Vår lilla gury Anita Kullander hade en artikel i SVT nyheter idag, där hon bl.a. skrev:
– Vi behöver se varje elevs kunskapsmål och inte fokusera på målet för en hel årskurs.
Och det stämmer så in i pricken på vad jag själv kommit fram till ju mer jag analyserar detta, och gudarna ska veta att jag har analyserat in i minsta detalj! Jag har själv stått där förundrat och undrat varför i hela fridens namn han har så himla svårt att sitta kvar en hel lektion, varför han får ångest så fort lärarna kör genomgång eller dom ska göra monotona uppgifter.
Men, vet ni, jag har slutat analysera för jag har insett att jag antagligen aldrig kommer att förstå det. Jag måste bara acceptera att det är så, släppa mina egna krav på mitt barn och alla de tankar jag hade om hur en skolgång ”skulle fungera” och nu försöka få skolan att förstå detsamma som jag kommit fram till.
Just nu känns det dock som att deras främsta mål är att ”göra honom normal” och att fylla alla luckor som dom anser att han har efter att ha varit hemmasittare och skolvägrat. Men han kommer aldrig att bli normal, det här är en perfekt version av den enanstående, underbara, kloka, snälla och super roliga Felix Lillhage som ingen ska få ändra!
Så när ska hans kunskapsmål sättas? När ska dom se hans egentliga potential? När ska dom uppmuntra honom till att accelera där hans styrkor finns och släppa luckorna? När ska dom se att luckor fyller han på nolltid så fort han får mål och syfte med kunskapen?
Men nu kan vi inte låta mer tid spillas, dom ska ändå få betyg nu i sexan och för att Felix egen ångest inte ska få alltför stort fäste igen så tog vi oss i dag till Universitetet för att kolla in årets forskarfredag (I know, trodde aldrig att jag skulle hänga bland forskare på Universitet en fredagkväll men vad gör man inte för sina barn). Och vi hann knappt komma in förrän jag såg en Felix så här:
Och jag rös när jag såg honom, nu var han på rätt plats! Och även om jag vet hur mycket den killen kan och hur lätt han har för att ta till sig kunskap så kunde jag inte annat än förvånas och imponeras när han satt och viskade mig svaren innan forskarna hann säga något.
Vi strosade runt där ett tag och myste bland experimenten men efter ett tag blev Felix blek och fick ont i magen så vi fick avrunda och åka hem men i bilen på väg hem hör jag en drömsk röst ”åh mamma, jag längtar till nästa år när vi ska dit igen”…
