Tjejmilen eller vem hällde ut sirap?

Nej, min kropp var nog inte redo för löpning efter två veckors förkylning… Om jag var en person som kunde bryta ett lopp så hade jag gjort det redan vid 3 kilometer. Musklerna svarade inte alls annat än med en matt, sugande känsla. Detta i kombination med den värme som bjöds på idag var inte vad min kropp ville ha. Så var det med det. Inget att älta.

Innan loppet med kollegan
Sen är det ju lite märkligt att man tillåts välja startgrupp. Jag startade i grupp 4B för personer som tänker sig klara loppet under timmen. Att folk då börjar gå redan innan 1 kilometer går liksom inte ihop med att klara sig under timmen. Det medför att det är väldigt mycket folk ”i vägen”. Inte kul att kryssa hit och dit.

Jag kan förstå tjusningen med Tjejmilen för den som kanske inte vill tävla, göra en bra tid då det är en härlig stämning, man kan ”bäras fram” av medtävlanden då ormen av löpare som ringlar fram är tät av glada tjejer. Det är kanske inget lopp för mig men passar som sagt säkerligen många andra. Vi kvinnor har ofta (tyvärr) en tendens att tro mindre om oss själva. Det får inte bli för ”allvarligt”, många vill inte känna pressen av att tvingas prestera. På Tjejmilen finns till och med klasser för de som vill gå med stavar eller barnvagn. Jag tycker det är viktigt att det finns sådana lopp eftersom behovet uppenbarligen finns. Allt som stimulerar till träning är bra. Samtidigt tar mitt hjärta ett glädjeskutt när jag ser kvinnors ökade tendenser att våga ta sig an ”tuffare” utmaningar. Vi vågar ge oss på marathon, ultramarathon, grisiga lopp med hinder. Självklart kan vi lika bra som männen och suget att göra det breder ut sig. Fantastiskt!