En till Allt för föräldrar webbplats

Hur går det nu då?

Vi har fått en turbulent start på den här terminen, killarna åkte med största sannolikhet på årsinfluensan då båda var däckade i över en vecka. Ena hunden fick en kraftig ögoninflammation, som fortfarande 3 veckor senare är under behandling, andra hunden vrickade benet så pass kraftigt att vi var oroliga för att det var brutet. Och så gick svärfar bort…

Det har tyvärr varit lite för många frånvarodagar för att man ska ha hunnit kunna bilda sig en uppfattning ifall första tiden bara var en skön smekmånad för Felix eller om vi faktiskt äntligen skulle få en skolgång som fungerar.

Och så i torsdags kom ett mail från klassföreståndaren:

”Det fungerar inte så bra för Felix på syslöjden…

 Mina förslag är som följer:

Använda hörselkåpor eller lyssna på musik för att få lugn och ro och få distraktioner.

Korg med allt material som behövs vid sin plats i början på lektionerna (slippa springa runt och hitta saker).

Checklista med korta instruktioner att genomföra med det som ska hinnas med varje lektion.

Kunna ta en liten paus efter överenskommelse med lärare.

Samtal med Felix om vad han anser inte fungerar och vilka önskemål han har för att han ska kunna få saker gjorda på slöjdlektionerna.”

Fuck… kände jag och magen började vrida sig på mig. När vi var på väg ner till Göteborg för begravning dagen efter kände jag att jag ändå måste svara något, jag kan inte ignorera och hoppas att problemet försvinner av sig själv. Det har det ju aldrig gjort tidigare så varför skulle det göra det den här gången? SOM jag har sett det här mönstret förr och det har aldrig slutat bra!!!😢

Jag svarade:

”Hej! Har inte hunnit prata så mycket om detta med Felix än men jag nämnde i alla fall snabbt mailet varpå hans spontana reaktion var ”det är dötrist på syslöjden”

Det man måste komma ihåg är att Felix inte klarat någon lektion på väldigt länge, så att nu börja i högstadiet med vanligt schema och långa dagar kan bli övermäktigt. Men vi ska självklart prata med honom och se hur han själv anser att det går att lösa.

Önskvärt är dock att bryta ett ämne helt om ni anser att  det är så illa. Det är detta mönster det varit tidigare och då börjar ämne efter ämne få samma gång. Han känner sig missförstådd, lackar på lärare och skola, får en viss stökig roll i klassen och han mår dåligt och stannar hemma.

Han är dock positiv till skolan nu så vi håller tummarna att detta bara är ett undantag.”

Helgen går och vi har huvudet fullt med annat, svärfar är fint begraven och Cessies ben börjar bli bättre. Felix går till skolan på måndag när vi är hemma igen… på eftermiddagen när han kommer hem sen utspelar sig denna dialog mellan son och mor:

”Mamma, jag blev kallad till rektorn i dag”

”Okey?” (Herregud, vad är det nu???)

”Hon sa att jag kunde få välja att ha träslöjd hela terminen istället om jag ville det”.

”Okey?” Nu med lite mer optimism i rösten då jag förstod att han inte skulle säga att han blivit delegerad i alla fall😂

”Men då kände jag att jag ville ge syslöjden en chans i alla fall, jag har kommit på en figur från ett spel jag ska brodera”

Och så kom ett mail från klassföreståndaren på eftermiddagen där det stod att det inte bara hade gått toppen för Felix på veckans syslöjd utan han hade dessutom hetsat på sina kompisar som var lite sena att komma in snabbt till slöjden så att dom inte missar något😂

Alltså den där killen ger mig gråa hår men fy så mycket kärlek han ger också, jag känner verkligen att jag lever kan jag lova!! Och vilket fint och proffsigt bemötande av skolan! Felix verkar ha växt flera meter, dels av att få sånt respektfullt bemötande. Istället för att tjafsa emot och få honom att känna sig besvärlig så tog dom min önskan på allvar och erbjöd ett alternativ. Och dels för att han faktiskt fixade att vända en negativ trend, han tog tjuren vid hornen och bestämde sig för att fixa detta, hur tråkigt och meningslöst han än tycker syslöjd är (förlåt mamma sylärare, ditt ena barnbarn har i alla fall inte ärvt just det intresset från dig😁💖)! Berg och dal-banan är fortfarande igång med andra ord men nu är det lite mindre branta backar i alla fall så några dalar till ska jag nog klara av om dom inte är värre än så här😉

Nu lever han livet!

