Etikettarkiv: graviditet

Så otroligt häftigt!

image

Trots att jag gjort detta två gånger (eller fyra om man räknar misfallen) innan har jag så svårt att förstå att något som nu är två mm stort ska bli en människa. Så jäkla häftigt! Och jag älskar ♥ att läsa om utvecklingen på alla ställen jag kan komma åt. Hjärtat slår tydligen redan. Hur kan något som är två mm ha ett hjärta som slår?! Fantastiskt på alla sätt.

Bilden ovan är från Familjelivs gravidapp. Ett annat tips för den som söker bra sådana.

”Det är en bebis där inne”

Precis som sist så är det svårt att tänka på något annat är graviditeten såhär tidigt. Synd att jag precis börjat jobba efter tre veckors semester. Det hade varit lättare att ligga på en strand än att försöka koncentrera sig bakom ett skrivbord. Som tur 🍀 är så jobbar jag bara en och en halv vecka tilll innan ytterligare en veckas semester.

image

En något suddig magbild v 4+0

I lördags, innan jag visste något om graviditeten, så tittade yngsta tjejen på min mage och sa: det är en bebis där inne. Jag sa att det är det inte alls (hade då ingen förhoppning om det eftersom vi inte försökt aktivt), och skojade om att hon skulle blåsa in en bebis. Jag frågade om hon ville att det skulle vara det, och det ville hon gärna! Ett sammanträffande såklart, men ändå lite märkligt att hon säger det just nu, när det faktiskt är något som ska bli en bebis där inne, om allt får gå väl denna gången.

Ska fyra få bli fem den här gången?

Det är fyra månader sedan jag skrev sist. Jag har inte haft tid eller lust att blogga. Vi satte bebisskapandet på paus litegrann för jag kände att jag blev lite knäpp där direkt efter missfallet. Jag var som besatt av att bli gravid igen. Så även om vi inte skyddade oss så försökte vi inte om ni förstår. Och det är ju såklart så man ska göra, för då slappnar kroppen av och vips, jag är gravid igen.

image

Vågar inte riktigt glädjas. Vågar inte tro på det. Men här är det, svart på vitt iallafall. Svagt då jag tog det på kvällen efter en dag med trettiogradig värme i skuggan, så mycket vatten dracks och kissades ut under dagen.

Är idag på 4+1 om uträkningarna stämmer och BF blir då 29 mars 2015.

Det absurda i att lida så in i helvete och låtsas som ingenting

I senaste Vi föräldrar fanns en artikel om missfall som för mig var som balsam för själen. Det handlade om precis det som jag känner. Det absurda i att lida så in i helvete och låtsas som ingenting inför de allra flesta.

Jag hade berättat om graviditeten för mina två systrar, min bästa vän och min pappa och hans fru. Min man hade inte berättat för någon. Det där, vänta tills man vet att allt är okej, eller iallafall de första tolv veckorna, är så inpräntat i en. Nu sitter jag här och fattar inte varför. Man säger att man inte ska göra de för att det kan gå fel. De allra flesta missfall inträffar de tolv första veckorna. Men vadå då? Går något fel så mår man dåligt, så mycket mer dåligt, än vid många andra tillfällen i livet. Varför ska man inte kunna berätta om det? Prata om det?

Artikeln handlade mycket om skammen som är förenad med missfall. Som att det är ett misslyckande. Och min känsla att prata om det bara ökade ju längre jag läste. Där fanns så många som kände precis som jag. Och som faktiskt vågat gå ut med det. På bloggar, sociala medier och i media.

Att lida i det tysta har för mig gjort hela förloppet så mycket svårare. När jag fick missfallet berättade jag för min chef, trots att hon inte visste något om graviditeten. Jag berättade också för ytterligare en vän. Men de allra allra flesta vet ingenting. Min mans familj vet ingenting. Och jag känner mig som en hycklare när de frågar hur jag mår, hur det är. ”Jo det är bra” krystar jag fram trots att jag vill säga att det är åt helvete. Ibland säger jag att det är okej och försöker skynda mig att ställa motfrågan så att de inte frågar varför det bara är okej. Okej känns inte som en lika stor lögn. Idag t.ex. när jag sitter på altanen i strålande sol och skriver detta, blödningen nästan har slutat (för gott hoppas jag, men vågar inte tro att det kan vara sant) och jag och maken ska gå på restaurang och bio ikväll så känns det faktiskt okej. Men bara häromdagen, så kändes det långt ifrån okej och då kändes ”Okej” lika mycket som en lögn som ”bra” hade gjort idag. För bra är det inte. Bra kommer det inte vara på länge.

Det tar tid att komma över detta. Alla drömmar och planer som gått i kras. En tjej i en tråd på ett forum där jag skriver med likasinnade skrev det så bra när hon skrev: Jag har inte ”förlorat ett barn, men drömmen om ett barn”. Precis så är det. I ett såhär tidigt skede av graviditeten är det inte ett barn, men i tankarna och drömmarna har det redan hunnit bli det.