Månadsarkiv: juni 2020

Så var det då dags att säga farväl… (känsliga läsare varnas i dag)

Nya shortsen var provade, skjortan lagd på plats, håret nyklippt och skorna väl utvalda. Han somnade förväntansfullt i går kväll. Nu skulle han för sista gången gå till sin skola där så mycket har utspelat sig att inte ens Sagan om Ringen hade slagit oss i boksidor. Han vaknade tidigt, åt lite frukost, tog en dusch och var ivrig att komma iväg. Inte kanske för att behöva säga hej då till sina älskade lärare utan för vetskapen att han klarade det och nu skulle få avsluta mellanstadiet ihop med alla sina klasskompisar så normalt som det bara går, genom avslutning i klassrummet och sen traditionsenlig avslutningslunch för 6:orna. Han fixade det, han tog sig igenom denna tid och han gjorde det till och med med godkända betyg, i alla ämnen!

20200609_094932

Trodde jag ja… efter att ha rusat runt här hela morgonen för att se till att killarna fått i sig frukost, fått med sig allt dom ska ha, varit uppe på skolan och lämnat sommargåvor till lärarna (med gällande avstånd givetvis) till Robins lärare då Felix hade med sig sina själv till hans två lärare som givetvis skulle tackas av ordentligt av oss. Och sen rusat hem för att sätta mig i ett jobbmöte så dimper Felix betyg ner i brevlådan. Jag öppnar kuvertet och vad är det jag ser? Vaddå godkänd i alla ämnen, killen har ju förbövelens C i massa ämnen??? Ja, jag vet att jag är blödig men ni känner ju mig vid det här laget, tårarna strålade ner på mina kinder och jag kände sån oerhörd lycka. Känslan av att få vara normal, och som är såå viktig för honom, kan ju inte gå att rubba nu. Han har ju förbövelens nästan bättre betyg än vad jag hade på den tiden det begav sig? Och ni vet ju alla hur oerhört mycket han har missat i skolan, i både tid och kvalitét så detta var en ordentlig bedrift av honom!

Jag väntade ivrigt på att han skulle komma hem men var ändå glad så länge han stannade kvar på skolan för då visste jag att dom hade en riktigt trevlig lunch. Till slut öppnas så dörren och en glad Felix skuttar in. Dom hade ätit vattenmelon och fetaost sallad till förrätt, något kött till varmrätt och så Pannacotta till efterrätt, eller han var lite osäker på om han hade sagt rätt nu men han var nöjd så jag tjatade inte mer om det? ”Felix, vet du hur det gick med dina betyg?” ”Ja, jag fick godkänt i alla eller vaddå fick jag F i något i alla fall?” Jag hämtade betygen och han sken upp som en sol? Herregud, den känslan att få stå bredvid brorsan och jämföra och diskutera betyg och kolla lite intressant på hur det gått för honom nu när det gick så bra för en själv? Oj oj oj!!! Nu är han ute och äter avslutningsmiddag med några kompisar och är så lycklig att sommarlovet är här?

Med sig hem från skolan hade han också allehanda alster han skapat under terminen och jag måste bara visa två alster som är såå typiskt Felix. Den ena är ett jätte fint skåp som han stolt ställde fram på bordet?

20200609_155508

Och jag känner att den behöver viss förklaring för Felix har ingetdera någon snuskig humor eller Tourettes där han måste få ur sig allehanda ord och gester ? Utan denna kreation kom alltså till under lite protester kan man säga, han hade jobbat hårt med sitt skåp och hade gjort ett handtag till den redan, ett mycket fint handtag lite mer som det man räknar som ett lite mer normalt handtag kan man säga, men som av någon anledning inte gick att få fast. Så lärarna ringde häromdagen och sa att Felix hade smitit från allra sista slöjdlektionen för att det lockade för mycket att åka med sin nya scooter istället. Dom bad mig övertala honom att komma tillbaka och bara göra det allra sista på skåpet för att slippa få F i slöjd, det skulle ju gå så fort att göra detta. Med mycket övertalande och en del hårda ord fick jag honom till slut att åka tillbaka till skolan och då kom denna fina kreation till?? Han gjorde klart den i alla fall och F slapp han!!

Och så hade han fått ett uppdrag att rita av det rummet han befann sig i och med tanke på att han satt bakom ett skåp så blev resultatet detta??

