-”Mamma, vi kan väl åka och kolla på nya shorts och lite andra kläder inför Cypern resan på måndag?” -”Absolut, det kan vi göra men då får du hoppa i skorna på en gång för jag vet inte när dom stänger på helgen”

Här tänker jag mig en tur till Sickla, en biltur på ca 4 minuter, in på typ H&M och Best of Brands och sen hem igen. Lördagen har gått i lugnt tempo med mycket dataspel och vilande efter skolveckan så jag går runt i myskläder osminkad och med håret i slarvig toffs.

Jag går till toan för att göra mig lite mer anständig och slänger på lite billig Eau de Toilet och möter när jag kommer ut en stylad Felix med vax i håret, snygg märkeströja och schysstaste Jordan skorna. -”Mamma, vi drar till MOS” säger han glatt?

Jaha, det var ju inte riktigt vad jag tänkt men lite underklädd hoppar jag in i bilen och kör mot MOS.

-”Så där ja då var vi framme, vart börjar vi?” -”Kan vi inte kolla lite på Teknikmagasinet först?” Hm, har aldrig sett att dom säljer shorts där men visst vi går in och kikar lite! Så, några tester av nya spel senare och genomgång av alla nya tekniska prylar, som han kan på rinnande vatten, får jag säga till honom att nu måste vi gå vidare.

In på Intersport, JDsports, Adidasbutiken, Stadium och Gant och han tar en snabb runda genom butikerna och öglar snabbt igenom kläderna, sätter sig sen ner och utbrister ”jag är helt slut mamma och orkar inte mer. Det är för mycket intryck och jag kan inte hitta något”. Vad fasen,  vi har ju inte ens börjat shoppa än??

En saftig juice från Naked Juicebar och lyxig macka från Subway senare får han lite energi igen och han orkar nu fler butiker garanterar han mig. Bra! Då kan vi ju gå in här på Under Armour butiken? Felix? Felix, ho ho, vart är du?

Jaha, där är du??

Och det skulle testas knappar, öppnas dörrar, vi planerade interiör, frågade säljarna vad de olika modellerna kostade, vilka färger dom kom i och hur fort dom kunde gå. Och oj, vilken energi han hade?

Kom vi hem med några shorts? Nej, men nu kan vi bannemej allt om Teslor och lägger ytterligare en-dag-utan-shopping men ack så mysig dag till handlingen✌

Den frågan har vi faktiskt på riktigt fått och det bl.a. från relativt nära relation.

Min instinktiva känsla blir givetvis att svara ”du verkar inte veta ett smack om särbegåvning” men svaret blir alltid det något mer svenska ödmjuka, jag-ber-om-ursäkt-för-att-vi-kommer-med-ett-problem-här-och-klagar-fastän-vi-har-så-mycket-att-vara-tacksamma-över svaret såsom ”nej, det är klart, det finns ju dom som har det värre och att vara intelligent är ju självklart ett kärt besvär”.

MEN NI HAR INTE LEVT MED ETT SÄRBEGÅVAT BARN SOM KÄMPAR MED ATT ÖVERHUVUDTAGET ÖVERLEVA DAGARNA!!!

Ingen, mer än oss, önskar att vi inte skulle behöva göra så här stor grej av det, en dag som flyter på utan något som helst hinder, ångest eller känsla av misslyckande är en mycket bra dag i vårt liv! Och tro mig, vi är tacksamma!! Vi har så mycket att glädjas åt och vi hade ju aldrig velat vara utan det här besväret då det kännetecknar en av våra underbara söner som ger oss så mycket rikedom i livet men vårt liv är tufft, vissa dagar klarar jag knappt att hålla huvudet över vattenytan och har lust att bara kasta in handduken och dra någonstans. Många är också gångerna då jag sagt att jag ska göra det, jag ska ta in på hotell, flytta hem till mina föräldrar, åka utomlands i ett år eller checka ut från familjen ett tag.

