Etikettarkiv: missfall

att sörja det liv som inte fick bli

Igår var jag inne på gynakuten. kunde inte gå längre och inte veta. Och de konstaterade missfall. Känns för jävligt och jag bröt ihop två gånger där inne. Nu känns det bättre. Jag försöker fokusera på att något var väldigt fel. Det är naturens sätt att avbryta när fostret inte är livsdugligt. Men så ont det gör. Man har ju kommit så mycket längre i tankarna än vad den faktiska graviditeten (8+0 idag) hade gjort.

Fick också ont och började blöda ordentligt igår. Känns på något vis skönt. När det ändå måste hända får det gärna hända fort.

Vi sörjer det liv som inte fick bli, men längtar efter att försöka igen. En mens måste jag ha innan nästa försök säger de så jag hoppas allt kommer igång som det ska snabbt igen. Men någon bebis 2014 kommer det iallafall inte att bli.

Måste ge stor eloge till gynakuten på Sahlgrenska i Göteborg. De har varit helt fantastiska! Från första mötet med barnmorska till provtagning till läkare. Varma, tar sig tid, förklarar och tröstar. Och framförallt får de en att känna att man gjort rätt som åkt in och välkomnar tillbaka med öppna armar.

oro

Det händer mycket men jag har svårt att hitta tid och ork att skriva. Jag är så vansinnigt trött på kvällarna och dagarna går i ett.

Jag fick åka in till gynakuten i förra veckan då jag hade så ont i magen en hel natt. Smärtan var skarp och satt långt ner i magen på vänster sida. Jag ringde 1177 och de sa att jag skulle åka in akut då det kunde vara utomkvedshavandeskap. Det var det dock inte. Ultraljudet visade en liten hinnsäck som satt på helt rätt ställe. Tyvärr var det för tidigt att se hjärtaktivitet, men läkaren sa att det var helt normalt. Smärtan berodde troligtvis på en ofarlig liten cysta på äggstocken som man kan få efter ägglossning.

Så jag kände mig rätt lung när jag åkte därifrån. Smärtan höll i sig under dagen men släppte sedan stegvis och nu känner jag ingenting. Men tyvärr var det inte slut där. Natten mellan lördag och söndag kom det lite blod efter sex. Helt normal läser man överallt. Man är så känslig när man är gravid. Under söndagen kom lite lite brunt som jag tolkade som gamla rester och kände mig lugnad. Men igår kom det mer och det har fortsatt. Det är fortfarande rätt lite. Det kommer ingenting i bindan än, men varje gång jag går på toaletten kommer det på pappret. Och nu är jag ju livrädd för att det är missfall. Skulle på inskrivning på Mvc på torsdag. Min BM ska ringa mig idag så vi får prata om vad som händer. Nytt vul har jag inbokat först nästa fredag och det känns som en evighet tills dess.

Det är svårt att tänka positivt när det är så mycket som blir tokigt. Mina tidigare graviditeter har varit blod- och smärtfria (förutom de vanliga krämporna) och därför känns det helt kört. Men det är ju bara att vänta och se. Tyvärr finns ju inget annat att göra.

 

Tankar om graviditet

Första gången jag blev gravid var jag 20 år. Jag och killen, min nuvarande man, hade precis blivit tillsammans och det var fullständigt oplanerat och oväntat. Det var några ångestfyllda veckor som slutade i ett missfall, ett missed abortion, där gynekologen såg på ett ultraljud i v.8 eller 9 att hjärtat inte slog och att embryot var alldeles för litet för veckan. Någon vecka senare kom det ut.

Det tog mig inte så hårt ändå. Kanske för att naturen tog det där beslutet istället för mig. När jag åkte till gynekologen den dagen hade vi inte bestämt hur vi ville göra. Om vi skulle behålla eller inte. Men jag är säker på att vi hade beslutat oss för att behålla det, om vi hade fått chansen. Min man var övertygad om att vi skulle det. Jag var lite mer tveksam. Men tanken på abort kändes ännu mer avlägsen än att bli mamma. Jag hade ju alltid drömt om det. Den enda tydliga dröm jag haft i hela mitt liv. Att få egna barn, och bli mamma.

Men jag, eller vi, fick aldrig chansen att fatta något beslut och jag tror att det var därför som det inte blev så fruktansvärt som det hade kunnat bli. Men det väckte något i mig. Det fick den där drömmen inom mig att komma till liv. Och plötsligt var bebisar något som jag såg överallt och tänkte på hela tiden.

Om jag inte hade blivit gravid så tidigt i vår relation, tror jag inte att vi hade beslutat oss för att försöka skaffa barn såpass fort.

När jag var precis fyllda 24 föddes vårt första barn, en fantastisk liten flicka. Hon var ren perfektion. Och hon har alltid varit den lättaste man kan tänka sig. Folk sa till oss att vi inte visste hur det egentligen var att ha barn eftersom hon var så lugn och snäll och duktig. Jag var 24 år och egentligen inte redo för att sätta någon annans behov före mina egna. Jag var lite för ung för det. Det tror jag inte märktes. Mammarollen kom otroligt naturligt för mig.

När lilltjejen kom skulle jag strax därpå fylla 29 år. Och jag tror att det var då jag insåg hur mycket mer redo jag var den gången. Det var som en pusselbit som föll på plats när hon kom. En liten enveten busunge som har varit allt annat än lika lätt som storasyster. Men som har en sådan humor och en otrolig charm och en vilja av stål.

Och för mig är det verkligen meningen med livet. Att vara mamma åt mina barn, mina älskade flickor som är det bästa som har hänt mig.

Nu längtar jag efter att uppleva det igen. Graviditeten, förlossningen, bebistiden. Spiralen är ute och vi får se när naturen tycker att det är dags igen.

halsobloggen

 

Foton av Lennart Nilsson

Ni är några stycken som har hittat hit. Det är fantastiskt roligt. Har ni några graviditet-, förlossning- eller bebishistorier att berätta? Är ni mitt i det eller glada att de är över? Länka gärna till era bloggar också så att jag får lite nya att följa.