20200609_155532

I dag har jag en fin känsla i kroppen, låt den få vara så ett tag? Hoppas ni också har fina avslutningsdagar med era underbara barn! Tack återigen för alla fina kommentarer på sms, meddelanden på Messenger, Facebook och här i bloggen. Jag läser alla och försöker svara på alla så fort jag bara kan, jag är med er och känner med er och glöm aldrig att det alltid finns hopp hur hopplöst det än känns för stunden?

”Det är så här jag ser på film”

Länge funderade vi på om Felix ändå kunde ha ADHD. Han var själv helt övertygad om att det var det han hade och han var rätt besviken när det visade sig att det ”bara” var särbegåvning.

Men det var ju ändå mycket som talade mot ADHD, han kan ju sitta i timmar med byggnationer och pyssel. Det var just under film det märktes så tydligt, tålamodet tröt, han sprang fram och tillbaka till kök och toalett och frågorna haglade ”vem är det”, ”vad handlar filmen om”, ”varför åker dom dit” osv trots att svaret precis nämnts i filmen eller var i nära antågande att få svar. ”Titta nu” sa jag jämt, ”häng med nu”.

Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli sån filmexpert och analysera filmer så mycket som jag gjort senaste åren men jag ville ju så gärna att han skulle få njuta av filmens fantastiska värld och är det nånstans man kan lära sig nåt så är det ju genom film. Visst, han sträckkollar ju faktaprogram och lär sig massa på Youtube och via dokumentärer. Men de sociala spelen och hur människor integrerar med varandra, reagerar kring saker och mår i olika händelser är ju minst lika viktig att lära sig och där är ju film outstanding.

Så vad var det då som gjorde att han inte riktigt orkade sig igenom en hel film? Jag kom ganska snabbt fram till att det var första halvan som var ointressant. Andra halvan är ju oftast mer händelserik och man närmar sig en slutpoäng. Men första halvan handlar ju mest om att lära känna karaktärerna, vad har dom för koppling till varandra, vad har dom för inblandning i det som filmen handlar om, vad kommer deras ord eller handlingar leda fram till = suuuuper tråkigt för Felix att kolla på. Trots att han behöver informationen för att förstå slutet så har han inte haft verktyget att klara av att ta sig igenom det, därav att han hellre frågar oss och får en ”sammanfattning” så att säga innan andra halvan börjar.

Igår bestämde vi att vi skulle titta på ”Pay it forward” en fin film med ett verkligen bra och meningsfullt budskap. Vi har ju övat på att klara av första halvorna och han blir ju äldre så det går bättre och bättre men lite spring till köket vart det även igår. Jag nämner detta, igen, och ber han sätta sig så att han hänger med. Varpå han reser sig, pekar med hela handen och utbrister ”mamma, det är så här jag ser på film”

20200605_231719

Han ber mig pausa och börjar detaljerat gå igenom massa detaljer på en bild. ”Kolla här mamma, solen kan omöjligt vara till höger som dom försöker få oss att tro genom att göra det ljusare till höger, för kolla på skuggorna. Skuggan skulle aldrig falla så på väggen om solen var på väg ner till höger, då borde den vara mitt uppe på himlen. Och kolla papperskorgens skugga, den är starkare över en annan svag skugga så där ser man ju klart och tydligt att det är ihopklippt” Och så fortsatte han genom att gå igenom detalj efter detalj som jag inte har någon aning om hur han lyckats observera på de sekunderna den bilden visades?!

Vad fasen, vad spelar skuggorna för roll kände jag?? Kolla på handlingen istället? Men det är ju just det som gör det svårt för Felix, han får svårt att koncentrera sig på handlingen om filmen går i för långsamt tempo = första halvan av filmen, och hans hjärna fyller upp med massa andra detaljer istället och han tappar det primära. I andra halvan går det i ett snabbare tempo och han ”slipper” fylla hjärnan med annat istället!

Eller som han själv beskriver det ”det känns som att jag har spring i hjärnan”.

Så, antingen får det bli actionrullar här framöver eller så får han väl fortsätta fråga oss om det vi anser vara primärt i en film medan han fortsätter fokusera på detaljerna??

Idag kom tårarna…

Denna terminen har mest känts som en andningspaus, det har varken varit viktigt med prestation, höga resultat på prov eller bra betyg. För mig har det dugit gott att han gladeligen velat gå dit varje dag. Inte kunde jag ens min vildaste fantasi tro att han ett år efter sitt totala breakdown där hela livet kändes totalt meningslöst och självmordstankarna låg som ett stort mörkt moln över hela den våren, faktiskt skulle inte bara klara av att gå tillbaka till den byggnaden utan att faktiskt göra det med glädje.

