Etikettarkiv: Stockholm Marathon

Inget marathon för mig…

Min långdragna hosta visade sig vara mycoplasma. Jag besökte läkaren i fredags och gick därifrån med antibiotika, hostmedicin och förbud (såklart) att springa marathon. Tråkigt. Mycket tråkigt. Jag hade verkligen sett fram emot att springa men fick lägga de planerna på hyllan. Maken hade ju planerat att springa med mig och tvekade om han ville springa utan mig. Efter löftet om en hejarklack valde han att ställa upp. Med mycket galon och paraplyer nedpackat tillsammans med matsäck åkte vi in till stan. 

  
Jag fick då också möjlighet att se alla härliga vänner och andra löpare ta sig an maran och det är ju så kul att heja på!

Vi for kors och tvärs över city för att heja fram alla löpande hjältar och avslutade vår turné på Stadion där vi hejade in maken i mål. 

  
Med 11 mil i benen denna vecka innan maran spurtade han in på 2:48. Inte illa!

  
Det är roligt att heja på men det är ännu roligare att springa själv. Till och med i ösregn. 

Två dagar kvar till marathon

Själv försöker jag förinta den hosta jag drabbades av häromdagen. Jag blir bättre och bättre. 

För dig som kanske springer din första mara och sitter med nerverna på helspänn vill jag först och främst säga: Vad kul du kommer att ha! Det är ett mantra jag hoppas att du upprepar för dig själv. Ha kul! Njut! Det är en fest! 

Och för det andra: Säkerligen har du tränat bra och bättre kan vi alltid önska att vi hade tränat men livet händer. Du gjorde säkert det bästa du kunde med den tid du hade. Och vet du, även om du inte uppnår det mål du hade så gjorde du vad du kunde med det du hade. 

Lite tips? Ha på dig beprövade skor, kläder och prylar. Använd det du vet funkar och som inte gett dig besvär tidigare. Detta gäller även energin. Testa inget nytt på lördag. Kroppen är lite svårflirtad när man pressar den och den kan då börja bråka. Bara för att jag klarar att springa på gel och vatten betyder inte att du gör det och tvärtom. Vänta inte med att tillföra energi tills du tappat den, energin alltså. Ha en plan från början. 

Smörj in fötterna innan. Det minskar risken för blåsor och skavsår. Jag använder Sportslick, andra kör med vaselin. Sportslick är tjockare i konsistensen och dessutom antibakteriellt. Kladda på massvis!

Kolhydratladda? Njae, det här med att käka tills naveln ramlar ut är ganska onödigt och kan dessutom påverka magen negativt. Se kroppen som ett batteri; när det är fulladdat är det fulladdat och kan inte bli mer laddat. Det är ju inte så att en vanlig måltid ”fyller dig” till bara 50%… Ät bra måltider dagarna innan men överdriv inte, finns ingen anledning. Se till att drick bra, men inte överdrivet, dagarna innan. 

Det är mycket möjligt att det kommer vara lite ”obekvämt” bitvis under maran. Du kommer säkert ha ont och vara trött. Bli vän med det monstret du kanske möter. Jag läste en bra sak i senaste Runners World: ”Om du brakar in i väggen – det gör de flesta – så upptäcker du snart att det egentligen inte gör så ont när du stretar framåt, utan i själva verket bara är obekvämt. Och det kan man ju stå ut med.” 

Och som jag skrev häromdagen: Sista biten in mot mål är himmelsk; slut på lidandet och du får snart stanna. T-shirten och medaljen är din!

  
Och skulle du inte ta dig i mål så är det faktiskt inte hela världen. Det är inte snutet ur näsan att springa ett marathon. Du gjorde vad du kunde med det du hade och är en erfarenhet rikare. Gott nog. 

Lycka till på lördag! Hoppas vi ses!

  

Tunga lyft – Lättare liv!

Jag har varit lite nere efter Stockholm Marathon. Besviken över hur det gick. Jag valde att vila fyra dagar för att hämta mig både fysiskt och psykiskt. Fysiskt mår jag riktigt bra. Det gjorde jag redan dagen efter. Inga bekymmer. Psykiskt börjar jag också hämta mig.

