Peppen var hög innan start. Jag mötte upp Teresa och Helena och tillsammans ställde vi oss i startfållan. Jag hade bra med vätska och energi i kroppen.
Redan efter ett par kilometer började jag känna av något jag ignorerat någon vecka; en sena på insidan av foten. Den överansträngdes när jag testsprang mina nya Newtonskor på ett alldeles för långt pass. 90 minuter långt… Dumdristigt. Sedan dess har jag känt av den. Jag bryter inte. Det bara är så. Jag springer hellre och kräks en halv mara än att bryta. Men. Stockholm marathon är tusen gånger viktigare än denna halvmara och jag måste få ordning på foten innan maran. Jag valde dock att vänta tills jag mötte upp malen vid 9 km innan jag tog beslutet. Han är så klok och vet mer än någon annan om skador kring löpning. Alltså klev jag av och hur det kändes… Ja, tårarna kom och inte blev det lättare när skaran av fullföljande deltagare började springa i mål. Men jag vet att beslutet var rätt även om jag gott kunde sprungit två varv till med smärta.
Mina fighters till vänner kom dock starka och glada i mål. Fantastiskt bra jobbat av dem!
Men vad trist!! MEn såklart helt rätt beslut – klokt!
krya på foten!
Tack Lisa!