Och där har jag hans två fantastiska lärare han har i dag att tacka för så oerhört mycket, vilket slit dom lagt ner, vilket tålamod, vilken kärlek och respekt dom visat vår son. Ett bemötande man hade önskat att han hade fått så mycket tidigare men som man ändå får vara glad för avslutar tiden på grundskolan. Kanske kommer han ändå minnas åtminstone mellanstadietiden med glädje för som han älskar dessa två lärare! Dom har skapat ett eget litet team där dom säkerligen lär av varandra, både på gott och ont?  Häromdagen fick jag vara med på en videolänk när dom stod uppe på skoltaket och såg ut över utsikten, någon gång har dom suttit och kollat på film hela dagen och diskuterat ämnen utifrån det, dom har rabblat glosor tillsammans så mailen från läraren till och med kom på spanska trots att hon inte själv är spanskalärare? Dom ringer varandra och pratar om morgondagen, om hur dom ska lägga upp dagarna och dom saknar varandra om någon är sjuk, en fin vänskap som gjort att Felix känt sig trygg och kunnat koppla bort själva skolverksamheten. Han har lärt sig under tiden och även om han givetvis har haft massa skoluppgifter och läxor också så har det mer varit överenskomna mål snarare än krav och måsten.

Och i dag kom då det sista mailet om hur det har gått för Felix i skolan och om han kommer att ha klarat alla ämnen efter att ha mått så dåligt att han skolvägrat under så lång tid och inte fixat lektioner, det började så här:

”Här kommer det sista åtgärdsprogrammet från oss på X. Om vi inte ses så vill jag passa på att tacka för fint samarbete runt Felix under åk 5-6. Det har varit både utmanande, lärorikt och väldigt roligt att få jobba med Felix. Han har ett hjärta av guld! Det känns skönt att ni bor så nära så Felix (och hundarna) kan komma och besöka oss mycket!”

Redan här rann tårarna… Det kanske inte verkar så iögonfallande speciellt vid första anblicken men om man förstår all den kamp som ligger bakom för att komma till ett sånt mail så vet man att dom orden betyder mycket, dom ser min son, hans fina sidor och vill till och med att han kommer och besöker dom… mycket?

Jag öppnar filen som är bifogad och läser stycke efter stycke och värmen stiger i mig, vi kommer klara oss igenom det här! Han kommer fixa högstadiet!

”Stödinsatserna i åtgärdsprogrammet har uteblivit/förändrats med anledning av Coronapandemin. Under v.14 har elever i åk 6 undervisats helt på distans och under v. 18-23 delvis på distans. Elever i behov av särskild stöd har erbjudits utökad undervisning i skolan under perioden. På grund av frånvaro av personal har Felix fått stöd av flertalet olika pedagoger. Han har även fått en del av undervisning i den lilla grupp av elever som erbjudits extratid i skolan. Felix har hanterat förändringarna bra och klarat av att genomföra sitt skolarbete. Pedagogerna upplever att Felix är glad, lugn och nöjd. Felix har själv uttryckt att det har varit tråkigt att plugga hemifrån under perioder då han själv har haft förkylningssymptom. Felix utveckling har fortsatt varit mycket positiv. Under slutet av vårterminen har Felix deltagit i klass under en idrottslektion och en mattelektion. Då Felix även har visat godtagbara kunskaper i slöjd har han uppnått minst E i samtliga ämnen. Felix bedöms ej i idrott då han har anpassad studiegång.”

Jag känner sån oerhörd lättnad, en sån tyngd faller från mina axlar,  han klarade det! Trots allt som stått emot honom, trots allt han missat, som han har mått och sånt motstånd han har känt mot skolan så fixade han ändå godkänt i alla ämnen! Någon annan hade nog tyckt man var knäpp för att man är så lycklig över att ungen får godkänt men då vet man inget om vår situation! Jag känner hur tårarna ökar i mängd och hela kinden blir våt, jag reser mig upp från min plats i solen på balkongen och säger lite hurklande på väg mot Felix rum att jag är så stolt över honom. Jag hör ett litet ”va?”. Jag försöker upprepa vad jag sa mitt i mitt gråt och är nu framme vid Felix rum ”mamma, jag sitter på toa”, haha, så där står jag och pratar genom en dörr om hur oerhört stolt jag är över honom, vilken prestation han har gjort, hur stark han har varit som orkat inte bara kämpa sig igenom skoltiden utan faktiskt också lyckats vända det till något så fantastiskt bra. ”Okey…” hör jag honom svara, han spolar, tvättar händerna och kommer ut. Denna lilla pojken, som numera är lika lång som sin mamma, kramar om mig och säger sen stolt ”mamma, vet du vad jag är mest stolt över den här terminen?” ”Nej” säger jag nyfiket och väntar ivrigt på att få höra vad som gör honom så stolt ”att jag inte längre stör på lektionerna”, haha, underbara unge?

