Sista dagen år 2012… Jag är väl förstås inte den enda som undrar vart det här året tog vägen… Det är märkligt att man står här, den här dagen på året, och är lika förvånad varje år…
Vad har ni fått uträttat 2012? Vad har hänt er? Har ni utvecklats nåt som människor? Och framför allt, höll ni och genomförde ni era nyårslöften ni avlade nyårsnatten för ett år sen? 😉 Jag brukar aldrig försöka med sånt för jag lyckas aldrig… Man är väl den man är och det verkar jäkligt svårt att ändra på det. Men! Förra nyåret så bestämde jag mig i alla fall för att försöka. Ja, jag vet, helt galet! 😉 Jag bestämde mig för att bli en bättre människa. Låter lite stort och allvarligt kanske. Och det var det nog. Bestämde mig för att bli en bättre mor. Sluta gnata och tjata och försöka se genom fingrarna lite. Att försöka låta saker ha sin gång och att allt inte bara måste vara på ”mitt vis”. Bestämde mig för att sluta göra illa människor. Bestämde mig för att ta ett kliv tillbaka, bli en åskådare istället för ständig skådespelare. Bestämde mig för att försöka ta hand om mig själv istället för alla andra. Bestämde mig för att må bra, bli frisk, även på insidan. Bestämde mig för att försöka bara flyta med, inte vara så jäkla full av åsikter hela tiden, som i långa loppet mest skadar känns det som. Och, hur gick det då?! Hm… Lite sådär skulle jag nog vilja säga. Som jag sa, det är nog jäkligt svårt att bara ändra på den människa man är, men jag försökte i alla fall! Jag bestämde mig för att gå till en terapeut! Jag tänkte att en sån kanske kunde försöka reda ut varför jag är sån jag är… Det var ett fruktansvärt stort steg men jag gjorde det! Hann gå tre gånger, reda och nysta, och så sket det sig! Jacob-hjärtat blev ju sjuk, och månader av vård och oro tog över. Hela tiden tänkte jag att jag skulle ringa upp och boka en ny tid… Tror ni jag har gjort det då? Nä, icke sa Nicke! Det är väl nåt som grämer mig ordentligt, för vi hade nåt på gång där, jag och ”min” terapeut! Nu undrar man ju om man ska avlägga ett nytt löfte ikväll eller om man bara ska skita i det… Man kan ju försöka bättra sig, lite smått åt gången… Jag har väl hela livet på mig att dö som en god människa. Nej, jag är tusan en god människa. Egentligen. En med lite naggade kanter och brister bara. Som alla andra egentligen. Vem är perfekt? Och vem vill vara det? Nä, ingen, men vem vill inte vara bara lite bättre..? Det vill jag i alla fall.
Ett riktigt gott nytt år på er allihopa!
Lova att ta hand om er! Ta hand om de ni älskar. Glöm inte att älska framförallt. Döm ingen. Alla har sina ”fel och brister” på grund av något vi andra kanske inte vet eller förstår. Kramas ofta. Se folk i ögonen. Och le! Livet är bara till låns! GLÖM ALDRIG DET!
PUSS!
…goder afton, både herre och fru… Vi önskar eder alla… nanananananaa…
Hoppsan hejsan, så har en hel vecka passerat. Jul, jul, strålande jul! Vilken tid. Vilken ledighet. 
Här har vi myst, ätit, sovit och faktiskt bara njutit egentligen! Helt galet skönt! Tänker man efter så har vi nog tusan ätit mest. 🙂 Vågen skulle antagligen pipa och braka sönder om man ställde sig på den nu… Om inte annat skulle man få sig en fet (fet var ordet!) påminnelse om att man tuggat lite väl mycket! 😉
Vi har bara varit hemma den här julen… Julafton firades med Eddes föräldrar, juldagen bara försvann och annandagen hade vi hem alla brorsor med familjer. Klämdagarna hade vi semester både jag och Edde men jag har inte en susning om vad vi egentligen gjorde de dagarna… Mellandagsrea har vi hoppat över men en tur till Ikea för en ny sovrumslampa och Ackes för några rullar tapeter har det fått bli istället!
