Vem sitter där uppe och bestämmer vem som ska få leva och inte? ja du ska få veta att du gör ett uselt jobb enligt mig.
Jag tycker att livet är så himla orättvist, jag förstår att det inte kan vara helt rättvist, men kom igen, lite bättre.
Jag vet att alla inte kan leva 100 lyckliga år i den här välden, men det gör mig frustrerad att vissas liv avslutas alldeles för tidigt.
Helt plötsligt så sitter du där och så är det någon i din närhet som tvingas lämna denna jord. Det värsta är att man kan inte göra ett skit åt saken, man är helt hjälplös. Vad du än gör så kan du inte få någon tillbaka. Den smärtan och ohjälpheten som man känner är olidlig, vart ska man ta vägen? Vad ska man göra? Hur ska man kunna gå upp ur sängen? Hur ska man kunna fortsätta sitt liv som vanligt?
Det ända jag kan säga är att det är viktigt att sörja, man får inte stänga allt inom sig och förneka det som hänt. Det kommer inte försvinna med tiden, tiden lindrar och hjälper dig att skratta igen men sorgen kommer alltid finnas kvar. Acceptera att den här fitt världen är orättvis på många olika sätt, hata den bäst du vill, men det kommer inte hjälpa dig framåt.
Lev för att du kan och har möjligheten. Strunta i vad folk säger att du borde göra eller hur du borde vara… Gå ut där och gör vad du vill, gör något som får dig att må bra, va den du är, va den som du mår bra av att vara, va bara dig. Följ dina drömmar, gör dem till verklighet, du skapar dina egna möjligjeter och slösa inte bort det på att gå runt och vänta på att något ska komma till dig.
Jag vägrar gå runt och göra saker bara för någon annan tycker det, jag vägrar att vara på något sätt för att någon säger åt mig. Jag tänker acceptera att det är någon där uppe som håller i mitt öde, och det kan inte jag påverka, så jag tänker iaf göra vad jag vill just nu. På så sätt så hedrar jag de där uppe som sitter där och kollar ner och tänker att de kunde göra mycket annorlunda. Gör det du också.
Livet är orättvist, men du kommer för alltid vara saknad, av mig, din familj och alla du berört under tiden du fanns här hos oss.
Love, Ellinor
Lämna en kommentar