Ja, så är det ju, när man blir bemött med respekt och får meningsfulla dagar så behöver man inte längre fylla dom med annat bus och trams?

Nu gungar vi oss vidare mot högstadiet efter en lång och förhoppningsvis frisk sommar!

 

20200308_163531

Uppdatering – skolan

Många är ni som undrar hur det går för Felix, och det är jag oerhört tacksam över, ert stöd och omtanke behövs och uppskattas verkligen för att vi ska orka kämpa vidare?

Först tänkte jag att jag inte orkade hålla bloggen levande under våren, jag behövde ta en paus och kände inte att det fanns så mycket att uppdatera er med. Men med tiden har jag insett att anledningen till att min skrivlust försvann var att det tog mig hårdare än vad jag trodde att bli ifrågasatt från skolan om varför jag valt att blogga om detta. Det var inte en nyfiken, vänlig undran jag fick på vårt senaste möte utan det var ett ifrågasättande som mynnade ut i att jag i stort sätt blev uppläxad i vad det kan göra mot både mitt barn och skolan att hänga ut dom så här. Jag förstår ju i dag att det var deras sätt att försöka tysta mig och dom lyckades, för stunden, men nu har jag låtit det smälta in och fått tillbaka styrkan att fortsätta berätta så jag tänker att jag skriver lite om det först. Jag har ju lovat både mig själv och er att vara ärlig i den här bloggen och visa verkligheten kring dessa barns vardag. Det vi går igenom, de hinder vi stöter på och hur vi blir bemötta.

Genom alla år som vi kämpat med skolan så kan jag ärligt säga att jag älskat skolan han går på, jag vet att hans rektor är en fantastisk förebild i skolvärlden, hon är öppen, utbildad, har en liberal syn och vill på riktigt att alla ska trivas i skolan. Hon har jobbat många år inom skolvärlden och har lyckats göra framgångshistorier på fler skolor än den Felix går på. Och när vi haft möten med henne så har jag alltid känt att viljan funnits att göra det bra för Felix och det är säkerligen och förhoppningsvis också så hon har framfört det på skolmöten med lärare, kuratorer, biträdande rektorer och elevhälsoteamet.

Men… som ni alla vet är det inte ofta man får till ett möte med just rektorn (att jämföra med hur ofta man sitter i möte med en VD om man inte själv har en hög befattning). Så de människor vi har träffat genom åren har tyvärr inte bemött oss på samma sätt. Jag tror inte rektorn förstår hur oerhört okompetenta vissa lärare har varit, hur farliga ärliga talat de har varit för vår son, hur dom har gjort skolan till en oerhört mycket otrevligare och otryggare plats för honom att vara på och gjort allt annat än att samarbeta med oss.

Jag har säkert tusen olika situationer där Henrik och jag har suttit med hakan i knät och undrat hur sjutton vi ska kunna fortsätta skicka vår son, det dyrbaraste vi har, till de här människorna en dag till. För att ge några exempel hur det har kunnat gå så vill jag nämna ett kvartsamtal i 3:an. Jag minns så väl att Felix var så upprymd över det här mötet, han skulle stolt hålla i det själv, få visa upp allt det han hade presterat och vi skulle få ta del av teckningar och andra fina alster han hade byggt. Själv var jag ganska nervös för jag visste ju att det inte alltid fanns så mycket att visa från hans del men jag, optimistisk som jag är, tänkte att nu kanske det har vänt. Han kanske chockar oss rejält den här dagen. Vi kommer dit och sätter oss snällt på våra platser och inväntar den lärare som skulle hålla i mötet med Felix medan hon pratar klart med eleven innan. Så hör vi hur dom börjar avsluta och hon kommer fram till oss, säger hej och sen går samtalet till exakt så här (jag minns det ordagrant trots att det gått 3 år sen nu:

Läraren (medan hon slänger ett tomt block på bänken framför oss) – ”Så, här har ni vad Felix har gjort den här terminen”

Jag (nervöst leende och väntar på att hon ska le tillbaka men så sker icke) – ”Okey, men det är ju tomt så jag förstår inte?”

Läraren (med barsk ton) – ”Nej precis, han har inte gjort någonting, absolut ingenting!”

