Etikettarkiv: sorg

Om att börja om från noll, eller minus egentligen

Idag har varit en mycket bättre dag. Det blev nog helt enkelt för mycket igår. Jag tror också att jag går och försöker verka må bättre än vad jag egentligen gör. Det blir ju så att man måste hålla upp en fasad eftersom så få vet vad man går igenom. Det tar så mycket på krafterna att det till slut säger stopp. Jag var tvungen att gråta, deppa och skriva och prata av mig igår. Och det känns som sagt bättre idag. Det är så svårt detta med missfall för det är ju liksom inte en sjukdom som går över. Det är ju verkligen en förlust, en sorg. Många verkar inte förstå det. Tror att när de gått några dagar så har man kommit förbi det. Men det är så mycket mer komplicerat än så.

Så knäppt det är. Hade tänkt att idag skulle jag skriva ett inlägg som inte handlade om missfallet. Men nej, det gick inte idag heller. Så när jag redan börjat, kan jag ju köra på lite till. Har tagit några graviditetstest för att kunna följa hormonerna. Det var som absolut starkast för en dryg vecka sedan, precis innan jag fick konstaterat på vul (vaginalt ultraljud) vad som höll på att hända. Igår och idag har de varit väldigt svaga.  Som när jag plussade några dagar innan bim (beräknad icke mens) ungefär. Det känns faktiskt skönt. Ju snabbare det försvinner desto bättre. Även om det är en sorg i det också såklart. Vi kämpade i månad efter månad för de där strecken och nu vill jag bara att de ska försvinna. Och gärna komma tillbaka om någon månad eller två.

När vi började försöka i somras funderade jag på om man skulle göra uppehåll för att slippa barn i december (trist att fylla nära julafton tänkte jag…). Nu skulle jag göra vad som helst för att få ett decemberbarn. Men för att det ska lyckas måste jag sluta blöda snarast, ägglossningen måste ske när den brukar och vi måste pricka rätt. Chansen är minimal. Jag försöker tänka att det kommer att ta några månader. Kanske kan det bli en bebis i mars-april nästa år om vi har tur. Det är ju den perfekta tiden att få bebis. Vår andra dotter är född i början av april och det var helt perfekt. Men samtidigt är längtan så stor att jag vill ju nu, direkt, vara gravid igen. Och med tanke på alla månader som denna graviditeten tog att skapa så kanske vi istället får en höst 2015 bebis. Och då blir ju såklart det också bra. När den än kommer så är den så otroligt välkommen. Men det är så svårt att tänka så nu. Det är så svårt att inte vara bitter för att de månaderna av graviditet vi tagit oss igenom är borta och vi nu är tillbaka på noll. Eller inte ens det. På minus eftersom vi inte kan börja försöka ännu.

Smärta och sorg i tystnad

Det är så konstigt detta med att få missfall. Det gör så ont i kropp och själ. Man mår så dåligt på alla plan. Och samtidigt så ska man låtsas som ingenting. Det ska hållas hemligt och det gör att smärtan och sorgen nästa blir  större.  Som med så mycket annat som man måste hålla tillbaka, så ökar det. Och jag har tänkt så mycket på det denna helgen. Om varför det måste vara så hemligt, så hysch hysch. Vi har inte berättat för många att vi försöker skaffa barn. Jag vet inte varför egentligen. Det är ju ingen direkt hemlighet. Men det är väl också mycket för att slippa de där frågorna om hur det går, och när det ska bli, när man redan går och funderar på det själv. När månaderna går och man inte blir gravid så räcker det ju med ens egna tankar och frågor.

Men ofta är ju också anledningen till att man inte berättar för alla när man blir gravid, att man inte vet hur det kommer att gå. Man vill inte berätta förrän det är lite säkrare. När risken är mindre att något kommer gå fel. Men nu när något har gått fel. Det har gått så fel som det kunde. Vår rädsla blev sann. Det som hade kunnat bli vårt tredje barn rinner ut ur mig. Och jag har så ont på alla plan, då kan jag inte berätta det. Jag får låtsas som ingenting. Fejka ett leende och ljuga när någon frågar hur jag mår. För sanningen är hemlig. Men varför är den hemlig? Jag har ställt frågan till mig själv flera gånger den här helgen, och jag kommer inte på något svar.

Jag vill skriva en status på Facebook. Jag går igenom en personlig tragedi just nu. Vi väntade barn och det gör vi inte längre. Det gör ont. Men något stoppar mig. Och jag vet inte vad. Jag vet inte varför.

 

att sörja det liv som inte fick bli

Igår var jag inne på gynakuten. kunde inte gå längre och inte veta. Och de konstaterade missfall. Känns för jävligt och jag bröt ihop två gånger där inne. Nu känns det bättre. Jag försöker fokusera på att något var väldigt fel. Det är naturens sätt att avbryta när fostret inte är livsdugligt. Men så ont det gör. Man har ju kommit så mycket längre i tankarna än vad den faktiska graviditeten (8+0 idag) hade gjort.

Fick också ont och började blöda ordentligt igår. Känns på något vis skönt. När det ändå måste hända får det gärna hända fort.

Vi sörjer det liv som inte fick bli, men längtar efter att försöka igen. En mens måste jag ha innan nästa försök säger de så jag hoppas allt kommer igång som det ska snabbt igen. Men någon bebis 2014 kommer det iallafall inte att bli.

Måste ge stor eloge till gynakuten på Sahlgrenska i Göteborg. De har varit helt fantastiska! Från första mötet med barnmorska till provtagning till läkare. Varma, tar sig tid, förklarar och tröstar. Och framförallt får de en att känna att man gjort rätt som åkt in och välkomnar tillbaka med öppna armar.