Men hur hjälper det vår situation? Det är ju inte familjen som är problemet, vi har ett gemensamt problem – skolan! Jag brukar själv agera stöd till många föräldrar för särbegåvade barn och försöker alltid övertyga dom om att det är skolan som ska anpassa sig efter våra barn och inte barnen som ska anpassa sig efter skolan. Såg en fin text på Filurum i går som säger ungefär detsamma och jag tycker det är så viktigt att nöta in för ibland tvivlar man… Jag lägger upp den här och hoppas att den okända skribenten är okey med det?

Och det är så extremt viktigt att våra barn får rätt bemötande, det kan vara skillnaden mellan liv och död för dem. Har Felix haft en svår dag med många ifrågasättningar, tvingats till ostimulerande lärande och helt enkelt ”tomma” dagar så märks det på en gång på honom, han börjar ifrågasätta livet, vad meningen är att han än finns här, vad det gör för skillnad att han har snabbt att lära sig och kan mer än andra i sin ålder om han ändå aldrig behöver använda det och aldrig får cred för det. Det är då vi tar fram alla exempel på hans föregångare, Steve Jobs, Bill Gates, Einstein och givetvis vår allra egna lilla Greta Thunberg. Många är gångerna då vi tittat på dokumentärerna om dessa storheter och det är väl enda gången jag ser att Felix ler med hela kroppen och faktiskt får framtidstro. Vill även passa på att rekommendera filmen Gifted som skildrar en fantastisk liten särbegåvad tjej, det blir många igenkänningar för oss i den filmen och vi orkar kämpa på ett tag till.

Med andra ord, det KAN gå bra trots att man hoppar av skolan, om man hoppar av för rätt anledningar. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men slösa inte dina år på skolan och tappa all din energi och tilltro på samhället så att du är så slutkörd när du gått klart grundskolan att du inte orkar göra något av ditt liv OM du vet att din begåvning gör större nytta någon annanstans. Men ha ett klart mål, se till att jobba hårt och våga tro på att du kan prestera och göra underverk. Och med det inte sagt att man måste bli en ny Einstein för att ha lyckats, du kan göra storverk i det lilla också.

Men vi har inte råd att förlora dessa genier i självmord och depressioner pga yttre krav. Är det någon som kan rädda vår jord, vare sig det rör sig om krig, miljö eller sjukvård så är det dessa barn! Vi måste bara se till att skolan befattar sig med så pass duktiga lärare som kan se dessa barn och våga gå utanför normen, släpp dom fria, låt dom utvecklas i sin egen takt och inom sina specialområden, ge dom en tryggande hand bakom ryggen och följ deras väg. För dom behöver fortfarande oss vuxna men vi får inte styra dom, vi måste bara följa den väg dom själva väljer att ta?

Förlåt… ett av de ord man vill att ens barn ska lära sig och gärna klara av att använda under sitt livstid. Det är ju så ödmjukt och fint att kunna säga förlåt och erkänna sina misstag. Vi är ju inte mer än människor och alla kan göra fel, man behöver inte vara en sämre människa för det.

Men… vad händer om ordet missbrukas då? Och används som en dubbel bestraffning? Först blir du attackerad eller retad, sen förväntas DU vara den som säger förlåt? Eller ännu värre, du förväntas alltid säga förlåt för de eventuella misstag du gör men kan inte räkna med att nånsin få ett förlåt tillbaka?

Så har det varit för Felix under många år.

Som jag berättat tidigare så har han stort rättspatos och har alltid velat göra rätt. Men han skvallrar aldrig på någon annan och lägger stor skuld på sig själv om en situation går fel. ”Jag borde förstått att han inte ville”, ”jag borde ha frågat om han ville vara med och leka”, ”jag borde ha hjälpt henne med den borttappade jackan” osv osv.

Då både jag och Henrik också har stort rättspatos så försöker vi alltid föregå med gott exempel och har alltid lärt våra barn att be om ursäkt om man gjort något fel. Många är gångerna då Felix (och Robin också för den delen) fick stå där och säga förlåt till en vän eller klasskamrat om något hade gått fel.

Men ju äldre han blev ju mer förstod vi att ett förlåt tillbaka aldrig kom, det spelade ingen roll om det faktiskt var den andra som hade börjat, eller varit värre i en situation, det var alltid Felix som fick be om ursäkt. Och han gjorde det för det var hans sätt att dra ett sträck över det hela och gå vidare, för han avskyr att vara i konflikt.

