Etikettarkiv: bebis

Om att börja om från noll, eller minus egentligen

Idag har varit en mycket bättre dag. Det blev nog helt enkelt för mycket igår. Jag tror också att jag går och försöker verka må bättre än vad jag egentligen gör. Det blir ju så att man måste hålla upp en fasad eftersom så få vet vad man går igenom. Det tar så mycket på krafterna att det till slut säger stopp. Jag var tvungen att gråta, deppa och skriva och prata av mig igår. Och det känns som sagt bättre idag. Det är så svårt detta med missfall för det är ju liksom inte en sjukdom som går över. Det är ju verkligen en förlust, en sorg. Många verkar inte förstå det. Tror att när de gått några dagar så har man kommit förbi det. Men det är så mycket mer komplicerat än så.

Så knäppt det är. Hade tänkt att idag skulle jag skriva ett inlägg som inte handlade om missfallet. Men nej, det gick inte idag heller. Så när jag redan börjat, kan jag ju köra på lite till. Har tagit några graviditetstest för att kunna följa hormonerna. Det var som absolut starkast för en dryg vecka sedan, precis innan jag fick konstaterat på vul (vaginalt ultraljud) vad som höll på att hända. Igår och idag har de varit väldigt svaga.  Som när jag plussade några dagar innan bim (beräknad icke mens) ungefär. Det känns faktiskt skönt. Ju snabbare det försvinner desto bättre. Även om det är en sorg i det också såklart. Vi kämpade i månad efter månad för de där strecken och nu vill jag bara att de ska försvinna. Och gärna komma tillbaka om någon månad eller två.

När vi började försöka i somras funderade jag på om man skulle göra uppehåll för att slippa barn i december (trist att fylla nära julafton tänkte jag…). Nu skulle jag göra vad som helst för att få ett decemberbarn. Men för att det ska lyckas måste jag sluta blöda snarast, ägglossningen måste ske när den brukar och vi måste pricka rätt. Chansen är minimal. Jag försöker tänka att det kommer att ta några månader. Kanske kan det bli en bebis i mars-april nästa år om vi har tur. Det är ju den perfekta tiden att få bebis. Vår andra dotter är född i början av april och det var helt perfekt. Men samtidigt är längtan så stor att jag vill ju nu, direkt, vara gravid igen. Och med tanke på alla månader som denna graviditeten tog att skapa så kanske vi istället får en höst 2015 bebis. Och då blir ju såklart det också bra. När den än kommer så är den så otroligt välkommen. Men det är så svårt att tänka så nu. Det är så svårt att inte vara bitter för att de månaderna av graviditet vi tagit oss igenom är borta och vi nu är tillbaka på noll. Eller inte ens det. På minus eftersom vi inte kan börja försöka ännu.

När fyra blir fem

Jag har inte bloggat här på ett tag nu. Gick tillbaka till min vanliga blogg ett tag. Men nu känner jag att jag inte kan skriva där. För alla jag känner känner till den. Och nu har vi äntligen fått ett plus. Graviditeten är ett faktum. Känns overkligt efter så många månaders väntan och försök.

Det är alldeles nytt. Så nytt att jag inte ens passerat datumet för min väntade mens. Men jag har haft sån mensvärk sedan i söndags att jag inte kunde låta bli att ta ett test igårkväll. Och jag trodde inte mina ögon när ett andra streck dök upp. Det var svagt men tydligt och rosa. Och detta var alltså fyra dagar före förväntad mens och på kvällen!

DSC_0233Det blir ju aldrig lika tydligt på bild som i verkligheten, men man ser ju det iallafall.

Så om allt går väl nu blir det en bebis i oktober. Vårt tredje barn. Overkligt men så fantastiskt!

 

Ska fyra bli fem?

