Löpningens tjusning fångar fler och fler. Fler upptäcker hur härligt det kan vara att springa och hur tillgängligt ett löppass är. Man behöver inte passa öppettider, man behöver egentligen inte så mycket mer än ett par bra löparskor. Man behöver ”bara” springa. Är man målmedveten och orkar ta sig förbi den där jobbiga första tiden kommer framgångarna ganska snabbt. Man blir bättre och bättre.
På sociala medier ser jag ofta hur man jämför sig. Man frågar sig Vad är en bra tid på milen?
Ja, vad är en bra tid på milen? Vill du bli sverigeelit kan du jämföra dig med Isabellah Andersson. Hennes personbästa på milen (på landsväg) är 32.24. Men de flesta av oss har inte ambitionen att bli elit. Därför är det ganska dumt att jämföra sig med Isabellah. Till och med väldigt dumt. Det innebär att vi troligtvis aldrig kommer att nå våra mål. Vi ”misslyckas” hela tiden och hur kul är det?
Själv tycker jag det är ganska irriterande att prata om bra och dåliga tider på milen. Vad är egentligen en dålig tid?! En helt annan sak är att vilja utvecklas och förbättra sin tid. Men det är, som sagt, en helt annan sak. Självklart finns det sätt att utvecklas.
När ”nybörjare” inom löpning pratar just löpning med mig är de ofta ursäktande. Ursäktar hur ”dåliga” de är och hur jag är så mycket bättre, hur deras kilometer är så futtiga i jämförelse med mina. Själv tänker jag ”Nej, sluta! Du är helt fantastisk som kämpar där du är!”. Låt oss glädjas med varandra för de resultat vi gör. Låt oss vara stolta för det vi gör i löparspåret. Skulle jag hålla på och jämföra mig på hemmafronten skulle jag alltid känna mig värdelös med en make som snittar mellan 160-200 km per vecka. Som springer ultramarathon men ändå kan springa milen på dryga 35 minuter. Men han är ju elit. Jag springer inte för landslaget och har heller inte den ambitionen.
Löpning är underbart härligt. Det har vi löpare gemensamt. Kan vi inte bara skita i bra och dåliga tider?
Kram på dig!