Sjukdom

Lycklig löpning

Det är ca 6 veckor sedan jag sprang. Jag vet inte när jag senast haft ett så långt uppehåll i löpningen. Hostan höll i sig men nu är den praktiskt taget borta. 

Vi är nu på roadtrip norrut. Semestern har börjar och livet är gött. Vi bor alltid på hotell med gym på väg uppåt och så även denna gång. Idag var det dags att springa. Jag hade förväntar mig årets segaste pass men icke. Lätt och ledigt i mina barfotaskor från Merrell. En mycket kort löptur på ca 3 km men jag ville börja försiktigt. 

   
 

Jag avslutade med styrketräning. Åh vad det är underbart att träna igen! Precis vad kroppen är gjord för – både för knopp och kropp!

Inget dåligt väder och lunginflammation 

Igår regnade det hela dagen. Vilken tur att jag har barn som ser till att jag kommer ut. Jag hade ju looovat en tur till skogen så det vara bara att klä på sig. Tack till min underbara jacka från Haglöfs. Lätt, tunn och beskyddande. 

 Med en tjock fleece under höll jag mig varm och torr. Vi klättrade på stenar, hittade pinnar och potentiella blåbärsställen. 

   
 Väl hemma möttes vi av en än mer hostandes 15-åring. En tur till farbror doktorn upplyste oss om att inte bara en utan två pojkar hade dubbelsidig lunginflammation. Även lillemans långdragna torrhosta visade sig vara lunginflammation. Något jag själv kopplar ihop med en sängliggande, febrig och riktigt sjuk person. Inget av detta stämde överens med dessa killar. Nu ska vi väl äntligen bli av med denna hosta. Hoppas nu bara att denna mycoplasma inte sprider sig vidare här hemma. Det vore ju kul om jag kunde springa maran om en dryg vecka…

Alla kan träna

Jag är fast övertygad om att alla kan träna. Ja, alla

Jag har nämnt det tidigare men blev än mer övertygad om det när jag pratade med en släkting igår. Hon är ca 60 år gammal, har nyligen haft cancer vilket gör att ett av hennes ben bråkar (minst sagt). Hon har spinal stenos (bentillväxt i ryggraden), whiplash och några diskbråck. Lite att leva med, med andra ord. Hon går runt med ständig värk och har svårt med rörligheten. Precis som många andra minskade hon på sin motion för att må bättre. En vanlig tanke; anstränga sig mindre för att man nog inte orkar/bör träna för att det kanske gör en sämre. 

Hon var ingen hårt tränande person innan men gick på gym då och då och tränade i maskiner. Efter en tid utan motion hittade hon sin gamla träningsdagbok. Då insåg hon att hon inte kan spendera resten av sitt liv med att gå mellan köket och soffan. Hon återgick då till sina gamla övningar men gjorde dem hemma utan maskinerna och deras vikter bara för rörligheten. De första gångerna blev hon jättetrött av 5 repetitioner. Nu klarar hon betydligt mer. Hon lyssnar på sin kropp. Ökar långsamt och försiktigt. Men hon tränar. På sitt sätt vilket är det enda sättet. Var och en utifrån sina förutsättningar och mål. 

Alla. Kan. Träna. 

Men gör det som du kan, behöver och vill. Sjukdomar och krämpor kommer men vi måste låta kroppen göra vad den behöver: Röra sig. 

  

Det måste givetvis inte vara på gymmet men där började min morgon. 

Om du har medicinska besvär, börja med att prata med din läkare. Ta hjälp av sjukgymnast och en duktig personlig tränare för att hitta din väg. Om du inte har möjlighet till en personlig tränare, börja försiktigt och lyssna på din kropp. Den är på din sida. 

Ljus i tunneln?

Efter två veckors (!) förkylning börjar jag känna mig redo att träna igen. Efter snart en vecka med feber börjar äntligen Lilleman piggna till. Sedan i söndags har han inte orkat leka alls. Hög feber har gjort honom trött och hängig, såklart. Men imorse var han äntligen lite piggare. Lillan har också feber men ingen som stoppar henne. Ett bud kom lite lägligt imorse med ett par snygga skor till morsan:



Merrell All Out Charge, mer info kommer

Och lite kartonger att pyssla med:



Kreativiteten flödade åter i huset. Det blev en robotdräkt och….ja, nåt annat. Jag hoppas vi ser ljuset i tunneln nu!

Vabuari blev mars

Precus när vi trodde att vi alla började bli friska drog Lilleman på sig feber. Det började i söndags morse och även imorse hade han hög feber. Jag och maken pusslar för att få hem och arbete att fungera. Vi utgår alltid från hur situationen ser ut och bedömer vem som bör vara hemma. Den som har svårast att boka om går och jobbar. Det har aldrig blivit nåt att tjafsa om vilket jag vet att många brottas med. Framgången för oss är att vi accepterar läget och hjälper varandra prestigelöst. Prio ett är att vårt sjuka barn tas omhand. Jobbet kommer alltid i andra hand. Livet händer och det går inte att stoppa. 



Vi äter Päronsplitt och myser i soffan idag. 

Vad gör du?