Wroom wroom… hm, vad är det som låter? En egenbyggd bil, säkert gjord för många år sen, kommer infarandes i vardagsrummet där jag sitter. Jaha, vad gör du? Undrar jag? Jag städar, säger Felix, som om det var det mest självklara i världen. Städar? Självmant? Vad städer han? – ”Felix, vad städer du?” – ”Mitt rum” Okey… ??

Efter en stund kommer han ut i hjälm och glasögon ”Tjena bruden, what’s up?” Jaha, vad gör du nu då? Han sätter sig i soffan och kör värsta showen, jag skrattar så jag kiknar där i soffan. Lyckades inte fånga honom på bild just i går men fick till en skön bild häromdagen som jag bjuder på här.

20200807_235559

Felix har alltid varit rolig och det har nog varit hans räddning många gånger men den energi jag såg igår var väldigt länge sen jag såg. Han var fri, han hade framtidstro och han mådde uppriktigt bra. Jag hörde lite senare på kvällen hur han satt och småsjöng för sig själv inne på sitt rum, ”jag har sån energi mamma”! Vad härligt gubben, bara du kommer i säng någon gång, uppmanade jag som den mamma jag ändå är😂

Strax efter klockan 7 var han uppe, långt innan skolan började, full av energi och såg fram emot ytterligare en dag i skolan. Jag har följt så många högbegåvade barn genom åren och sett flera av dom faktiskt hitta en lösning där dom till slut börjat trivas. Jag har drömt om att jag också ska få uppleva den dagen min yngsta son frivilligt vill gå till skolan. Men det kändes inte som den dagen någonsin skulle komma, det kändes liksom för avlägset och omöjligt att tänka sig. Men är den dagen här nu? Drömmer jag? Som min mamma frågade mig häromdagen? Jag vet inte faktiskt! Men hur det än är så vill jag i så fall inte vakna upp från den här drömmen än på ett bra tag, jag sover gärna en stund till så länge jag hör det där hjärtliga fnittret eller wroomet från en städande glad Felix i bakgrunden ❤❤

Barnen går i strejk

Jag har sett så många barn göra revolt mot skolan! Inte uppenbart men via små, men ack tydliga tecken.

I och med att vi har varit med i ett forum för högbegåvade barn sen många år tillbaka har jag fått ta del av så många både oerhört kreativa men också sorgliga revolter från barn som försöker säga, stopp det räcker nu. Ni lyssnar inte och jag är inte med på det här tåget längre, jag orkar inte, jag vill inte och mitt enda sätt att överleva är att skicka ut små meddelanden till omgivningen för att någon förhoppningsvis ska reagera någon dag.

Jag fick så oerhört mycket respons på gårdagens inlägg, till största del pga igenkänningen i att man slits mellan hopp och förtvivlan  och den oerhörda stress många av oss föräldrar lever i. Det är inte alls ovanligt att föräldrar till högbegåvade barn är sjukskrivna inte bara ett, två eller tre år utan större delen av skolgången.

Man slits mellan plikten att ens barn ska uppskatta och gå i den skola som vi så fint erbjöds i det här landet, en fantastisk möjlighet inte alla barn unnade i världen och vem motsätter sig vikten av kunskap? Och sen risken att ditt barn kommer må så dåligt att den där kunskapen dom eventuellt snappar upp inte kommer kunna komma till sin rätt för att dom är så trasiga och utslitna när dom väl når vuxenlivet.

”Barn är så tokiga”, ”Så typiskt Kalle att skriva sommarlov på frågan vad som är roligast i skolan när dom skulle fylla i vad dom hade för förväntningar av mellanstadiet”, ”haha, nej men ritade Lisa bara helt svart på pappret nu när hon skulle rita sig själv?”

Tecken… det här är tecken! Från barn som mår dåligt! Barn som är kloka nog att förstå att det här är inte rätt, kunskap och skola i all ära men så här ska det inte behöva vara. Jag ska inte behöva gå till ett fängelse varje dag i 9 år nu. Jag har inte gjort något fel. Jag kan inte ändra mig. Jag vill bara må bra.

