Det är så konstigt detta med att få missfall. Det gör så ont i kropp och själ. Man mår så dåligt på alla plan. Och samtidigt så ska man låtsas som ingenting. Det ska hållas hemligt och det gör att smärtan och sorgen nästa blir större. Som med så mycket annat som man måste hålla tillbaka, så ökar det. Och jag har tänkt så mycket på det denna helgen. Om varför det måste vara så hemligt, så hysch hysch. Vi har inte berättat för många att vi försöker skaffa barn. Jag vet inte varför egentligen. Det är ju ingen direkt hemlighet. Men det är väl också mycket för att slippa de där frågorna om hur det går, och när det ska bli, när man redan går och funderar på det själv. När månaderna går och man inte blir gravid så räcker det ju med ens egna tankar och frågor.
Men ofta är ju också anledningen till att man inte berättar för alla när man blir gravid, att man inte vet hur det kommer att gå. Man vill inte berätta förrän det är lite säkrare. När risken är mindre att något kommer gå fel. Men nu när något har gått fel. Det har gått så fel som det kunde. Vår rädsla blev sann. Det som hade kunnat bli vårt tredje barn rinner ut ur mig. Och jag har så ont på alla plan, då kan jag inte berätta det. Jag får låtsas som ingenting. Fejka ett leende och ljuga när någon frågar hur jag mår. För sanningen är hemlig. Men varför är den hemlig? Jag har ställt frågan till mig själv flera gånger den här helgen, och jag kommer inte på något svar.
Jag vill skriva en status på Facebook. Jag går igenom en personlig tragedi just nu. Vi väntade barn och det gör vi inte längre. Det gör ont. Men något stoppar mig. Och jag vet inte vad. Jag vet inte varför.