Stockholm Marathon närmar sig och jag längtar verkligen. Givetvis längtar jag efter löpningen och utmaningen det för med sig. Att testa mig, pressa mig utifrån vad min kropp och mitt sinne har just den dagen. Jag vet att det bitvis kommer att vara tungt och redan nu visualiserar jag eventuella svackor och hur jag då ska tänka. Det är lätt att hamna i fällan: Vad tänkte jag egentligen när jag anmälde mig?! Istället puttar jag bort den tanken med: Det är därför jag anmälde mig! Jag springer inte så långt för att det är enkelt och alla klarar det. Det är en sak att ha 100% underbar löpning. Det är en annan sak att ha mött ett hinder och klättrat över det. Båda är nice men det senare gör mig oslagbar.

Poängen är att ha ett svar när hjärnan frågar varför. Jag har nämnt det förr. Du vet varför du sliter, det gäller att påminna sig. Som ett envist mantra. Det vettigaste svaret och det som gör det hela värt det är svaret du hittar från hjärtat. Man möter inte en stor utmaning med motivationen att det vid målsnöret väntar en fin medalj eller en t-shirt. Det är i så fall vad dessa symboler står för. Det är känslan av att vara hög i dagar efter prestationen. Känslan du får när du springer in på Stockholm Stadion och vet att du springer de sista metrarna på höga doser endorfiner. Jag ryser bara jag skriver om det. Det är tårarna (för min del i alla fall) som sprutar av glädje och utmattning. Det är stoltheten över mig själv för att jag är så stark och oövervinnerlig! Det är mitt svar när kroppen skriker ”Nej!! Varför gör jag detta?” Då vet jag svaret och tar mig framåt.