Det här var Felix revolt, ni ser honom längst ner, 3:e personen från vänster, han slutade 3:an:

20160609_095025

Han står med ryggen mot! Han var inte med på det här! Vad skulle han fira? Han såg inte ens fram emot sommarlov, han visste ju att han skulle behöva återvända till skolan om några veckor. Han var färdig med det där nu. Någon vuxen kommer att se att jag ropar efter hjälp. Någon kommer agera. Någon kommer att hjälpa mig från den här situationen.

Felix riskerar att hamna i statistiken och bli ett av de där barnen vi läser om i tidningarna om några år, en ung fin kille (eller givetvis tjej) som tagit sitt liv. Vi chockas återigen och kan inte förstå hur detta kunde ske. Vart fanns föräldrarna? Varför var det ingen som såg? Varför gjorde man ingenting? Jo, för det var vuxenvärlden som svek. Man förstod aldrig hur allvarligt det var…

Tecknena fanns där! Se dom! Gör något! Ta ditt barn på allvar! Inget barn ställer sig med ryggen mot när övriga klassen står lyckliga med ansiktet mot sina föräldrar och stolt brister ut i ”Den blomstertid nu kommer” om hen inte mår väldigt väldigt dåligt. Låt inte ditt barn bli en i statistiken, agera och agera nu! Skolan erbjuder något oerhört fint men vi är inte skyldiga att emotta den gåvan om gåvan inte kommer i en förpackning som passar vårt barn 💗

Tungt ämne i dag men denna blogg är inte till någon nytta om vi inte lyckas rädda åtminstone några av barnen som lever i sin ensamhet och olycka, låt inte vuxenvärlden svika ytterligare ett barn💗 Dom är värda att bli sedda💗

NEJ FRÅNVARO!!!

Screenshot_20200825-133105_Messages

Nej nej nej!!! Nu börjas det!!! 3 dagar fick vi i alla fall att njuta av men nu har vi fått ett frånvaro sms!! För er som inte levt med en hemmasittare är det nog svårt att förstå hur mycket ångest ett sånt sms ger! Nu är man liksom igång igen, nu ska det utredas, Felix mår sk*t, lärare ska komma med reprimander, vi måste lösa vardagssituationen med lunch och aktivitet utöver träning-med-liten-hand-på-dataspel hela dagarna, stressen att sitta på jobbet och veta att han mår dåligt hemma osv!!

Det plingar till på mobilen igen – min man sms:ar i vår familjeapp ”Felix, vi får frånvaroanmälan?” Jag känner i sms:et att han mår som jag gör. Vill inte ställa frågan för att han är rädd för svaret men måste för att försäkra sig om att Felix mår bra. Var är han? Vilken lärare är han lack på? Hur trist kan lektionen ha varit? Vart har han gått? Inget svar…

Jag ringer Felix… inget svar!

Jag väntar lite… är han arg? Ledsen? Besviken? Han han dragit till Sickla? Ska jag åka hem från jobbet eller vågar jag ha lite is i magen? Magen, usch den vänder sig ut och in, ORKAR INTE, ORKAR INTE, ORKAR INTE!!

Det ringer… det står Felix på displayen…

”Hej gubben?!?” Säger jag med smått panik i rösten och förväntar mig vad som helst för svar nu…

”Hej mamma, du hade ringt?”

”Ja, du hade frånvaro för en hel lektion, var är du?”

”Hade jag?” Det går några sekunder när han tänker… ”Jaha, nej det är lugnt, jag råkade bara gå till fel grupp men jag är i rätt grupp nu och jag har pratat med läraren så det är lugnt!”

Haha, jag skrattar lättat till, men jaha var det så?? ”Okey, jaja, bra bra gubben” säger jag och vi lägger på. Jag sjunker ner på stolen och känner att livet är rätt bra att leva ändå☺ Hjärtat börjar gå ner i vanlig puls och jag sms:ar Henrik att allt är lugnt, det är bananers, coolers, tjillivippen lugnt, halleluja, jag tror jag behöver syre😅

”Det är kul i skolan mamma! Dagarna går så fort. Jag tycker nästan dom går för fort” utbrister han när han kommer hem sen!!