Men vi märkte med tiden att det började ta emot att säga förlåt, och det fullt förståeligt, varför skulle han alltid stå där på knäna och be om ursäkt när ingen gav respekt tillbaka? Och hur skulle vi försvara vår syn på saken att man är en god och rättvis människa om man kan säga förlåt? Betyder det att alla som inte gör det är dumma och orättvisa? Eller funkar människan så att det man kan komma undan med ser man till att komma undan med?

Är det den som skriker, skvallrar och ljuger bäst som slipper säga förlåt, när det är han eller hon som egentligen mest skulle behöva säga det? Och hur kommer det sig att vi som sköter oss och är ”duktiga” medborgare alltid är dom som mest får höra om vi mot förmodan inte sköter oss? Är det för att man har stora förhoppningar på oss eller är det för att dölja sina egna fel?

Vi har slutat be Felix säga förlåt, vi vet att när han verkligen vet att det var hans fel så kommer ett förlåt, vare sig vi ber om det eller ej.

I lördags var vi på Gröna Lund och Robin drog  helt plötsligt Felix i jackan för att han inte skulle backa på en vagn (som han inte själv såg). Vi gick vidare utan att jag eller Henrik hade sett detta tilltag, som var över på någon sekund. När vi stannar till i en kö drar Felix helt plötsligt sin sko på Robins fina vita sko och Robin lackar givetvis. Ordväxling börjar och vi försöker medla, vad fasen hände?? När vi får saken klar för oss förklarar vi till Felix att Robin drog i jackan för att rädda honom från att ramla över en vagn. Tystnad uppstår och vi släpper detta när vi ser att båda insett att allt bara varit ett missförstånd… någon minut senare ser jag Felix gå fram till storebror, kramar om honom och viskar förlåt… ?

Vi sitter vid middagsbordet och diskuterar ingående något väldigt intressant, i dag var det till exempel hur vanligt det var att hundar drabbas av magkatarr och vad man kan göra åt det då vår hund åkt in och ut på djursjukhuset senaste veckorna. Och det kan med stor sannolikhet ha varit Felix som drog igång diskussionen.

Robin inflikar med någon vettig infallsvinkel, pappa Henrik analyserar och funderar på om det kan stämma och jag hör att Felix vill flika in med något i diskussionen igen så mammig som jag är säger jag ”ja, Felix?”

-”Kan kolsyra överleva i kyla?”

What?? Vi satt ju och diskuterade magkatarr?

Och så här är det ofta. Vi har en nattrutin där jag eller Henrik alltid sitter 15 minuter och pratar med Felix innan han somnar, dels för att få bort lite tankar och frågor innan han kan somna och dels för att analysera hur dagen i skolan har varit.

Och oftast händer det här fenomenet när man tror att han lyssnar som mest. Häromkvällen satt vi och diskuterade en bok vi precis hade läst klart som handlade om en tjej i Syrien, så många tankar kom givetvis upp. Han ställde lite frågor och jag försökte svara så gott jag kunde och på en fråga utvecklar jag svaret lite extra och känner att han lyssnar intensivt och intresserat. Jag tystnar och inväntar en reflektion på mitt svar, och detta kommer:

-”Undra hur svårt det är att spela in ett Youtube klipp” ??‍♀️

Jaha, jag hade tappat honom igen alltså? Grejer är att han säkert var jätte intresserad av mitt svar och frågar jag honom så kan han oftast säga exakt vad det var jag hade sagt men det är som att hans hjärna dels bollar flera tankar i hjärnan samtidigt och dels behöver fylla alla delar av hjärnan för att kunna koncentrera sig på att lyssna.

I skolan sitter han med någon form av stressboll eller kub i handen för att få den delen av hjärnan stimulerad och kunna koppla av och lyssna bättre och hemma busar han samtidigt med hundarna medan vi pratar. Jätte irriterande och frustrerande för oss men fullt nödvändigt för honom? Det gäller att vara stresstålig och ha stort tålamod när man pratar med en filur?

