VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

”Lyft upp de äldre barnen”

Jag fick en fråga ang att skaffa syskon till sitt/ sina barn.

Vi har aldrig haft något problem med varken svartsjuka eller att det nya barnet inte har hittat sin plats i syskonskaran. Det tror jag absolut  att alla barn gör och det sköter sig så att säga av sig självt. Jag personligen har aldrig varit rädd för att något syskon ska bli utanför för att dom andra är så tajta. När vi har fått en till bebis i familjen så har den välkomnats med stora famnen av dom andra barnen. När Engla föddes så var Oliwer 8 år, Elias 6 år och Cornelia skulle fylla 4 år. Framförallt Elias och Cornelia var väldigt mycket tillsammans. Dom har alltid haft snarlika intressen och tyckt att samma saker har varit roliga.  Det var absolut aldrig några problem för Engla att smälta deras hjärtan. Hon blev allas bebis direkt och Elias och Cornelia nästan slogs om vem som skulle ha henne i famnen. Sen fick vi Hedvig och Inez väldigt tätt. Det är bara 14 månader mellan dom. Dom två följer varandra och har nästan varit som tvillingar fast dom är så olika. Hjalmar föddes när Hedvig skulle fylla 4 år och Inez skulle fylla3 år. Lika smidigt fungerade det denna gång. Alla syskon överöste Hjalmar med pussar och kramar och så har det fortsatt. Alla barnen är på olika nivåer av sin utveckling och har olika personligheter och intressen. Några av syskonen är väldigt olika. Tex är Engla och Inez riktiga flick-flickor till skillnad mot Cornelia och Hedvig. Det alla 9 har tillsammans är att dom månar och tar hand om  varandra, leker och umgås. Elias spelar ofta Ipad med Hjalmar eller så leker dom två plus Arvid kurragömma. Jag tror absolut inte att man behöver vara orolig över hur syskonskaran ser ut. Stor och liten kan leka eller värna om varandra liksom liten och liten.

När vi har skaffat syskon så har vi aldrig gjort någon stor grej av det. Det är klart att vi har förberett dom äldre på att det ska komma en liten. Vi har låtit barnen komma med sina frågor och vi har berättat om bebisen i magen osv. Likadant har det fungerat när bebisen är född. Ingen stor uppståndelse utan den lille har kommit hem med mig från sjukhuset och jag har ägnat mig då åt dom större barnen så mycket det går tex läst böcker, myst osv. Den lille har bara hängt med och syskonen står i fokus. Det har fungerat varje gång.

Jag tror inte att man behöver vara rädd för att skaffa flera barn. Dom äldre barnen anpassar sig och som förälder vet man hur uppmärksamheten ska fördelas. Att ha en trotsig tvåårig storebror tex kräver ju att man som förälder lägger ner massor av tid på honom och överöser tvååringen med kärlek och uppmärksamhet. Då kommer allt det andra av sig själv. I en omtumlande situation som det kan vara att få syskon så behöver dom större lyftas fram. Att berömma kommer man som förälder långt med och når dit man vill – att stor ska bli bästis med bebisen. Beröm och delaktighet är något som vi har jobbat efter. Att vi som föräldrar  lägger massor av tid på dom äldre och att syskonen får vara med och hjälpa till med bebisen. Att berömma och se det lilla som storasyster/ storebror gör. Tex att – Nu var du så duktig som satte på mössan själv. Vad du kan!!! Det kan inte bebisen. Det vinner alla på och syskonen kommer att bli sammansvätsade oavsett antal eller ålder på dom.

 

Det är så det har fungerat för oss och det är så här vi tänker varje dag. Att alla oavsett ålder behöver ha mycket beröm, oavsettt om det dom gör är litet eller stort. Att ta bort tallriken kan vara svårt nog för tanksprid 6 -åring. Likaså att försöka ta på sig skor för liten kille eller att dammsuga sitt rum för tonårsbarnet. Alla behöver dom beröm för att lyftas upp. Den positiva känslan som barnen får gör det lättare nästa gång att fixa det. Även vi som föräldrar får det lättare att få våra barn att lyssna.

Det är klart att alla barn är olika. Vissa är mera känsliga för nya situationer, andra är mer trotsiga, endel mer vilda, somliga blyga, andra lugna osv. Familjer ser olika ut. Men jag tror att beröm och positiva känslor ger en fantastiskt bra grund att bygga vidare på. På långsikt får man resultat och svartsjuka osv försvinner.

Jag är säker på att dom flesta föräldrar uppfostrar sina barn på liknande sätt. Jag tror att det ligger i vår natur att berömma och ge våra barn positiva känslor. Det gör vi garanterat utan att vi tänker på det.

Dela gärna med er av era erfarenheter. Alla är vi olika och det finns säkert många bra sätt. Här gav jag exempel på vad som funkar hos oss.

/ Maria

 

Kommentera (2)

Han heter Bebis.

20121230-023606.jpg

Evald hat fått två små tänder och han har även börjat att krypa lite smått. Sex små kryp steg har han tagit 🙂 Evald sätter sig även på knä och försöker dra sig uppåt med stöd. Alltid när han gör det blir han rädd och börjar att gråta. Han sitter på knä tills någon lyfter upp honom eller lägger ner honom på magen igen. Efter ett litet tag så ställer han sig på knä och det är samma sak igen. Evald älskar att åla fram till lådan med kaplastavar, ( den är inte så hög) ställa sig på knä och kasta ut klossarna ur lådan. Det är en favorit lek.