Jag behöver verkligen syre, det här är inte bra för mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det här? Min son Felix? Kul i skolan? Vad händer??? But I’m loving it🙏❤🙏❤🙏❤🙏❤

Så börjar han då 7:an…

… usch, vill inte på något sätt påverka honom att inte våga tro på att det ska bli bra nu men hur ska jag kunna övertyga honom när jag inte ens själv är säker?!

Ångesten har varit stor sista veckan, har verkligen försökt koppla bort allt vad skola heter under sommaren men sakta har det krupit på en och Felix har själv succesivt påmints via vänner som återvänt från semester, brev som börjar trilla in från skolan, mail som har kommit, han har börjat stöta på gamla lärare (vi bor väldigt nära både gamla och nya skolan) och det var bara en tidsfråga innan frågorna skulle börja komma och med det också det mörka tankarna. Hur skulle det bli nu?

Ni som har följt Felix resa vet ju om att han inte gått i vanlig klass på över 1,5 år men nu hade vi bestämt att vi ska göra ett nytt försök att sätta in honom i klass. Nackdelen med att gå ensam med egen lärare är ju att man kommer ifrån vänner, något vi märkt väldigt tydligt under sommaren, ingen som ringer och ingen som ”kommer ihåg” att Felix också finns. Mammahjärtat har smärtat många gånger men själv har han varit förvånansvärt stark och klok ”men mamma, det är ju inte så konstigt, vi har ju inte hängt så mycket på senare”, när han via Snapchat sett hur de forna kompisarna har kul på övernattningar eller på Jump Yard och han återigen inte blir medbjuden. Nånstans har väl förhoppningsvis självkänslan och självförtroendet bättrats på när åtminstone skolan har fungerat. Men det är som pest eller kolera, antingen funkar det ena eller det andra…

Min största rädsla är ju att han inte vill oroa mig och säger saker för att lugna mig men egentligen mår dåligt inombords, tror jag tjatar lite för mycket på honom ibland men så fort han är lite låg är jag där och ställer mina frågor, skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte vet att jag gjort allt jag kan för att finnas där för honom och hinna upptäcka om han är på väg in i mörker igen.

Men så började då 7:an närma sig, vi fick kallelse till nya skolan och var där i fredags för att hälsa på hans 2 nya klassföreståndare samt biträdande rektorn. Precis innan vi ska till mötet får han panik och vägrar gå. Jag gör allt jag kan för att påminna honom om att det alltid känns som jobbigast innan men att det brukar släppa när man väl är där och att det ju känns så mycket bättre när det är gjort. Men han får verkligen panik och kommer inte iväg. Jag säger att det är okey och att jag och pappa går dit och om han klarar av att komma är det bara att ringa.

Vi börjar mötet och vi går mest igenom så att dom förstår vad det handlar om, alla utredningar är för länge sen avklarade och det finns inga frågor om att det skulle vara något annat, han är extrembegåvad och behöver bemötas där efter. Vi är överens om att vi ger det en inskolningstid och ska sen stämma av hur det verkar gå. Han har ju ändå blivit äldre och mognat, kanske fungerar det betydligt bättre nu än vad det gjort tidigare? (Jag känner hur jag inte riktigt vågar hoppas på det men nickar och säger självklart, så är det säkerligen). Telefonen ringer…

– ”Mamma, jag står här utanför, kan jag komma in?” hör jag Felix fråga nervöst. Yes, han kom!

– ”Självklart, kom in du gubben” svarar jag.

– ”Hej Felix, det är vi som är dina nya klassföreståndare”

-”Hej”

Jag tittar på honom och tårarna börjar trilla ner, jag ursäktar mig med orden att det här är svårt för honom och att dom ska förstå hur mycket det krävs av honom bara att komma hit. Dom förstår och ger mig någon minut att samla mig. Jag kände mig så stolt. Han vet att han måste, han vill inte men han måste. Han försökte förmedla vad hans oro var och hur han kände i klassammanhang. Dom bestämde att max 20 minuters genomgång, sen måste han få jobba fritt. Och få gå ut och vila hjärnan om det blir för mycket. Vi gick därifrån med hopp i hjärtat, han var glad att han hade kommit dit till mötet 💗