Ännu bättre blev det efter ett träningspass imorse. Tynga lyft med skivstång och andra ”power-attiraljer”. Idag var det ryggen och axlarna som fick sitt.

20140605-193032-70232855.jpg
Ju längre in i passet desto mer ”svaghet” sköljde jag bort. Ibland behöver man bara lyfta tungt och morra lite under tiden för att få ordning på huvudet.

Luften gick ur

Tankarna är många efter lördagens Stockholm Marathon. Varför blev det som det blev? Vad hände egentligen? Idag känner jag mig som om luften gått ur mig. Ledsen för att det inte blev den upplevelse och det resultat jag hoppats på. Det går inte att säga att jag hade mer i kroppen eftersom magen uppenbarligen tyckte annorlunda. Jag vet också att jag hellre släpar mig i mål än att kliva av. Det var det som hände i lördags. Jag släpade mig i mål. Inte många hade gjort samma sak. Bra eller dåligt, inte vet jag.

Där och då kände jag att detta gör jag aldrig om. Aldrig mer denna misär. Redan samma kväll kände jag att det inte var omöjligt. Idag vet jag att jag kommer göra om det. Självklart måste saker förändras. Jag måste göra annorlunda.

Nu väntar två veckors löpvila. Det var bestämt redan innan. Foten ska få vila ordentligt. Huvudet ska få vila från löpning. Jag kommer att träna annat dessa veckor.

I’ll be back!

20140602-150803-54483113.jpg

Stockholm marathon 2014 – mitt värsta någonsin

Jag var förberedd men det hjälper inte alltid. Att springa dryga 4 mil kräver sitt och att dagsformen är med. Det var den inte idag.

Hela veckan har jag verkligen varit taggad! Jag har känt att det skulle bli så kul, både att springa och umgås med maken på tu man hand. Loppet började bra. Vid 18 kilometer började det dock kännas tungt i kroppen. Jag började släpa mig fram. Då kom Linda-Mari fram till mig, sa fina upplyftande ord som hjälpte mig. Sedan hörde jag ev välbekant melodi längre fram. Highland Cathedral som spelades av en man med säckpipa. Till saken hör att jag vid mitt och makens bröllop för 9 år sedan i hemlighet bokade in en musiker med säckpipa som spelade just den i Strängnäs domkyrka. Min man älskar säckpipa. Idag rann tårarna. Alla känslor blev lite mycket.

Efter halvmaran satte jag på musiken. Samtidigt kände jag mig utsvulten. Jag drack välbeprövad sportdryck och vatten. Klämde i mig en banan vid 23 kilometer. Det var inte bra.

Vid 29 km stod bästaste syrran med delar av sin familj och med mina barn. De hade Cola som jag suktat efter länge. Jag drack för mycket. Ca 1dl. Nu började illamåendet på allvar. Det kändes som att springa magsjuk. Jag var svag, krampade i större delen av kroppen och kräktes, kräktes, kräktes. Sorry for the details… Att springa blev omöjligt. Jag ville bara lägga mig ned. Sista 12 km sprang jag kanske 3. Uttorkad, svag men med världens bäste make vid min sida. Omtänksam utan att pjoska. Min hjälte.

Efter att ha kräkts passade jag, när jag klarade det, på att jogga lite. Ville att lidandet skulle ta slut! Till slut hade jag betat av kilometer efter kilometer. Stadion var nära. Jag joggade in, såg slutet. Äntligen!

Väl i mål föll jag ihop. Grät som ett barn. Än en gång stod min kärlek där: ”Jag lovade ta dig i mål och nu ska jag ta hand om dig”. Vilken lyx att ha honom med mig och där hos mig efteråt. På Östermalms IP började jag försöka få i mig näring som snabbt gav effekt. Nu när jag inte krävde att kroppen skulle röra på sig…

20140531-225019-82219303.jpg
En femte till samlingen!
Tack till er som peppade och hejade på mig längs banan. Oj, vad det hjälper! Speciellt tack till min familj och till Linda-Mari. Gulle er!

Nu slickar jag mina sår och tar lite välbehövlig vila på hotellet. För övrigt samma hotell som svenska herrlandslaget i fotboll. Vi stötte på Zlatan och Källström vid incheckning 🙂