Jag känner mig helt schizofren. Ena stunden är jag full av energi och städar, målar, plockar och tankarna är ganska positiva och fokuserade på framtiden. På att komma förbi detta och försöka igen. Och så kommer stunden efteråt när allt faller över mig och jag bara vill ligga i soffan och gråta och äta choklad. Då kan jag inte tänka på annat än graviditeten och vad som i våra tankar redan var en bebis som skulle komma till oss i höst.
Det är så svårt det där också att det gör ont på alla sätt. Både fysiskt och psykiskt. Att se det som skulle bli vårt barn rinna ut ur mig är tortyr rent psykiskt, men förutom det gör det också så ont rent fysiskt att jag måste äta smärtstillande konstant. Jag hoppas att smärtor och blödande går över relativt fort. Så att jag kan få en chans att gå vidare och slippa vara såhär instabil.