Månadsarkiv: mars 2014

Smärta och sorg i tystnad

Det är så konstigt detta med att få missfall. Det gör så ont i kropp och själ. Man mår så dåligt på alla plan. Och samtidigt så ska man låtsas som ingenting. Det ska hållas hemligt och det gör att smärtan och sorgen nästa blir  större.  Som med så mycket annat som man måste hålla tillbaka, så ökar det. Och jag har tänkt så mycket på det denna helgen. Om varför det måste vara så hemligt, så hysch hysch. Vi har inte berättat för många att vi försöker skaffa barn. Jag vet inte varför egentligen. Det är ju ingen direkt hemlighet. Men det är väl också mycket för att slippa de där frågorna om hur det går, och när det ska bli, när man redan går och funderar på det själv. När månaderna går och man inte blir gravid så räcker det ju med ens egna tankar och frågor.

Men ofta är ju också anledningen till att man inte berättar för alla när man blir gravid, att man inte vet hur det kommer att gå. Man vill inte berätta förrän det är lite säkrare. När risken är mindre att något kommer gå fel. Men nu när något har gått fel. Det har gått så fel som det kunde. Vår rädsla blev sann. Det som hade kunnat bli vårt tredje barn rinner ut ur mig. Och jag har så ont på alla plan, då kan jag inte berätta det. Jag får låtsas som ingenting. Fejka ett leende och ljuga när någon frågar hur jag mår. För sanningen är hemlig. Men varför är den hemlig? Jag har ställt frågan till mig själv flera gånger den här helgen, och jag kommer inte på något svar.

Jag vill skriva en status på Facebook. Jag går igenom en personlig tragedi just nu. Vi väntade barn och det gör vi inte längre. Det gör ont. Men något stoppar mig. Och jag vet inte vad. Jag vet inte varför.

 

Mitt i ett missfall

Jag känner mig helt schizofren. Ena stunden är jag full av energi och städar, målar, plockar och tankarna är ganska positiva och fokuserade på framtiden. På att komma förbi detta och försöka igen. Och så kommer stunden efteråt när allt faller över mig och jag bara vill ligga i soffan och gråta och äta choklad. Då kan jag inte tänka på annat än graviditeten och vad som i våra tankar redan var en bebis som skulle komma till oss i höst.

Det är så svårt det där också att det gör ont på alla sätt. Både fysiskt och psykiskt. Att se det som skulle bli vårt barn rinna ut ur mig är tortyr rent psykiskt, men förutom det gör det också så ont rent fysiskt att jag måste äta smärtstillande konstant.  Jag hoppas att smärtor och blödande går över relativt fort. Så att jag kan få en chans att gå vidare och slippa vara såhär instabil.

 

att sörja det liv som inte fick bli

Igår var jag inne på gynakuten. kunde inte gå längre och inte veta. Och de konstaterade missfall. Känns för jävligt och jag bröt ihop två gånger där inne. Nu känns det bättre. Jag försöker fokusera på att något var väldigt fel. Det är naturens sätt att avbryta när fostret inte är livsdugligt. Men så ont det gör. Man har ju kommit så mycket längre i tankarna än vad den faktiska graviditeten (8+0 idag) hade gjort.

Fick också ont och började blöda ordentligt igår. Känns på något vis skönt. När det ändå måste hända får det gärna hända fort.

Vi sörjer det liv som inte fick bli, men längtar efter att försöka igen. En mens måste jag ha innan nästa försök säger de så jag hoppas allt kommer igång som det ska snabbt igen. Men någon bebis 2014 kommer det iallafall inte att bli.

Måste ge stor eloge till gynakuten på Sahlgrenska i Göteborg. De har varit helt fantastiska! Från första mötet med barnmorska till provtagning till läkare. Varma, tar sig tid, förklarar och tröstar. Och framförallt får de en att känna att man gjort rätt som åkt in och välkomnar tillbaka med öppna armar.

oro

Det händer mycket men jag har svårt att hitta tid och ork att skriva. Jag är så vansinnigt trött på kvällarna och dagarna går i ett.

Jag fick åka in till gynakuten i förra veckan då jag hade så ont i magen en hel natt. Smärtan var skarp och satt långt ner i magen på vänster sida. Jag ringde 1177 och de sa att jag skulle åka in akut då det kunde vara utomkvedshavandeskap. Det var det dock inte. Ultraljudet visade en liten hinnsäck som satt på helt rätt ställe. Tyvärr var det för tidigt att se hjärtaktivitet, men läkaren sa att det var helt normalt. Smärtan berodde troligtvis på en ofarlig liten cysta på äggstocken som man kan få efter ägglossning.

Så jag kände mig rätt lung när jag åkte därifrån. Smärtan höll i sig under dagen men släppte sedan stegvis och nu känner jag ingenting. Men tyvärr var det inte slut där. Natten mellan lördag och söndag kom det lite blod efter sex. Helt normal läser man överallt. Man är så känslig när man är gravid. Under söndagen kom lite lite brunt som jag tolkade som gamla rester och kände mig lugnad. Men igår kom det mer och det har fortsatt. Det är fortfarande rätt lite. Det kommer ingenting i bindan än, men varje gång jag går på toaletten kommer det på pappret. Och nu är jag ju livrädd för att det är missfall. Skulle på inskrivning på Mvc på torsdag. Min BM ska ringa mig idag så vi får prata om vad som händer. Nytt vul har jag inbokat först nästa fredag och det känns som en evighet tills dess.

Det är svårt att tänka positivt när det är så mycket som blir tokigt. Mina tidigare graviditeter har varit blod- och smärtfria (förutom de vanliga krämporna) och därför känns det helt kört. Men det är ju bara att vänta och se. Tyvärr finns ju inget annat att göra.