Jag går och väntar nu. Det känns som om det är det dagarna går ut på.  Att vänta på att de ska ta slut och att nästa ska ta vid så att jag ska få ett resultat. Lördag är dagen D. Då borde mensen komma, eller naturligtvis helst inte komma. Jag känner mig verkligen gravid. Hela kroppen skriker det åt mig, men ändå gnager tvivlet. Detta är försök nr tre och jag har haft lite symtom då också, men när mensen har kommit har jag inte blivit varken förvånad eller ledsen.  Men den här gången kommer jag bli både och, och det känns asjobbigt.

De tidigare gångerna har jag blivit gravid direkt. Aldrig behövt vänta och längta och bli besviken. Och det är nog nyttigt att det inte går lika lätt den här gången, men nu är det dags. Jag känner det så tydligt och jag hoppas, åh vad jag hoppas, att jag har rätt. Det är inte bara att inte vara gravid som skulle göra mig ledsen, utan också att min kropp isåfall kan lura mig så fullständigt.

image

Oavsett vad det är som kommer,  positivt test eller mens så hoppas jag att det kommer snart.  För väntan gör mig galen…

Tankar om graviditet

Första gången jag blev gravid var jag 20 år. Jag och killen, min nuvarande man, hade precis blivit tillsammans och det var fullständigt oplanerat och oväntat. Det var några ångestfyllda veckor som slutade i ett missfall, ett missed abortion, där gynekologen såg på ett ultraljud i v.8 eller 9 att hjärtat inte slog och att embryot var alldeles för litet för veckan. Någon vecka senare kom det ut.

Det tog mig inte så hårt ändå. Kanske för att naturen tog det där beslutet istället för mig. När jag åkte till gynekologen den dagen hade vi inte bestämt hur vi ville göra. Om vi skulle behålla eller inte. Men jag är säker på att vi hade beslutat oss för att behålla det, om vi hade fått chansen. Min man var övertygad om att vi skulle det. Jag var lite mer tveksam. Men tanken på abort kändes ännu mer avlägsen än att bli mamma. Jag hade ju alltid drömt om det. Den enda tydliga dröm jag haft i hela mitt liv. Att få egna barn, och bli mamma.

Men jag, eller vi, fick aldrig chansen att fatta något beslut och jag tror att det var därför som det inte blev så fruktansvärt som det hade kunnat bli. Men det väckte något i mig. Det fick den där drömmen inom mig att komma till liv. Och plötsligt var bebisar något som jag såg överallt och tänkte på hela tiden.

Om jag inte hade blivit gravid så tidigt i vår relation, tror jag inte att vi hade beslutat oss för att försöka skaffa barn såpass fort.

När jag var precis fyllda 24 föddes vårt första barn, en fantastisk liten flicka. Hon var ren perfektion. Och hon har alltid varit den lättaste man kan tänka sig. Folk sa till oss att vi inte visste hur det egentligen var att ha barn eftersom hon var så lugn och snäll och duktig. Jag var 24 år och egentligen inte redo för att sätta någon annans behov före mina egna. Jag var lite för ung för det. Det tror jag inte märktes. Mammarollen kom otroligt naturligt för mig.

När lilltjejen kom skulle jag strax därpå fylla 29 år. Och jag tror att det var då jag insåg hur mycket mer redo jag var den gången. Det var som en pusselbit som föll på plats när hon kom. En liten enveten busunge som har varit allt annat än lika lätt som storasyster. Men som har en sådan humor och en otrolig charm och en vilja av stål.

Och för mig är det verkligen meningen med livet. Att vara mamma åt mina barn, mina älskade flickor som är det bästa som har hänt mig.

Nu längtar jag efter att uppleva det igen. Graviditeten, förlossningen, bebistiden. Spiralen är ute och vi får se när naturen tycker att det är dags igen.

halsobloggen

 

Foton av Lennart Nilsson

Ni är några stycken som har hittat hit. Det är fantastiskt roligt. Har ni några graviditet-, förlossning- eller bebishistorier att berätta? Är ni mitt i det eller glada att de är över? Länka gärna till era bloggar också så att jag får lite nya att följa.