Femte dygnet blev det sista och i skrivande stund sitter jag i soffan här hemma. Är barfota, dricker kaffe ur egen favoritmugg, har duschat i egen dusch och sovit i egen säng. Har nyligen sövt en trött Amélie som nu sover gott i sin egen säng.
På kvällen det sista dygnet på avdelningen var det något utmanande att få dig att somna. Vi vaggade, vyssade, matade och stoppade upp och ner i sängen. En dos av ditt vanliga kvällsjag med lite extra intensitet. Du somnade sedan gott, vaknade upp vid 01 för mat och medicin, somnade om och valde sedan att ta morgon vid 04. Gjorde några försök med vaggande, vyssande och liggammande men insåg ganska snabbt att du bara ville vara vaken. Hann packa, leka och plocka undan innan klockan slog 06 och du återigen började visa tecken på trötthet. Vi somnade båda om och blev väckta för flytt tillbaka till avdelning 27 klockan 07:00. Tur att jag packat tänkte jag och fick direkt skjutsa sängar genom korridoren. Amélie fick sin sista dos Ipren där på natten och klarade sig sedan enbart på alvedon och kommer så göra ett par dagar hemma innan vi trappar ner och slutar helt.
Svullnaden var märkbart mindre och den nya ansiktsformen gjorde att vi var osäkra på om mer minskad svullnad ens var att vänta. Fick i motsats bekräftat att pannan fortfarande var svullen. I samma veva kommenterades hur resultatet såg väldigt fint ut samt att såret läkt så där som det ska.
Såret är vidare en storartad berättelse i sig. Kan inte förstå hur det kan läka så fort. Från att dag två vara rött och bitvis vätskande till att nu, dag sex, vara märkbart smalare och i stora delar helt torrt. På samma sätt som det nästan går att se pigga nya växter ta skott går det se hur det här såret läker. Även om ditt hår ännu inte kan täck ärret så undrar jag om det kommer synas särskilt väl om bara någon vecka. Så fascinerande på något sätt även om kvällens sårtvätt inte är något som jag ser fram emot direkt.
Hur som helst. Efter flytten till avdelningen serverades jag sedvanlig frukost, bytte om och sminkade mig för första gången sedan ankomsten och återgick till rummet där vi själva spenderade morgonen i väntan på utskrivning och möte med kirurgen. I korridoren förbereddes diverse patienter för veckans operationer och det kändes helt overkligt att vi varit i samma sits för bara några dagar sedan. Tog en promenad till dagrummet för att låta Amélie titta på akvariets fiskar och mötte en föräldrar som satt och väntade på sin son. Att små barn opereras är vardag här och arbetet som sköterskorna och kirurgerna gör är fantastiskt. Känner enorm tacksamhet för att operationen gjorts möjlig och att allting gått så bra hittills.
När klockan slog tio anlände kirurgen, visade en skiss på vad operationen åstadkommit, berättade att en viss snedhet är lägesbetingad och inte gå att göra något åt samt att fjädern som är inopererad kommer plockas ut om 6 månader. Han var nöjd och mycket annat nytt var det inte att förtälja. Papper för reseersättning och vab skulle färdigställas och efter snabb info om eftervårdnaden hemma lämnades vi ensamma i väntan på borttagning av CVKn (infarterna som varit fäst vid halsen).
Borttagningen var inte populär. Amélie var trött och skriket ekande. Vi fick stanna en timma för att avvakta eventuell blödning och efter lite vaggande somnade Amélie gott. Inga problem tillstötte och klockan 12:15 tackade vi för oss, gick och åt lunch, packade in oss i bilen och styrde vidare mot Malmö.
Därmed var sjukhusvistelsen över för denna gången och jag är så otroligt imponerad över din styrka och tuffhet Amélie, vi hade inte klarat av detta utan dig!
Kommentera