Edde kämpar vidare med vårt toa-projekt. Dörröppningen in till passagen är breddad och nytt golv är lagt därinne. Sovrummet är delvis spacklat och målat, och en hyll-del är på gång nu… Sakta men säkert men jäkligt bra blir det! 🙂
Naturligtvis finns tid för lek mellan renoveringstimmarna… Felix fick ju äntligen den där efterlängtade roboten. Inte bästa bilden kanske, men, här har vi världens coolaste sådan. Han blinkar, snackar, dansar, skjuter och går. Klockrent! 🙂
Massor av julklappar blev det och nu krävs en jätteinsats av Felix att försöka sortera ut sånt som han inte leker med längre. Fan, det är proppfullt i hans lilla rum. Material world, no shit!
Jacobi har varit här nästan hela julen men nu har han åkt till pappa och de åker till Irland imorgon för att fira nyår där. Gillas inte! Sjuk separationsångest som inte har blivit nå bättre alls sen han blev sjuk. Usch vad jag nojjar! Jag vet att jag är fånig. Han har det hur bra som helst, men som den sjukt äckligt jobbiga hönsmorsa jag är så tycker jag att det är hos mig han ska vara heeeeela tiden. 😉
Jag har också, äntligen, de här dagarna, tänkt mindre och mindre på den döda kvinnan. Det var så jäkla skittungt i början. Bilderna kom och gick hela tiden, och en obehaglig smärta och sorg, för en människa jag faktiskt inte kände. Vila i frid, T.
KommenteraGod morgon!
Här väckte tuppen (läs Felix!) oss halv sex. Lite lagom tid sådär att gå upp en lördagsmorgon?! 🙂 Det var i vilket fall inget problem att gå upp. Jag har alldeles för konstiga otäcka tankar i huvudet just nu för att kunna ligga still. I förrgår hittade jag en död kvinna. Ni som är känsliga och tycker att det är osmakligt med beskrivande beskrivningar bör sluta läsa nu!
Jo, så här var det.
I onsdags vid lunchtid fick jag ett sms från en kollega till mig. Hon jobbar ute som fastighetsskötare. Det stod ”Ring mig! Jag har nog hittat ett lik!”. Okej, efter att ha pratat med henne och konstaterat att så nog var fallet så åkte jag dit! Vi möttes utanför trapphuset och hon sa bara åt mig att ta ett djupt andetag. Vi öppnade porten och gick in. Och lukten av död bara slog emot oss. Jag har varit med om det här en gång förut och kände direkt igen lukten. Vi gick upp till lägenheten och ringde på dörren. Min kollega vippade på brevinkastet och där innanför låg post ända upp till kanten (det gick alltså att nå posten med handen bara)! Dessutom, lukten som strömmade ut därifrån, kunde inte annat än bekräfta. Vi gick in. Lukten är så vidrigt stickande och otäck, magen drar igång ett orosmoln och hjärtat slår dubbla slag. Nu var det bara att klämma rum för rum. Naturligtvis ropade vi hallå hela tiden, även om vi visste med hundra procent att ingen skulle svara, men det är ju ändå någons hem man tränger sig på! När det bara var sovrummet kvar, och man förstod att det var där man skulle hitta henne, så bara knöt det sig i magen. Vi tittade fram och konstaterade att sängen var tom… Min kollega tar ett steg fram för att gå in i sovrummet. Och där bara stannar hon till och pekar. Hon är helt tyst och bara hennes hand talar om att här har vi henne. Jag klev in, kollade åt hållet hon pekade, och ser ett par fötter sticka fram bakom sängen. Fötterna och en bit upp på smalbenen syns. De är helt svarta. Här nånstans så bara låser sig allt. Man agerar helt kallt. Stänger av allt vad känslor heter en stund och kliver fram helt för att titta på henne. En kropp, liggandes på magen, troligen ramlat ur sängen, ligger där. Lukten kommer så klart från en kropp så är långt gånget i förruttningsprocessen.
Vi gick tillbaka ut i hallen, tagna av hela situationen, började bläddra i högen av post. Hittade en tidning daterad 5 november! Jag ringer SOS och berättar vad som hänt och blir kopplad vidare till sjukvården. En kvinna frågar mig om vi är säkra på att kvinnan är död… Har hon några fläckar, eller KAN hon leva, frågar hon. Okej, nu var ju inte den människan här hos oss och måste naturligtvis ställa de där frågorna, men… Tio minuter senare kom polisen. Det kändes skönt. Myndighetspersoner som vet hur man går vidare.
Vi kunde åka därifrån. Det hade blivit lunch och jag skulle åka hem. Sakta sakta så kom de här fruktansvärda obehagskänslorna över en. Paniken kom krypandes och jag insåg att jag kippade efter luft. Det luktade fortfarande död och varje andetag påminde mig om det. Insåg att jag gjorde allt för att slippa andas.
