Idag har varit en mycket bättre dag. Det blev nog helt enkelt för mycket igår. Jag tror också att jag går och försöker verka må bättre än vad jag egentligen gör. Det blir ju så att man måste hålla upp en fasad eftersom så få vet vad man går igenom. Det tar så mycket på krafterna att det till slut säger stopp. Jag var tvungen att gråta, deppa och skriva och prata av mig igår. Och det känns som sagt bättre idag. Det är så svårt detta med missfall för det är ju liksom inte en sjukdom som går över. Det är ju verkligen en förlust, en sorg. Många verkar inte förstå det. Tror att när de gått några dagar så har man kommit förbi det. Men det är så mycket mer komplicerat än så.

Så knäppt det är. Hade tänkt att idag skulle jag skriva ett inlägg som inte handlade om missfallet. Men nej, det gick inte idag heller. Så när jag redan börjat, kan jag ju köra på lite till. Har tagit några graviditetstest för att kunna följa hormonerna. Det var som absolut starkast för en dryg vecka sedan, precis innan jag fick konstaterat på vul (vaginalt ultraljud) vad som höll på att hända. Igår och idag har de varit väldigt svaga.  Som när jag plussade några dagar innan bim (beräknad icke mens) ungefär. Det känns faktiskt skönt. Ju snabbare det försvinner desto bättre. Även om det är en sorg i det också såklart. Vi kämpade i månad efter månad för de där strecken och nu vill jag bara att de ska försvinna. Och gärna komma tillbaka om någon månad eller två.

När vi började försöka i somras funderade jag på om man skulle göra uppehåll för att slippa barn i december (trist att fylla nära julafton tänkte jag…). Nu skulle jag göra vad som helst för att få ett decemberbarn. Men för att det ska lyckas måste jag sluta blöda snarast, ägglossningen måste ske när den brukar och vi måste pricka rätt. Chansen är minimal. Jag försöker tänka att det kommer att ta några månader. Kanske kan det bli en bebis i mars-april nästa år om vi har tur. Det är ju den perfekta tiden att få bebis. Vår andra dotter är född i början av april och det var helt perfekt. Men samtidigt är längtan så stor att jag vill ju nu, direkt, vara gravid igen. Och med tanke på alla månader som denna graviditeten tog att skapa så kanske vi istället får en höst 2015 bebis. Och då blir ju såklart det också bra. När den än kommer så är den så otroligt välkommen. Men det är så svårt att tänka så nu. Det är så svårt att inte vara bitter för att de månaderna av graviditet vi tagit oss igenom är borta och vi nu är tillbaka på noll. Eller inte ens det. På minus eftersom vi inte kan börja försöka ännu.