VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Jo, jag mår faktiskt riktigt bra just nu. Tackar som frågar!

  • Inlägg av:
  • Datum:
  • Kategori: Gravid

Föräldraledighet dag 2. Kändes märkligt att ”ta ledigt” förra veckan men både självklart och välbehövligt just nu. Bebis kan mycket väl fortsätta att gotta sig där inne i värmen ända så långt som till början av februari. Tänk så drygt att gå omkring och vänta i så många lediga timmar tänkte jag förut. Men tänk så drygt att inte hinna klippa det där håret, packa den där väskan, vara supertrött och ha ont precis överallt ifall hon skulle bestämma sig för att vara klar och komma nu. Jag går inte upp innan klockan 7, sover middag om det behövs och går och lägger mig när jag blir trött – jag vilar upp mig skulle en kunna säga. Dessutom hinner jag sjukgymnastiks-träna minst tre gånger om dagen. Ett pass tar minst en timma och om benet ska bära utan kryckor så får jag helt klart ligga i. Visst går det framåt nog, men att gå i trappor, böja med tyngd på knät eller gå i lagom snabb takt är fortfarande helt omöjligt. Jag misstänker att en förlossning kommer avstanna sjukgymnastiks-progressen några veckor och jag vill så gärna kunna lyfta bebis när det väl är dags. Plan B heter fortfarande bärsjal och barnvagn även inomhus – men jag är ändå ganska hoppfull och hejar benhårt på att mitt knä snart är stabilt.

Idag blir det även ben-träning i form av promenad. Snart bär det av till Caroli för att klippa av lite slitna hårtoppar. Jag har fått något märkligt behov av att känna mig själv fräsch och fin.

Om jag ska reflektera en aning så känner jag inte alls igen mig i beskrivningen av den där, höggravida och kroppsligt negativa känslan av ökad vikt och bylsig kropp. Visst väger jag ganska mycket mer, har lite svårare att gå eller resa mig men det faktum att kroppen producerat det där livet med hjälp av bara sin massa – DET – är svårare att förhålla sig till och ta in. Har läst en del aggresiva inlägg ang. kommentarer och objektifiering av gravidas kroppar och har full förståelse för att det kan anses vara problematiskt men anser snarare att den psykiska påfrestningen faktiskt är den som tystas ner, hyshas om och inte alls lyfts upp så som den bör. Kanske är det rentav där problematiken faktiskt grundar sig? Att vara gravid är övermäkigt och mäktigt på samma gång, blir kanske både jobbigt och fantastiskt – det är en del av livet och helt klart något som påminner oss om premisserna för vår existens. Alla känner vi olika. Att diskuttera rätten till att kommentera vikt, krämper eller annat känns ganska litet och isolerat i det sammanhanget. Må jag kanske ha varit skonad från upplevelser med pekpinnar, men om någon frågar mig hur jag mår eller hur min graviditet går så blir jag snarare glad än upprörd. Om nu pekpinnarna dyker upp där och då – ta tillfället i akt och bryt av dem! Skit sak samma om en hormonell känslostorm skapar överreaktion eller tårar, det är också ett sätt att upplysa och/eller förändra.

Alla är vi dock olika och ovan är såklart min egen reflektion och mitt förhållningssätt. Är problemet viktigt för någon annan, fortsätt så, lyft det – jag vill bara inte vara en del i en klagostorm utan att isåfall göra något åt den.

Jo, jag mår faktiskt riktigt bra just nu. Tackar som frågar!


Annons

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följ