedan ett längre uppehåll, återigen skriva.

Hello world – nu testar vi det här igen!

 

Kommentera

Följ