Känner mig helt plötsligt supergravid. Någonting annat vore kanske konstigt då graviditeten faktiskt beräknas vara fullgången om fyra (!) veckor. Då kan det bli bebis. Jösses! Hur som helst. Mitt mentala fokus ligger just nu väldigt långt bort från att föda barn och kan enbart fokuser på den 19/12 – då åker benskenan av och benet ska äntligen börja rörelsetränas. Vilken fröjd!
Har ändå under den här sjukdomstiden varit på både föräldrautbildning, bläddrat i böcker, lyssnat på poddar. Väldans bra förberedelser. Men, den senaste tiden står varenda himla morsa på knäna och föder sina barn. Snacka om att sätta griller i huvudet och stor förhoppning på den där rörelseträning. Håller tummarna för att de där 14 extra kilona fungerar som välgörande vikter och inte själper någon typ av läkning eller progress. Eller att sammandragningarna ökar och förbjuder all eventuell rörelse (det sköter redan kryckorna och skenan rätt bra). Eller att vätskan forsar ut i kroppen av ansträngning. Eller finns det någon annan potentiell risk som kommer göra mina knäböj extra problemtiska? Jag har för mycket tid över för reflektion! Med största sannolikhet kommer ju allt gå väldigt bra och min fysiska kondition på dagen D kommer fungera alldeles utmärkt, om än som en plan B.
Den 19/12 kommer det vara samma fyra (!) veckor till beräknad födsel och återvändon är obefintlig (och har väl kanske varit ganska länge). Märkligt det där, att en liten människa ska titta ut genom mitt underliv och göra livet total annorlunda och säkerligen väldigt vackert. Samtidigt som det känns märkligt känns det mäktigt och jag börjar bli aningens pepp på allt det här. Trasigt knä eller inte – det kommer lösa sig bra ändå.
Men först.
Knät ska läkas.
Julklappar ska inhandlas.
Och jag ska lära mig gå!
Det sistnämna något som med all säkerhet kommer präglas av en ganska rejäl osäkerhet och rädsla för att återigen välta. Ser det dock från den positiva sidan och tänker att jag och bebis kommer ha en beröringspunkt lite närmare i tid än andra. Jag kommer ha god förståelde för dina staplande, osäkra och knoddiga ben med bulliga fossingar. En del i ett säreget föräldraskap. För nu är vi båda dina officiella föräldrar – det firade din far med dinosourie-dans och klacksparkar. Jag ansluter om några veckor.
Så, kom ann nu läkeproccess och så småningom; förlossning!
Du är fantastisk duktig på att skriva. En fröjd att läsa dina mammakåsarier. Kramar Mormor o Morfar