I söndags kväll, när småkidsen somnat vid 19:30, drog jag och maken ut på en milrunda. 15-åringen var hemma och mobilen var med.
Mitt stora utvecklingsområde vad gäller löpning är att pressa mig själv. Jag är ruskigt uthållig men inte så snabb. Det senare beror helt säkert på att jag sällan tränar snabbare löpning. Jag gillar att tassa runt i maklig takt. För mig finns det heller inget självändamål att springa ”snabbt”. Jag älskar löpning men ska inte satsa på nåt landslag. Gott så. Dock skulle det inte göra nåt om jag kom upp lite i fart. För den egna utmaningens skull.
Passet med maken blev ett riktigt skönt pass på 11 kilometer. Snabbare än vanligt men jag kände mig grymt stark och oberörd väl hemma. Det var ju kul! Så idag kör vi igen – kvällspass bland massa backar!