Så här såg det ut för en stund sen när jag och Felix var inne i en viktig diskussion?

Jag minns så väl hur framåt jag tyckte Robin var, min förstfödda. Han lärde sig stå med stöd redan vid 11 veckor, ålade vid 5 månaders ålder och talade tydliga ord redan vid 7 månaders ålder osv. Men jag hade ju inget att jämföra med, visst barnen i mammagruppen men inget syskon eller någon referens till barn i min egen närhet så jag tänkte inte mer än att jag var stolt över mitt barn som i alla fall inte verkade få några motoriska eller språkliga problem här i livet.

Att han förstod att man inte fick dra i halsbandet när han satt i famnen på mig eller mina kompisar, att man inte fick pilla i eluttagen eller att man inte fick klättra var man ville trodde jag berodde på att jag hade lyckats hitta ett sätt att prata med mina barn, för barn förstod väl när man sa till dom? Och barnsäkra sitt hem? Har aldrig gjort! Blev alltid så irriterade när man hyrde en stuga och fick hålla på en halvtimme innan man kunde få upp ugnen så det första jag gjorde när vi köpte stugan i Kungsberget var att ta bort alla barnsäkringar. För visst var det väl bara lata och bekväma föräldrar som använde sånt? Ja, jag vet, jag ber om ursäkt för det här nu för nu förstår jag bättre och att 95 % av barnen inte förstår när man säger till dom och att det hör till barnåldern att testa och pilla i allt man inte får. Men mina killar gjorde ju inte det, sa jag till dom att dom inte fick göra något så gjorde dom inte det heller.

Robin hjälpte mamma att städa och Felix gick efter med leksaksdammsugaren

Och jag har alltid kunna ha godisskålar framme, chipsskålar och vad det nu än ha varit som jag velat ha framme på bordet. Finns inte en chans att dom hade gått fram och tagit något ur skålarna om jag inte hade sagt att det var okey eller att dom frågat och fått ett ja. Minns dock en oerhört söt situation då faktiskt även dom busade men deras ärlighet och höga moral fick dom ändå att erkänna sitt bus.

Deras pappa jobbade en hel del från Göteborg när dom var små så när dom var i 3 och 1,5 års ålder var jag hemma ensam över helgen och låg och drog mig lite i sängen, jag var självklart vaken och hörde dom hela tiden från köket och dom satt ju mest och tittade på Bolibompa… eller? Jag hör hur dom kommer tassandes mot sovrumsdörren och ser dessa små sockersöta pyjamasklädda killar komma hand i hand och så säger Robin

-”Mamma, vi tog godis” båda tittar på mig med sina stora fina ögon och ler lite oskyldigt.

-”Vaddå tagit godis, varifrån?”

-”Ifrån skålen i köket” svarar Robin. Felix fortsätter bara att stå och le vid brorsans sida, säkert jätte nöjd att han inte behövde säga något.

-”Vilken skål? Och jag vet ju att ni bara skojar era busar” Jag letade i huvudet vilken skål dom kunde mena och kom på att jag hade en liten Marimekko skål på diskbänken med en 3-4 godisar kvar från någon tjejmiddag eller liknande jag hade haft några dagar tidigare.

-”Den som står på diskbänken”

-”Okey, men hur kom ni upp till den då?” Fortfarande fullt övertygade om att dom bara skojade och att detta var ett trick för att få upp mig ur sängen för att gå och titta.

-”Jag tog en stol och ställde den nedanför, sen räckte jag godiset till Felix, och sen när jag gått ner igen delade vi på godisarna och sen ställde jag tillbaka stolen”

-”Va?? Men skojar ni nu eller? Det får ni ju inte göra?” Nu lite mer osäker på om dom verkligen talade sanning började jag resa mig upp för att gå ut och kolla.

Skålen var tom… Jag vänder mig om och tittar på killarna som har kommit efter mig, fortfarande leende hållandes varandra i hand. Och Robin säger

-”Mamma, vi måste ju också få göra lite bus ibland och vi erkände ju i alla fall” Och så föll dom båda ut i skratt och såg jätte nöjda ut att dom hade ätit godis så där på lördagsmorgonen utan mitt godkännande?