Jag hade skapligt nära hem och kunde bara kasta mig ur bilen för att andas. Drog in friska djupa andetag av den kalla vinterluften. Jag fick intala mig själv att det faktiskt luktade rent. Luktade gott. Luktade kallt. Bara för att jag överhuvudtaget skulle andas! Ännu mera ångest kröp över mig och jag sprang in i badrummet och började tvätta händerna. Maniskt. Ja, jag vet, helt sjukt, men jag var så jäkla störd i hela min egen sinnesstämning. Jag tvättade och luktade på tvålen. Tvättade igen. Sansade mig och satte mig i soffan. Nej, jag började vanka av och an förresten. Oron bara kröp i mig. Polisen ringde igen. Ville ha mina personuppgifter och så passade de på att meddela att de trodde de hittat anhöriga till den här kvinnan. I vår värld så var det här en ensam kvinna. Vi har alltid sett henne ensam och hon har själv berättat att hon inte har någon. Och så har man hittat anhöriga! Först kände jag en lättnad, för kvinnans skull, men sen kom ilskan och sorgen. Anhöriga? Hur fan kan man ligga i en och en halv månad då? Hur kan man få dö och lämna livet så ovärdigt? Nu vet ju naturligtvis inte vi vad som ligger bakom. Alla bär ju på sin egen sorgliga historia och antagligen har vi väl en sån här, men ändå?! Och brevbäraren? Och de som delar ut tidningen? VARJE DAG?! Och ingen som reagerat?! SÅ JÄVLA SJUKT! Ser man inte den sjukt höga posthögen som bara växer och växer? Och känner man inte den fräna stickande luften som smiter ur brevinkastet så fort man lättar på den? Och grannarna? 32 lägenheter till i det här huset och ingen säger nåt? Ironiskt ta mej fan! Man ringer om att grannen röker i trapphuset. Man ringer om att nån steker lök. Men man ringer inte när någon har legat och dött och dödens lukt smiter ut i HELA trapphuset? Jag begriper det inte!
Igår ringde en anhörig. Han var son till henne. Han pratade om sin bror. Och sin syster. Alltså, tre barn till en kvinna som legat död i över en och en halv månad! Lusten att vräka ur sig nåt olämligt hängde över mig. Men, vem är jag att döma? Det finns antagligen en anledning och orsak till det här. Men jag hoppas ändå att den är jävligt bra! Oavsett familjeförhållanden och tragedier så ska ingen överhuvudtaget, någonstans i världen, behöva lämna in på det här viset. Och då var det här ändå andra gången för mig. Och det händer hela tiden. Det vet vi!
Jaa, som sagt, det är lite svårt att sova för tillfället…
Konstigt uttryck det där egentligen? Vad menar man när man säger så?!
Tja, vi har i alla fall en mysig morgonstund just nu, jag och Felixen. Barnteve och gos i soffan. Jacob är hos sin pappa och Edde har ”sin” sovmorgon. Vi brukar försöka dela på helgmorgnarna så att man ska få sova i alla fall en morgon. Känns jättelyxigt att få sova till åtta! 🙂
På tal om lyxigt, igår lämnade vi Felix hos farmor och farfar, och vi passade på att handla de sista julklapparna. Och nu är det gjort! Så jäkla superskönt. Nu ska de bara slås in hela högen! Men det är ju ett rätt angenämt problem! 🙂
Vi slog dessutom till med värsta lyxlunchen! Eddes kompis, Angelica, jobbar på en restaurang som heter ”Vardagsrum”. Verkade vara ett skapligt nyöppnat ställe (jag kan ha helt fel!). Det låg vid ”Filmstaden” som också kändes helt nytt! I vilket fall, här måste jag slå ett slag och verkligen rekommendera det här stället. Det var sååå himla fint! En toppensnygg restaurang med kanonfin mat! På bordet stod en liten påse med underbart gott knäcke i också. Annorlunda och trevligt. (I alla fall för en som kommer från Enköping!! 😉 )
Bästaste Edde tyckte att jag kunde få dricka ett glas vin också. 🙂 Här ser man inte så mycket från restaurangen, men jag säger det igen! Det är väl värt ett besök. Ni måste prova!
