Etikettarkiv: lida i det tysta

Det absurda i att lida så in i helvete och låtsas som ingenting

I senaste Vi föräldrar fanns en artikel om missfall som för mig var som balsam för själen. Det handlade om precis det som jag känner. Det absurda i att lida så in i helvete och låtsas som ingenting inför de allra flesta.

Jag hade berättat om graviditeten för mina två systrar, min bästa vän och min pappa och hans fru. Min man hade inte berättat för någon. Det där, vänta tills man vet att allt är okej, eller iallafall de första tolv veckorna, är så inpräntat i en. Nu sitter jag här och fattar inte varför. Man säger att man inte ska göra de för att det kan gå fel. De allra flesta missfall inträffar de tolv första veckorna. Men vadå då? Går något fel så mår man dåligt, så mycket mer dåligt, än vid många andra tillfällen i livet. Varför ska man inte kunna berätta om det? Prata om det?

Artikeln handlade mycket om skammen som är förenad med missfall. Som att det är ett misslyckande. Och min känsla att prata om det bara ökade ju längre jag läste. Där fanns så många som kände precis som jag. Och som faktiskt vågat gå ut med det. På bloggar, sociala medier och i media.

Att lida i det tysta har för mig gjort hela förloppet så mycket svårare. När jag fick missfallet berättade jag för min chef, trots att hon inte visste något om graviditeten. Jag berättade också för ytterligare en vän. Men de allra allra flesta vet ingenting. Min mans familj vet ingenting. Och jag känner mig som en hycklare när de frågar hur jag mår, hur det är. ”Jo det är bra” krystar jag fram trots att jag vill säga att det är åt helvete. Ibland säger jag att det är okej och försöker skynda mig att ställa motfrågan så att de inte frågar varför det bara är okej. Okej känns inte som en lika stor lögn. Idag t.ex. när jag sitter på altanen i strålande sol och skriver detta, blödningen nästan har slutat (för gott hoppas jag, men vågar inte tro att det kan vara sant) och jag och maken ska gå på restaurang och bio ikväll så känns det faktiskt okej. Men bara häromdagen, så kändes det långt ifrån okej och då kändes ”Okej” lika mycket som en lögn som ”bra” hade gjort idag. För bra är det inte. Bra kommer det inte vara på länge.

Det tar tid att komma över detta. Alla drömmar och planer som gått i kras. En tjej i en tråd på ett forum där jag skriver med likasinnade skrev det så bra när hon skrev: Jag har inte ”förlorat ett barn, men drömmen om ett barn”. Precis så är det. I ett såhär tidigt skede av graviditeten är det inte ett barn, men i tankarna och drömmarna har det redan hunnit bli det.