Det fjärde dygnet verkar komma att bli vårt näst sista dygn här på avdelningen. Om inget försämras lämnar vi för att åka hem redan imorgon, fem dagar efter operation.
Vi somnade tidigt och ganska utmattade igår. Droppets karakteristiska ljud sövde med största sannolikhet min kropp. Påminde samtidigt lite skrämmande om alla maskiners sus på CIVA. Lugnade dock snarare med tanke på återhämtningens progress och väntad effekt efter dagens många spyor. Och att det gav resultat.
Vid 23-tiden vaknar jag av att Amélie brottas med sin napp i sängen, de glada trötthetsskriken går på högvarv och benen ligger sällan kvar på marken mer än någon sekund. Hon är dessutom uppenbart hungrig. Äter tomt snabbt och fortsätter med sin gymnastik, både kroppslig som oral. Vi får till två blöjbyten och en hel timmas vaggning. Amélie har lite ont när hon ändrar position men är snarare uppgiven pga. trötthet i kombination med energi.
Jag tackar sjukhusspjälsängen för sina vaggande egenskaper då rörelsen blir sista droppen som krävs för återgång till sömn. Med napp i munnen, snutte över ögonen, kaninen under ena armen och räven under den andra somnar hon liksom jag gott om igen. Vaknar av att sköterskan vid två tillfällen frågar hur Amélie mår och ytterligare en gång när det är dags för mig att ta tag i påfyllningen av alvedon. Klämmer in blöjbyte och amning. Helt klart en aktiv natt.
På samma sätt har dagen löpt på. Att summera den i detalj är en utmaning då vi mest har skött oss själva. Inga fler löpande kontroller eller annan upppassning, bara besök för smärtlindring, frukost och snart kvällsfika. Energisk Amélie, lek, gnäll vid nya positioner, många bajsblöjor (hurra för en fungerande mage), promenader i korridoren (bu för regnigt göteborgsväder) har toppats med något som liknar en släng av övertrötthet. Vi har rent praktiskt tagit av hättan, tvättat håret på nytt och kan pga den lättnade svullnaden verkligen se och föreställa oss hur du nu ser ut. Det är ganska stor skillnad för oss som ser dig varje dag. Lika fin nu som då men nu mer i likhet med en ordinär bebis, med sådär stort och runt huvud och massor av plats för en växande hjärna. När svullnaden går ner kommer de insatta fjädrarnas form med stor sannolikhet gå att ana i pannan, huvudet kommer vara lite buckligt och ärret löper i sicksack från öra till öra. Små detaljer med andra ord.
Idag har Ipren ersatt morfin och vi vill verkligen ta dig med oss hem. Har varit lite orolig över hur det kommer bli när vi kommer hem men kan, som jag tidigare skrev, inte annat än längta. Tänker. Att om sköterskorna och läkaren känner sig trygga och övertygade om vår utskrivning imorgon så åker vi. Det kommer bli utmanande att tolka smärta och ta hand om öppet sår – men det är en liten del i det hela. Håll tummarna för att natten blir lugn och lika framgångsrik som tidigare dygn. Klarar vi oss utan morfin och spyor så tar vi förmodligen vårt pick och pack och drar. På samma sätt som det är en fröjd att följa din återhämtning här är det efterlängtat att se dig i vår vardag igen.
Håll tummarna!
Håller tummar och tår ?förstår att det kan kännas tufft att sköta återhämtningen av Amélie på hemmaplan! Men visst är det så att man klarar av mer än vad man kan tro ? Kramar
Precis, och i jämförelse tänker jag att vi varit med om värre. Hjälp finns ett telefonsamtal bort och evtuella infektioner går kanske behandla på hemmaplan. Kramar
Håller tummarna hela natten❤️Ni har klarat de här dagarna storartat alla tre så det går säkert lika bra när ni kommer hem. Kramar???
Tumhållandet gav resultat – idag åker vi hem! Kramar ??
Åh vad härligt! Var rädda om er och kör försiktigt.???kramar