Nu är rethostan nästan borta så imorgon kör vi! Jag orkar inte ens tänka på hur många veckor som gått utan ordentlig träning men för första gången på länge känns det inte så jobbigt. Tidigare har jag brottats med dåligt samvete för utebliven träning. Jag har stressats över hur de påverkar kommande tävlingar men nu lägger jag faktiskt ingen energi på det. Det är ändå inget jag kan påverka. För första gången är jag inte pressad av mig själv att prestera på maran i maj och det känns underbart. Det enda jag vill är att det ska bli en härlig upplevelse. För en gångs skull. Om det sen tar över fem timmar så är det skit samma. Faktiskt. Mina prestationer kommer att komma så sakteliga när jag släpper på pressen. Jag siktar inte på OS. Jag bara älskar att springa.
Men imorgon kör vi spinning!