Har precis kommit hem i från Englas simskola. I skolan har hon haft lite simundervisning men långt ifrån att det räcker. Jag tycker att simundervisning skulle vara en del av skolan och inte nu något som skolan bara erbjuder sporadiskt under ett par gånger under någon termin. Att kunna simma är livsviktig för att inte bli begränsad i sitt liv , att kunna ha sin frihet. Lika viktigt som att kunna läsa. Simförmågan vägs även in i gympabetyget. I mellanstadiet så ska barnen
gå i genom ett simprov som sedan är återkommande under grundskolan. Att simning inte finns i undervisningen för alla barn är förfärligt. Hedvig som går i en av kommunens resursgrupper (kommunikationsklass för stöd i språkutvecklingen) har simning regelbundet i skolan och har haft sedan sex-års gruppen. Det är alla barns rättighet att kunna simma precis som det är att tex kunna läsa.
Det är ett föräldrar ansvar tycker samhället och eftersom det är vårdnadshavaren som har det yttersta ansvaret för sina barn, så måste vi se till att alla ungar kan simma. Eftersom det ser ut på det sättet så borde det vara betydligt billigare. Det är svindyrt med simskola. Men eftersom det är ett måste så är det bara att betala. Tänk på dom föräldrarna som absolut inte har råd att låta sina barn lära sig att simma? Jag hoppas dom barnen har föräldrar som kan lära dom. Ännu en gång så trampar samhället på barn/ familjer som redan har det svårt. Tänk er att gå på högstadiet och veta att på tisdag har vi simprov. Den stackars killen/tjejen vågar ant inget säga. Vilken magvärk! Nu hoppas jag att dom flesta föräldrar kan lösa kostnaderna och låta sina barn få simundervisning. Men det slår garanterat väldigt hårt mot många plånböcker.
Jag slår ett slag för billigare simskola. Det är livsviktigt !!!!
Engla tyckte att det var så roligt och längtar redan till nästa gång . I sommar kan hon säkert simma som en ”delfin” 🙂
/ Maria
Kommentera (1)Igår var vi och skrev på papper ang faderskapet. Det borde vi så klart ha gjort för länge sedan, men det har inte blivit av pga olika anledningar. Jag tycker att det känns lite förnedrande varje gång. Jag vet att det är viktigt och det är givetvis viktigt att Danne är pappa även på pappret till Evald. Det jag vänder mig i mot är att gifta föräldrar anses vara trogna och då blir mannen automatiskt pappa på pappret också. I ett sambo förhållande så måste mamman intyga att sambon är pappan. Två vittnen ska intyga att sambon – i detta fall Danne skriver på pappret och vittnena ska även intyga med sina namnteckningar att han är far till barnet. Frågor ska besvaras som under vilken period barnet blev till. Visst förstår jag att det är viktigt, men det känns kränkande! När ett par som Danne och jag är sambo, vi har snart varit det i 20 år och har 9 barn. Så får samhället för sig att vårt förhållande inte är lika starkt som om vi skulle vara gifta. Är man sambo så skulle möjligheten alltså kunna vara den att mamman i detta fall jag har skaffat barn med någon annan. Chansen till otrohet skulle alltså vara större enligt samhället. Skulle Danne och jag vara gifta så skulle vår relation anses så stark att otrohet inte skulle vara möjligt. Nu vet vi alla att en relation hos ett gift par inte behöver vara tryggare och starkare än hos ett sambo par. Jag vänder mig i mot att samhället antar att relationen inte är lika trygg hos ett ogift par. Jag tycker att det är lite kränkande. Det är även lite så att den stackars handläggaren på familjerätten känner sig lite dum när hon frågar om det finns syskon och hur länge vi varit sambo. Ett stort ” OJ DÅ” får vi till svar. Regler är så klart regler och det är bara att följa dom. Det är självklart att Danne ska vara pappa även på pappret. Men synen från samhället är lite märklig. Samtidigt som jag förstår att gränsen måste dras någonstans.
Idag liksom igår har jag sjuka barn hemma. Hedvig är dålig i magen. Inez, Cornelia och Engla har halsont. Hjalmar och Arvid är hemma. Dom får inte vara på förskolan i fall Hedvig har maginfluensa. Arvid har inte varit på dagis på en månad. Jag hoppas verkligen att alla sjukisar är friska i morgon. Dom börjar att gå varandra på nerverna.
Här har Inez lekt med ett foto på Evald 🙂
Nu är det dags att tillaga lite lunch.
/ Maria
Kommentera (3)I dag är det verkligen husetfullt. Engla, Hedvig har varsin kompis inne och Inez har också två kompisar inne. Det stojas och skrattas och leks. Hjalmar och Arvid är med på ett hörn och blir riktigt uppspelta. Mitt i allt liv sover Oliwer. Han kan sova i vilket oväsen som helst.
Engla med kompis har byggt en koja där dom ligger och tittar på film.
Det är roligt med kompisar och liv och fart, men ibland kan det bli för mycket av det goda. Inez och hennes två kompisar tror för tillfället att vardagsrummet har blivit något slags Lekland. Då säger jag ifrån på skarpen. Det är kul att dom vill leka inne men jag är noga med att regler följs och att inte hela huset blir en ända stor lekplats.
När mina barn är borta hos kompisar så tycker jag att det är viktigt att dom städar efter sig, att dom visar respekt och att dom inte styr och ställer för mycket tex hoppar i soffan, drar ut alla leksaker osv. Det har hänt att kompisar gör så hemma hos oss i bland och då blir jag irriterad och säger i från. Skulle mina barn göra det hemma hos en kompis så vill jag verkligen att dom föräldrarna säger till mitt barn, det förväntar jag mig. Jag tycker att det handlar om respekt och det är viktigt att lära sig.
Det här att säga till andras barn kan vara nog så känsligt. Jag ser det som ett ansvar som vi vuxna har. Här vet jag att inte alla håller med mig. En del tycker att var och en ska sköta sitt, och andra vill absolut inte att någon annan säger till deras barn. Det blir helt enkelt för känsligt. Jag säger till andras ungar för det förväntar jag mig att andra gör när det gäller mina barn. Ett gemensamt ansvar enligt mig.
Nu låter det som att jag skäller ut kompisar till höger och vänster. Så är det givetvis inte. Jag försöker vara väldigt noga med att tala om att dom gärna får leka här igen, bara dom respekterar våra regler. Oftast är det inga problem för dom flesta kompisarna är helt underbara ungar 🙂 Givetvis så är det viktigt att även mina barn sköter sig när dom har kompisar inne. Det blir ju lätt att alla kan bli väldigt uppspelta och gränser ska testas. Att dom håller sig till vad som är ok och inte. I bland är det inte lätt det här med kompisar varken för barnen eller föräldrarna.
Är jag för sträng? Jag tänker att det handlar om sunt förnuft och respekt. Att det är viktigt att lära sig. Vi är alla olika och har olika gränser vad som är Ok eller inte.
Vad har ni för regler? Vad är Ok för er? Tycker ni att det är ok att säga till andras barn?
Nu en rapport från brottnings tävlingen Lilla Mälarcupen. Elias har kört tre matcher och vunnit alla, så än så länge går det strålande för honom.
/ Maria
Kommentera (1)