Idag har jag varit ledig från jobbet och spenderat tid med mina barn. Det var fantastiskt. Och jag slogs av tanken på att jag borde gå ner i tid så att jag kan ha det så varje vecka. Tänk vad fantastiskt att varje vecka ha en ledig dag mitt i veckan att bara vara med barnen. Hinna allt det där man annars bara gör på semestern. För på helgerna är det för mycket måsten. Men jag pratade med en vän som sa att de där dagarna nog snabbt fylls av måsten de också. Och det är ju säkert så. Att man vill passa på att göra allt på den där dagen att man inte alls gör allt det där mysiga och härliga som man tror att man ska göra när man bara har en sån där dag någon enstaka gång.
Idag fylldes iallafall dagen av sol, strand, bad, glass och strosande i butiker. Den sista skälvande sommaren är det bäst att passa på att njuta av innan den är över.
Första gången jag blev gravid var jag 20 år. Jag och killen, min nuvarande man, hade precis blivit tillsammans och det var fullständigt oplanerat och oväntat. Det var några ångestfyllda veckor som slutade i ett missfall, ett missed abortion, där gynekologen såg på ett ultraljud i v.8 eller 9 att hjärtat inte slog och att embryot var alldeles för litet för veckan. Någon vecka senare kom det ut.
Det tog mig inte så hårt ändå. Kanske för att naturen tog det där beslutet istället för mig. När jag åkte till gynekologen den dagen hade vi inte bestämt hur vi ville göra. Om vi skulle behålla eller inte. Men jag är säker på att vi hade beslutat oss för att behålla det, om vi hade fått chansen. Min man var övertygad om att vi skulle det. Jag var lite mer tveksam. Men tanken på abort kändes ännu mer avlägsen än att bli mamma. Jag hade ju alltid drömt om det. Den enda tydliga dröm jag haft i hela mitt liv. Att få egna barn, och bli mamma.
Men jag, eller vi, fick aldrig chansen att fatta något beslut och jag tror att det var därför som det inte blev så fruktansvärt som det hade kunnat bli. Men det väckte något i mig. Det fick den där drömmen inom mig att komma till liv. Och plötsligt var bebisar något som jag såg överallt och tänkte på hela tiden.
Om jag inte hade blivit gravid så tidigt i vår relation, tror jag inte att vi hade beslutat oss för att försöka skaffa barn såpass fort.
När jag var precis fyllda 24 föddes vårt första barn, en fantastisk liten flicka. Hon var ren perfektion. Och hon har alltid varit den lättaste man kan tänka sig. Folk sa till oss att vi inte visste hur det egentligen var att ha barn eftersom hon var så lugn och snäll och duktig. Jag var 24 år och egentligen inte redo för att sätta någon annans behov före mina egna. Jag var lite för ung för det. Det tror jag inte märktes. Mammarollen kom otroligt naturligt för mig.
När lilltjejen kom skulle jag strax därpå fylla 29 år. Och jag tror att det var då jag insåg hur mycket mer redo jag var den gången. Det var som en pusselbit som föll på plats när hon kom. En liten enveten busunge som har varit allt annat än lika lätt som storasyster. Men som har en sådan humor och en otrolig charm och en vilja av stål.
Och för mig är det verkligen meningen med livet. Att vara mamma åt mina barn, mina älskade flickor som är det bästa som har hänt mig.
Nu längtar jag efter att uppleva det igen. Graviditeten, förlossningen, bebistiden. Spiralen är ute och vi får se när naturen tycker att det är dags igen.
Ni är några stycken som har hittat hit. Det är fantastiskt roligt. Har ni några graviditet-, förlossning- eller bebishistorier att berätta? Är ni mitt i det eller glada att de är över? Länka gärna till era bloggar också så att jag får lite nya att följa.
Jag har inte riktigt bestämt mig för hur öppen jag ska vara här med vem jag är. Om jag ska lägga upp bilder framifrån och skriva namn, eller om jag ska försöka vara lite mer kryptisk. Ingen jag känner vet ännu att jag bloggar här, och just nu är det rätt skönt. inte så att det skulle göra något om någon hittade hit, men det är iallafall inte varenda Facebookkontakt som ser vad jag skriver. Och det är väldigt befriande.
Så jag tror att det blir så att jag nu till en början är lite hemlig med min identitet och sedan släpper på det mer och mer.
Jag har varit på väg flera gånger. Att skapa nytt. Men det blir inget med det. Jag hinner inte. Orkar inte. Glömmer av.
Jag tycker ju egentligen om att blogga. Men jag har gjort det nu i sex år. Kanske börjar jag på något vis ändå att tröttna?
Men så läser jag mina gamla bloggar och inser att det är så fantastiskt roligt att ha och kunna gå tillbaka till. Och när jag läser andra bloggar. Riktigt bra inlägg som inspirerar då blir jag jättesugen på att skriva själv.
Så jag ska försöka på riktigt nu. Att skriva när jag vill, och inte vara lat och låta bli. Jag har fått upp en header idag iallafall. Det gör det roligare att komma hit, även för mig.
Jag tar de första stapplande stegen in i något nytt. Går långsamt och känner efter. Ser mig omkring och ändrar hit och dit. Försöker hitta hem trots att det är nytt.
En ny blogg, för vilken gång i ordningen. Jag kommer från wordpress nu senast och därför känns det ändå bekvämt att även denna har sin grund i det. Även om jag märker att jag är mer styrd här. Får inte välja bland alla teman som man brukar och sidan är full av reklam. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, reklamen. Jag har alltid tyckt det har varit så skönt att slippa den, men nu tycker jag på något vis att den livar upp. Det är ju rolig reklam. Tydligt riktad åt håll som intresserar mig, barn, föräldraskap, graviditet, mode, mat… Och den ger färg och liv åt sidan. Kanske kan vi komma överens den här gången, reklamen och jag. Eller kanske tröttnar jag och flyttar tillbaka till det gamla och trygga.
Jag har alltid varit feg och försiktig. Sällan vågat göra det där jag egentligen velat. Så jädra dumt det där. Man ångrar nästan aldrig saker man gör, men däremot saker man inte gör. Jag har ett exempel på det. Men det är för personligt, för nära hjärtat, för att ta upp här i det inledande inlägget. Men man vet aldrig när man får chansen igen att göra det där man undrar om man vågar. Så man ska bara göra det. Satsa. Det ska jag försöka lära mina barn. Att våga ta steget och våga tro på sig själva. Våga misslyckas. Det har jag alltid varit livrädd för att göra.
Mina barn ja. Två stycken busiga, envetna och livfulla ungar har jag, och jag längtar efter nummer tre. Ett syskon som vi pratat om och tänkt på, men som ännu inte skapats om man uttrycker det så. Vi är överens min man och jag om att en nummer tre ska det förhoppningsvis bli. Men när är det ju ingen som vet.
Jag arbetar för mycket, drömmer om att få vara mer kreativ, lyssnar ofta på Värvet och tittar just nu osunt mycket på The Killing.
Mitt namn här, haha 母 är japanska och betyder mamma. Tecknet har jag tatuerat på min arm. Varför tänker jag berätta i ett eget inlägg vid ett annat tillfälle.
