VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Kallelse till operation

Kallelsen har kommit. Den 23/5 bär det på nytt av till Göteborg och Sahlgrenska. Denna gången står inskrivning, röntgen, operation och eftervård på schemat. Nu är det på riktigt och väldigt väldigt snart dags. En månad senare ska vi tillbaka på återbesök och kontroll. Håll alla tummar och tår för att allting går bra. När vi är tillbaka är vi på den sk. andra sidan.

Så, hur känns det?
– Skönt men helt fruktansvärt.

Jag sitter i soffan när jag får veta. Håller Amélie i famnen och känner genast hur pulsen ökar och hjärtat dunkar hårdare. Tänker ”Ja!” ändrar mig och tänker ”Nej!”. Någonstans är allting oundvikligt och vi måste ta oss igenom det här. Andra barn opereras på löpande band och i många av dessa fall går både operation och återhämtning galant. Därmed är det fantastiskt skönt att ha fått en tid så nära inpå Amélies 4 månadersdag, så snart som möjligt. Någon annanstans önskar jag att allting blivit helt fel och att slutningen av suturen i hennes panna inte existerar, att undersökningarna visat fel eller att allting bara är ett misstag. För det känns helt fruktansvärt hemskt såklart och jag vet att detta kommer vara något av det tuffaste jag upplevt hittills i livet. Att bara titta på och stå bredvid. Att stå bredvid ett hjälplöst litet barn. Att försöka finnas för och trösta min finaste Amélie. Det är omöjligt att föreställa sig hur det kommer bli och det skrämmer mig. Om jag kunde önska mig något så är det ett facit. Hur det kommer gå, hur hon kommer reagera och hur resultatet kommer bli. Men som bekant finns det bara facit för inrutade, självklara och redan enkla saker. Det här är något helt annat.

Tänker hur detta kommer att blir lite som att återgå till den dagen då hon föddes. Hur tiden kommer stå helt stilla och att det bara kommer vara här och nu. Alltså sådär som det var under själva förlossningen och de allra allra första dagarna i hennes liv. Timmar existerar inte, dagar finns inte och verkliga livet där utanför flyter förbi helt stilla och ovetande. Där inne kommer det vara stormigt och vi kommer sträva efter att ta oss igenom den starka vinden och bemästra ostadiga ben på hal is. Förra gången strävade vi emot att se hennes första andetag och lära oss hennes behov. Nu strävar vi efter att se henne återhämta sig, att komma tillbaka från smärta och att återigen le. Det är så himla konstigt att hemska saker är så nära de allra vackraste. Finner någon slags mening i det.

Fortsätter att njuta av varje dag i det nya livet men tänker mycket både på praktiska och känslomässiga detaljer. Det börjar bli dags att gå igenom operationshistorierna igen, boka boende och skriva ner allting som behöver packas och ordnas inför vår hemkomst. Ordning och kunskap är makt tänker jag – och bestämmer mig för att tydliga målbilder och mycket förberedelser är bra livlinor. Onödigt att undvika det oundvikliga in i de sista. Därmed är det dags att släppa all skräck och fokusera på att hitta styrka i det hela. Och kanske tillåta sig att gråta lite. För ni ska vi kämpa allt vi kan för dig fina Amélie. Du är vår starkaste livlina.

Andra inlägg på samma tema:
Beskedet
Amélie har kraniosynostos
Första besöket på Sahlgrenska och avdelning 27
Trigonocefali


Kommentarer


  1. Annica Hellqvist 2017-04-26 on 17:13 Svara

    Tack för att vi får ta del av Era tankar och självklara oro !
    Glöm inte bort att ta hand varandra i all detta …behöver Ni vårt stöd finns Vi alltid här för Er ?Kramar

    • Jen 2017-04-27 on 13:33 Svara

      Tack! ? Kramar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