Jag tittar på Felix och ber till gudarna att han inte tappar sin iver och att vi snart tagit oss igenom den här tunga början så att han får tillbaka sin lust att visa det han faktiskt har gjort, för det måste väl finnas något? Så ivrig som han var att vi skulle komma dit?

Jag- ”ja, vi vet ju att han inte gör alla de monotona uppgifterna man måste göra i skolan och detta har vi ju haft ett otalt massa möten om så vi kan väl titta på det han har gjort i alla fall?”

Läraren (med fortfarande lika barsk ton) – ”Nej, det här är det jag ville att ni skulle se i dag, att han inte har gjort någonting och att ni kanske kan ta ett snack med honom där hemma om att man måste prestera i skolan”

Jag och Henrik reser oss upp, tar Felix under armarna och rusar ut därifrån. Jag var så fly förbannad och så oerhört ledsen för Felix skull, jäkla skitlärare kände jag rent ut sagt, hur fasen får såna människor ens jobba med barn??? Jag ringde givetvis till rektorn per omgående och förklarade att så här får det verkligen inte gå till. Hur många gånger ska mitt barn få höra att han inte är bra, att han inte duger som han är, att han bara gör fel och att han aldrig får visa det han kan?? Just denna historia slutade med att läraren fick ringa upp och be om ursäkt, riktigt rejält för jag var verkligen inte nådig i telefonen men ett förlåt är ett förlåt så jag godtog den till slut. Skadan var dock redan skedd för Felix…

Ett av de alster Felix hade längtat efter att få visa upp:

IMG-20160209-WA0001

Ett kvartsamtal 2 år senare började på ungefär samma sätt, vi sitter och inväntar en ämneslärare (denna gången skulle vi få träffa flera lärare). Efter katastrofsamtalet några år tidigare så hade ändå attityden ändrats tyckte vi, vi hade vågat hoppats på att den tiden var förbi när lärarna kunde prata och bete sig så mot vår son och vi hade stor tillit till att rektorn hade utbildat sin personal även i särbegåvning och vad det innebar. Men ack så fel vi skulle ha. Den första läraren vi skulle möta hade tydligen blivit sjuk och skickat med en lapp till oss som en lärare kom fram och överlämnade och på denna lappen stod det ungefär så här:

Felix kan inte skriva

Felix kan inte läsa

Felix kan inte ta in kunskap

Felix kan inte anpassa sig till en lektion

Felix kan inte… mina ögon började se suddigt nu, vad var det jag läste? Skojar dom nu? Felix kan inte… men vad fasen? Han kan ju visst läsa, skriva, ta in kunskap och allt det andra som stod på den A4 sidor långa pappret. Jag klarade bara att läsa till 5:e raden, sen knöt sig magen för mycket, jag knöplade ilsket ihop lappen, tittade på Henrik och gestikulerade med läpparna till Henrik ”Felix får inte se det här”. Blek i ansiktet försökte jag ljuga ihop en vit lögn till Felix om att läraren bara via papper också hade skrivit att han var sjuk och att vi skulle ta mötet en annan dag. Vi bad Felix gå ut och vänta på oss en stund då vi bara skulle meddela att vi skulle komma tillbaka en annan dag istället och kanske få träffa alla lärare då istället. Han gick snällt ut och jag gick då genast fram till hans klassföreståndare, visade lappen med tårar i ögonen och frågade ”får en lärare göra så här?”. Nej, sa hon, tog lappen och rev sönder den och sa att vi kunde gå hem. Hon skulle ta det vidare med rektorn.

Ja, så här har det fortsatt under alla år. Så för mig är det jätte svårt att sitta hos rektorn och visa total tacksamhet och glädje för den skola Felix gått på för allt har verkligen inte varit rosenrött. Har det varit hennes fel, nej givetvis inte, alla bär vi vårt eget ansvar att följa de riktlinjer som rektorn/chefen sätter upp men har vi då som föräldrar rätt att säga att vi är missnöjda med mycket inom skolan och till och med blogga om det och berätta vår historia? Ja, verkligen! Vår kamp hade inte varit i närheten av så krävande som den varit om lärare och övrig personal hade haft samma goda inställning och framtidsmål som rektorn har men tyvärr är det sällan det är så… i de bästa världar kanske men inte i verkligheten?

Min levnadsglada älskade tokiga Felix:

IMG-20160311-WA0004

Nästa blogg (som kommer om en liten stund handlar om hans sista tid i 6:an och känslorna inför 7:an)…