Oj oj oj, det var, tyvärr, många som kände igen sig i gårdagens inlägg?
Verkligen från djupet av mitt hjärta, TACK för alla fina meddelanden som fullkomligt sprutat in från alla håll och kanter, sms, Facebook, Messenger, mail, telefonsamtal och gud vet vad! Och jag lider verkligen med er alla som upplever detsamma som jag. Jag har ju dock privilegiet att ha både föräldrar i livet, en man och många vänner som kan backa upp och hjälpa till och jag vet att ni är många som är i en helt annan, betydligt svårare sits än mig, ni ska veta att jag tänker på er❤
Och även om det är min son som mår sämst i det här känns det skönt att veta att jag har så mycket stöd och back-up och så många som ser till att jag inte faller för djupt ner i träsket, nästa gång är det inte bara mamma jag tar med mig på mötet, jag tar med er hela bunten så kanske jag går därifrån utan en endaste sten på mina axlar?
Och alla era tips, dom är underbara och jag är glad att se och höra att det finns så många olika sätt att ta hand om sig själv och få lite andrum. Jag har i stort sätt prövat det mesta, kanske inte nu på senare år men då när det begav sig förra gången. Då var det så illa att jag fick bryta allt. Jobbet var orsaken den gången, hälsoproblem (och en olycklig kärlek men det vägrade jag att erkänna på många år?). Jag sade upp mig, bröt i stort sett med allt från mitt gamla liv, skaffade min hund Dina, tog alla mina besparingar och en nära vän och drog utomlands där jag så småningom också träffade en ny kärlek.
Jag vill påstå att det var hunden, nya pojkvännen och framförallt vännen som fick mig att tillfriskna så pass fort som jag ändå gjorde då. Tack Anna för den tiden, vilken underbar tid! Så mycket skratt, så mycket äventyr, så många djupa förtroliga samtal och så mycket klarheter i vilka vi var och vad vi ville i våra liv. Vilken rikedom att ha få uppleva en sån resa tillsammans med en så god vän, de minnena kommer jag leva länge på❤ På ungefär ett år hade jag kommit tillbaka så pass att jag orkade jobba heltid igen och började så småningom plugga på nytt för att skapa en ny karriär.
Men vägen dit var ju givetvis kantad av många bakslag och det var inte bara en flytt utomlands och massa skoj som helade denna kroppen, jag prövade alla möjliga typer av terapi, jag prövade akupunktur, zonterapi och meditation. Jag prövade träning av alla de slag, lyssnade på bra musik, promenerade, gjorde sånt som jag mådde bra av, åt choklad och drack vin, hoppade alkoholen helt och bara åt nyttigt, filosoferade eller gick på ravefester, ja ni hör, jag drog hela registret i min jakt efter lycka och harmoni. Jag började bli desperat då den totala lyckan aldrig riktigt infann sig men då stötte jag till slut på en terapiform som jag sen kände verkligen hjälpte, och den var såå enkel. Och tro mig, jag var en mycket skeptisk kvinna/tjej när jag i ett tomt rum gjorde som terapeuten sa, ställde mig framför en stor spegel och sen började le. Jag log med hela ansiktet, för det skulle man göra, det var viktigt att det skulle synas att man log även om någon såg mig bakifrån.
Så där stod jag och log som ett fån, kände mig verkligen helt urkorkad men jag tänkte att jag ger det en chans, fungerar det inte nu så ger jag upp. Och när jag stått där några minuter, så att mungiporna så smått började verka lite, kom tårarna, det var så länge sen jag hade varit glad, genuint glad och det var som någon propp släpptes i kroppen. Om man inte kan skratta av hjärtat så lura kroppen att den är glad… och det funkade!! Varje dag stod jag så där framför spegeln och log och log och log, och det gick lättare och lättare att börja skratta, till slut räckte det med att jag ställde mig där för att jag skulle brista ut i skratt och det var såå befriande!! Sakta men säkert vände det…
Så i går kväll gick jag in till Felix strax efter han hade gått och lagt sig, höll fram en tröja och sa ”här gubben, vi ska pröva en sak”. Han tittade på mig och skrattade till lite ”men mamma, vad ska du göra nu då?” ”kom ska du få se!”
Så där stod vi klockan 22.30 och log mot en spegel. Henrik lyckades fånga, för stunden, en spexande Felix men log gjorde vi och skrattade gjorde vi så i går kväll gick vi och lade oss något lättare än vi hade vaknat