Det är spännande och fantastiskt hur hans utveckling går framåt för varje dag.

Evald älskar att ha sina syskon runt om kring sig. Allra roligast är Hjalmar och Arvid. Han söker sig till dom när dom leker. Efter ett tag hör vi Hjalmar ropa
” Bebis förstör”” eller så kommer Arvid och drar mig i ärmen och vill att jag ska lyfta bort Evald.

Hjalmar säger nästan uteslutet Bebis till Evald. ( Han har svårt att uttala hans namn.) Arvid har tagit efter och säger också bebis. Vi säger såklart Evald men det skulle inte förvåna mig om Evald snart kommer att lyssna till både Evald och bebis. Knasigt, men vad gör man när två små killar har svårt att säga brorsans namn?

När Oliwer var liten ( runt två, tre år) så sa han Ää till Elias. Elias lyssnade även tillslut på det.

Intressant hur barn förenklar språket och får oss alla att förstå vad dom menar.

Har ert / era barn byt ut ett ord till ett annat? Eller kanske uppfunnit ett eget ord eller namn? Jag tycker att det är så intressant och spännande med barn och deras utveckling och uppfinnings rikedom att ni får gärna dela med er.

/ Maria

Kommentera (2)

Bebisar och deras viljor.

Evald verkligen avskyr att sitta i bilstolen när bilen stor stilla. Han skriker i högan skyn i panik. Direkt när vi sätter igång motorn så tystnar han. Jag antar att motorljudet är sövande. Han ska sova väldigt hårt för att inte vakna till när vi av olika anledningar stannar, det är skrik och panik från lille Herren.

20121012-160831.jpg

Evald är en lätt liten kille. För det mesta glad, lugn och tillfreds med tillvaron. Vi har varit med om mycket värre

20121012-161204.jpg

Oliwer satte oss verkligen på prov när han var bebis. Han fick kollik efter han bara var någon månad. Han kräktes upp nästan all bröstmjölken/ tillägg och han var bestämd. När Oliwer föddes hade Danne och jag noll erfarenhet av småbarn, ( ganska unga var vi också) så det är klart att vi säkerligen gjorde fel. Idag kan vi skratta åt oss själva.

Oliwer vände på dygnet redan från första minut och redan från början så behövde han inte speciellt mycket med sömn och så har det alltid varit.

Bestämd bebis var han. Sov nästintill aldrig, ville inte ligga själv ( där skämde vi bort honom , allt för att vi skulle få sova någon gång) , hatade att ligga i vagnen – ville bara bli buren. Den enda gång han kunde somna i vagnen var när vi gick där det fanns kullersten.

Evald är en fröjd i bilen mot vad Oliwer var. Här snackar vi om en bebis som hatade att åka i bilen oavsett om bilen stod stilla eller inte. Oliwer var som lugnast när vi bar honom eller satt och myste i soffan. När han väl sov så var han otroligt lättväkt . Jag minns en gång. Danne och jag hade inte sovit många timmar på en flera dagar. Oliwer vaknade av minsta lilla ljud. Danne
som så gärna ville ha kaffe , gick in på toa och bryggde det- för att Oliwer inte skulle vakna. Sover man extremt lite under en väldigt lång tid så blir man lätt knäpp. Under Oliwers första år så sov vi minimalt. Nu skulle vi aldrig brygga kaffe på toa. Efter alla dessa år så brukar vi skratta åt minnet.

Sömnbrist får en att göra tokiga saker. Danne och jag hade ett slags schema när Oliwer var bebis. Vi bar Oliwer 10 minuter var och under tiden fick den andra vila. Ny efteråt så undrar vi själva varför så kort stund som 10 minuter?? Det hinner inte den andra vila på. Ant var det för att ingen av oss orkade gå längre stund med Oliwer spanandes och super pigg på axeln. Vi gick runt runt i lägenheten. Oliwer hade ant kollik och skrek eller så var han pigg. Sova var det sista han ville. När han var glad och pigg så ville han inte ligga ner utan det skulle hända något hela tiden.

När han blev omkring året så började det vända. Vår väldigt skrikande bebis blev en glad ( nu hade han inte kollik längre) lugn kille som inte gjorde mycket väsen av sig. Han blev lugnet själv. Visst han gillade att röra på sig och ville hellre gå än att sitta i vagn, men det är bara sunt. Att bära eller sparka på sin boll när han lärt sig gå var det bästa han visste.

Tänk hur olika bebisar kan vara. Dom födds som personligheter, visst formar vi dom, men det egna lilla jaget finns redan där. Häftigt igentligen!!

Hur är/ var era barn som bebisar? Har ni något tokigt minne, något ni gjorde som ni inte skulle göra igen?? Precis som barnen utvecklas så utvecklas vi vuxna i föräldrarollen och det är lite häftigt att se tillbaka på sin egen utveckling också.

/ Maria

Kommentera (1)


    För att få de senaste uppdateringarna