Vi valde att testa några av smårätterna. Lite tapas-känsla nästan. På min tallrik ser ni renkött med pepparrotscreme, serrano-skinka med mango, skagen-kanapé och sist men inte minst en liten kopp med kikärtscapuccino. Skagen-tjofräset var det enda jag hade kunnat vara utan. Det känns som man har ätit det förr (nu valde jag ju den rätten alldeles själv, fråga mig inte varför?!). Men soppan däremot! Det var som en mindre utlösning i munnen! Fy jäklar va god den var. Den var så där god ni vet, att man skulle vilja ta hjälp av fingret och bara skrapa ur det sista! Jo, det är sant! Det var en stooor besvikelse när den var slut. Fruktansvärt gott! 🙂
Mätta och glada lallade vi vidare i ovädret, shoppade julklappar och allt kändes bara SÅ bra!
Halv tre nånstans rullade bilen in hos farmor och farfar. Och dom här killarna mötte vi:
Han såg rätt nöjd ut lillfisen. Tills han såg oss! Han är ju rätt mammig den här lille mannen!
Jag fick kliva ur bilen och promenera sista biten fram till huset. Och burr vilket väder det var! Att det snöar, visst. Men det blåste ju så förbaskat också. Nej, burr, in i värmen och få en kopp kaffe och nybakad sockerkaka! Vet ni, jag tillhör den där skaran som har världens goaste svärisar! Helt fantastiska människor! Undrar vad vi gjorde utan dom?
Felix har sin egen hylla med pussel och leksaker, precis som det ska vara hemma hos en mormor/farmor!
Nej, klockan går. Nu får det bli go’frukost! Måste koka några ägg! För det hör till helgfrukosten! 🙂
Idag har vi fullt skägg igen! Ska bland annat ge mig på att baka lite julgodis och så blir det lite kalas i Sala på eftermiddagen!
Ha en fin 3:e advent!
Kommentera
Jahaja… Nu är halva julkalendern öppnad. Och andra halvan påbörjad! 🙂
Imorse fick vi mysmorgon tillsammans, hela familjen. Det har vi inte vanliga morgnar men luciamorgon är ju ingen vanlig morgon, eller hur?! Morgonkaffe i soffan framför varm brasa är en helt underbar start på dagen! Sen en som vanligt kaos-artad frukost med lucia på teve. Skön start som sagt.
Det var -19 grader när vi klev ut! Lätt köldskadad hela jag när vi klev in på dagis! Världens sötaste och duktigaste lilla tomte värme dock mamma-hjärtat och har hållit mig varm resten av dagen! Såå gulligt luciatåg och så himla duktiga ungar! De sjöng alla sånger så klockrent bra. Lilla Felixen med. Aah, jag myser fortfarande.
Jag minns hur det var när Jacob var liten. 🙂 Om vi säger så här, han var INTE killen som tyckte sånt här var speciellt roligt! Han vägrade sjunga och såg mest besvärad ut! Inte för att det gjorde nåt! Man stod ju där och var lika barnsligt stolt ändå! 🙂
Och Essiepessie mår nog äntligen bra! Vågar nog äntligen hoppas på det! Sist skrev jag ju att hon var på bättringsvägen, att hon äntligen börjat äta. Men det barkade ju åt skogen! Samma natt gick hon upp och kräktes och fortsatte bajsa löst. När jag kom hem på lunchen i måndags hade hon bajsat och kräkts ner varenda matta! Kuuul! Det blev en tur ner till veterinären igen och några timmar på dropp. Men det fortsatte i samma tema, mer löst bajs och en jättedeppig hund. På tisdagen bajsade hon blod och det fick bli en tur till Ultuna. Därefter blev hon satt på ”svält” och skulle hållas så tills hon klarat 24 timmar utan symtom. Och, igår klockan elva, kräktes hon på mitt jobb och pruttade ur sig det sista precis utanför mitt jobb. Sen dess har det varit lugnt. 🙂 Så, idag på förmiddagen fick hon äntligen äta lite igen. Och sen har vi fyllt på var tredje timme ungefär och än så länge har inget hänt! Jiho! Man ska väl inte ropa hej än men nu äntligen så börjar det kännas som en ljusning! En hel vecka senare!
Lilltussan! 🙂 Mattan i bakgrunden är ett minne blott, ligger ihoprullad och full av intorkad bajs och hundkräka! Så najs!
Jag har för övrigt inte gjort speciellt mycket mer på min att-göra-inför-jul-lista sen sist. Bedrövligt men sant. Begriper inte vart dagarna eller framförallt kvällarna tar vägen. Tick tack tick tack… Stressad? Jomenvisst! 🙂
Take care!
Kommentera