Träningen kan kännas jobbig att få till ibland, soffan är skön och det tar emot att avsluta en lång dag på jobbet med att anstränga sig. Men det är när saker och ting förhindrar träningen; gräsänkighet (kan vara ett nytt ord), vab och sånt, då känner jag hur något fattas.
Idag fick jag till ett löppass på gymmet. Det där passet med 45 minuter stege som jag skulle kört i måndags men då kom annat som vab och besök på akuten och ställde sig före i kön. Efter dagens tuffa pass kände jag hur bra jag mår av träning och hur dåligt jag mått utan. Framförallt tuffa konditionspass ger mig den där åh så viktiga endorfinkicken. Jag klarar mig inte utan den. Den är min terapi, min mentala sorterare, min balans i livet. Jag undrar hur icke-tränande människor gör. Mår de lika bra som oss som tränar? Har de andra sådana terapeutiska verktyg? Jag vet bara att träning för mig är ett basalt behov.
Livet känns nu lite lättare.