Jag går och väntar nu. Det känns som om det är det dagarna går ut på.  Att vänta på att de ska ta slut och att nästa ska ta vid så att jag ska få ett resultat. Lördag är dagen D. Då borde mensen komma, eller naturligtvis helst inte komma. Jag känner mig verkligen gravid. Hela kroppen skriker det åt mig, men ändå gnager tvivlet. Detta är försök nr tre och jag har haft lite symtom då också, men när mensen har kommit har jag inte blivit varken förvånad eller ledsen.  Men den här gången kommer jag bli både och, och det känns asjobbigt.

De tidigare gångerna har jag blivit gravid direkt. Aldrig behövt vänta och längta och bli besviken. Och det är nog nyttigt att det inte går lika lätt den här gången, men nu är det dags. Jag känner det så tydligt och jag hoppas, åh vad jag hoppas, att jag har rätt. Det är inte bara att inte vara gravid som skulle göra mig ledsen, utan också att min kropp isåfall kan lura mig så fullständigt.

Oavsett vad det är som kommer,  positivt test eller mens så hoppas jag att det kommer snart.  För väntan gör mig galen…