4 dagar kvar till Stockholm marathon 2015. Förutom att jag vaknade igår med gröt i halsen och lite rethosta känns det bra. Jag hoppas det ska ge med sig till lördag. Vore så extremt trist att inte kunna starta. Extreeeemt trist.
Det blir mitt 6:e Stockholm marathon och som en knarkare längtar jag efter min fix. Känslan. Den känslan när man kommer till Sturegatan, svänger upp på Valhallavägen och slutligen in på Stockholms Stadion. Den känslan. Inne på Stadion, jag ser målet. Du vet vad jag menar… Jag har sprungit längre än marathon och det var också en najs känsla men inte lika bra. Det är nåt speciellt med målgången på Stockholms stadion.
Jag är inte speciellt nervös. Jag har haft ett par riktigt usla lopp där magen brakat ihop om jag sprungit och kräkts i dryga 20 km. I år blir det ingen repris på det. Många har frågat mig vad jag har för tidsmål. Mitt svar är enkelt: Inget! Maxtiden är 6 timmar och den klarar jag ju men jag vill bara få ett ”skönt” lopp. Jag älskar att springa och det är det jag vill känna. Jag kommer att få en bra tid, det vet jag. Vad är då en bra tid? Den tiden det tar mig att komma i mål. Jag slåss inte mot Isabellah Andersson. Jag ska inte med i nåt landslag. Jag bara älskar att springa. Gott nog.
Om du är i Stockholm hoppas jag du kommer och hejar. Det skulle göra mig jätteglad! Jag kommer ihåg varje hejarop jag hör och de hjälper, mer än du tror.