Det börjar kännas som att vi varit här i en mindre evighet. Kontrollerna har minskat från varje, till varannan, till var fjärde timma och bristen på uppassning gör tillvaron något långtråkig. Men viktigast är att Amélie får tid och utrymme att återhämta sig, och det går på rätt håll.
Det tredje dygnet har vi äntligen fått ta del av din fina personlighet. Vaknar mitt i natten av sprattlande hunger, möts av ljud och mild lek i sängen tidig morgon och du rör armar och ben sådär som bara du kan. Huvud och ansikte är fortfarande svullet men vid ett förväntat byte av hätta och kompresser slog du upp dina bruna. Så fantastiskt. Vi möttes direkt av ett efterlängtat leende och tycker att det är underbart att få kontakt med din blick igen.
Vi har efter uppmaning varit ute på en promenad, du sov och missade både kvittrande fåglar och försommarens alla dofter. Din huvudform är sådär bebislik som väntat och trots mycket vätska kan vi ana hur du ser ut.
Mycket medgång och milstolpar är med andra ord avklarade. Du är så duktig och tuff. Samtidigt fortsätter morfinet att sätta den lilla kroppen ur balans. Maten får inte alltid stanna i magen, matlusten är lite sisådär och det gnälls en hel del när det ska bytas position. Vid några tillfällen har du varit otröstlig och då snabbt fått smärtlindring i CVKn (infarter som ständigt är fästa på halsen). Inför natten har du fått dropp för att fylla på med vätska och energi.
Vi lägger en framgångsrik dag på hyllan och samlar extra energi för ytterligare återhämtning imorgon. Jag som tidigare gärna stannade här flera dygn extra har verkligen börjat längta hem. Du sover här bredvid och jag kan inte låta bli att fundera på hur det kommer kännas att återigen sitta och titta överkanten på dig i din egna säng. Jag tänker att jag aldrig någonsin ska önska att byta bort en sekund av minuterna med dig. Vare sig det är lätt, svårt eller krävande.
Nu börjar jag förstå att vi snart kan vara hemma igen och jag hoppas att du anar en känsla av detsamma!
Kommentera