Nu var det inte bara Felix som skulle börja ny skola på onsdagen utan pappa Henrik skulle börja nytt jobb på måndagen och norpade 2 Melatonin tabletter av Felix i rädsla för att inte kunna somna ordentligt dagen innan, vad ingen visste var att det var sista burken och tabletterna tog slut. Klockan 4.30 kommer Felix in till mig med panik i rösten ”mamma, jag kan verkligen inte sova och nu har min rygg fått nog av den där jäkla sängen, jag kan inte ligga där mer”!! ”Okey okey, ta det lugnt, vi fixar nya tabletter så du kommer hinna få sömn innan skolan börjar, försök att hitta en skön ställning och sov några timmar i alla fall”.

På måndagen kontaktar jag på en gång läkaren och ber dom förnya receptet, får ganska snabbt ett meddelande att det är gjort, skönt! Åker via Apoteket hem från jobbet och apotekarien säger snällt ”så där, då blir det 750 kr tack”. Va???? Det ska ju vara gratis? Apotekarien ser min förvåning och säger, ”är det inte du som ska ha dom alltså?” Och nej, det var det givetvis inte. Läkaren har råkat lägga dom på mitt personnummer och de kostar då fullpris samt förnyas på fel person vilket vi ju inte vill inför nästa omgång förnyelse. Hon har lugnt i affären just då och hjälper till att försöka få tag på läkarmottagningen men dom har stängt… Sorry Felix, inga tabletter idag heller…

På tisdagen försöker jag förgäves få tag på läkaren och vi lägger då upp en plan på hur han ska kunna somna på natten, vi ska gå ut på långpromenad med hundarna, inte för sent och inte för tidigt men så att han blir lagom trött inför natten, sen ska han lägga sig i badet, han måste ta något i magen först så att maten hinner smälta innan läggdags. Vi sätter igång AC:n, öppnar alla fönster, stänger alla mellandörrar så att inte hundarna kan skälla och väcka honom. Under promenaden gör jag en chansning och går in på ett annat Apotek, smått stressad över att han inte ska sova alls den natten trots alla våra åtgärder, och yes läkaren hade ändrat receptet men bara missat att meddela mig!! Felix blir lugn och somnar inom rimlig tid på kvällen sen…

Väckarklockan ringer 8.10, jag har tvättat hans favorittröja, vi gör frukost och väcker brorsan, borstar tänder, en sista titt i spegeln och så tittar han på mig innan han går och ler -”Hej då gubben, kommer du ihåg vart du skulle gå nu och minns du hur dina klassföreståndare såg ut. Ring om det är något och så tar du det för vad det är, vi testar det här nu” ”Mamma, det kommer gå bra” Okey… och så stänger han dörren efter sig. Jag samlar mig och cyklar till jobbet.

Klockan 11 kommer första samtalet ”mamma, jag hinner inte ta hundarna, kunde Robin ta dom?” -”öh ja, absolut, men hur går det då gubben?” -”Alltså jag har ju bara lärt mig att man ska lägga mobilerna i ett skåp under de två timmar jag har varit här men det är ju första dagen så hoppas man får lära sig lite mer framöver” 😂 Absolut tänker jag och han fortsätter ”Jag hinner inte prata mer nu så vi hörs senare” Han låter glad?! 🤞 Och tur att han har sitt sinne för humor, det har hjälpt honom mycket!

Jag rullar några timmar senare in på gatan och ser Felix komma med skolpapper i handen, leendes och vinkar glatt. ”Mamma, klassen verkar jätte bra och här, lite papper från skolan som du ska läsa! Jag sticker ut med en kompis” Okey harklar jag fram… hur var det då? Hur verkar det? Mår du bra? Kan det bli bra? Vågar vi hoppas? Han har redan gått och jag känner återigen tårarna rinna… Fast nu vill jag inte att han ser det, vi njuter för stunden, han på sitt håll och jag på mitt. Och vi vet att i morgon kan det vara tårar av förtvivlan igen men i dag njuter vi… ja, ni känner ju till vår berg och dalbana… 💗

Felix fyllde 13 år förra veckan och det firade vi på Pinchos😍

20200811_170147