Haha, ja vad fasen ska man säga då liksom?? Älskade ungar!! Klart dom skulle få göra lite bus, ni förstår säkert att det var störtomöjligt att bli arg på dom! Där och då bestämde jag mig för att alltid lita på dom, skvallrar man om att man har tagit godis när man är 3 år gammal så kommer man garanterat skvallra om annat också. Och vi har en jätte fin relation idag, Robin är super duktig på att höra av sig, han sköter sina åtaganden, meddelar alltid vart han är, tar sitt ansvar på stort allvar. Utsätter varken mig eller hans pappa för onödigt oroande eller låter oss undra eller fundera på om han säger sanning. Han säger sanningen och vi har inte anledning att betvivla det.

Brorsorna med en glass i handen antagligen framför Bolibompa eller Bilar filmen?

Robin är född sent på året, 21:a december, och det tror jag har varit hans räddning i skolan. Han har alltid varit nästan ett år yngre än de äldsta i klassen och därför alltid legat bra till i årskursen. Hade han varit född tidigt på året är jag övertygad om att han hade behövt hoppa över någon årskurs. Men Robin är också mycket jämnare begåvad än vad Felix är, han ligger inte lika högt som Felix i vissa ämnen men däremot ligger han jämnhögt i fler ämnen. Dock behöver även Robin mest utmaningar i matten.

Minns så väl hur tråkig han tyckte matten var i 5:an och jag kunde inte förstå varför. Han som hade så lätt för det och gillade ämnet. Efter att ha analyserat det hela lite visade det sig att läraren hade förklarat att man kunde välja att göra C, B eller A uppgift och Robin valde alltid C. Varför då undrade jag? Jo, för han trodde att alla uppgifterna ändå skulle göras så då ville han hellre göra C först, det tråkigaste, och sen gå vidare till B och sen till A. Detta resulterade i att han aldrig hann komma till A uppgifterna så han kände sig värdelös och var besviken på skolan att han aldrig fick chansen att visa vad han gick för. Detta löste sig dock fint efter ett utvecklingssamtal där han fick förklarat för sig att han gott kunde hoppa både C och B uppgifterna och ta A uppgifterna direkt och oj vad han accelererade då? Han fick börja läsa i 6:ans mattebok och sedermera även i 7:ans bok. Fortfarande i dag tar han alltid bara A uppgifterna.

Upptäckarglädjen väcktes tidigt

Det som dock skiljer bröderna mest åt är att Robin även besitter ett högt EQ, många är gångerna då jag varit djupt imponerad över hur fint han sköter alla möjliga sociala situationer, han för sig naturligt i alla lägen med alla olika typer av människor och är alltid bara sig själv. Han gör sig varken till eller bryr sig speciellt mycket om vad folk tycker om honom, han är Robin helt enkelt och folk får ta honom som han är. Vilket gör att man dras till honom, man känner en trygghet och ett lugn med honom. Detta har gjort att han alltid har haft många vänner, aldrig hamnat i konflikter eller haft några bekymmer med lärarna.

Livet leker

Robin har varit mönstereleven och mönsterbarnet, jag kunde inte vara en stoltare mamma. Men visst undrar jag om han har för höga krav på sig själv, vi sätter därför inga krav själva. Han avgör själv hur mycket han vill plugga och när han behöver ta en paus. Han har fantastiskt fina betyg, hans meritvärde ligger på runt 280 och hans stora mål i livet är att bli advokat, det målet satte han när han var 7 år gammal. Och det har hållit i sig. Det var inte ett drömyrke som sen mattades ut som det gör för de flesta barn (herregud, jag vet inte ens vad jag ska bli när jag bli stor och jag är 45 år gammal nu) utan hans övertygelse om att det är det han vill bli blir bara klarare och klarare för varje år som går. Men visst han är realistisk, han är medveten om att han kan ångra sig på vägen om det inte visar sig vara det han trodde det skulle vara men än så länge är det solklart vad han vill titulera sig som som vuxen. Och låter det inte fint, min son Advokat Robin Lillhage? ?

Högst upp, där är han värd att stå min älskade Robin!