En till Allt för föräldrar webbplats

Annons

HSP

Jag lovade ju att skriva lite mer om HSP för någon vecka sen men livet kom emellan och det fanns andra viktigare saker att skriva om. Men nu kände jag att jag fick anledning att skriva om det, då vi snuddade på ämnet i går på skolmötet.

När jag först hörde talas om det, via min mamma, så undrade jag vad sjutton detta var för ny bokstavskombination dom hittat på nu… men när jag så småningom började googla på det och läste vad det innebar så var det som att läsa om mig själv, halleluja, den där mamma kan ibland alltså😍 Men vad står det då alltså för, jo:

H = High

S = Sensitive

P = Personality

Och nu kommer vi till det intressanta. Vi är alltså inte överkänsliga, vi är HÖGKÄNSLIGA! Stor skillnad med andra ord!! Och lika många individer som det finns med HSP, lika många varianter finns det. Men vi har några gemensamma nämnare och den som kännetecknar oss alla är att vi har lätt för att känna in energier. Jag kan till exempel känna på en gång jag kliver in i ett rum om det är någon där inne som inte vill ha mig där, om det är någon jag kommer att få en fin kontakt med, om något par har bråkat precis innan tillställningen eller om ett jobbmöte kommer att vara allvarsamt eller lättsamt. Jag känner in sinnesstämningen på folk och jag träffar, så gott som, alltid rätt! Även om personerna i fråga inte alltid vill erkänna det på en gång när jag frågar men det kan komma ett erkännande långt efter😉

Många är gångerna då jag suttit på middagar med nya trevliga bekantskaper och fått en snabb intensiv kontakt då jag kunnat lägga mig på den energinivå dom befinner sig på just då. Men många är givetvis också gångerna då jag ganska snabbt känt att detta är inte en kväll som kommer att bli bra för mig, jag äter och dricker lite lagom långsamt och väluppfostrat, tackar sen för mig och går hem till min trygga vrå. Jag undviker å de grövsta att befinna mig på en plats där jag inte är bekväm. Har gjort det för många gånger och det är inte värt det längre.

Och detta kan givetvis klinga lite konstigt när man som jag är extremt social, extrovert och älskar alla typer av människor🤔 Men älskar inte dom mig då fungerar det inte för mig, jag kan inte koppla bort det, det spelar ingen roll om 19 av 20 är de varmaste och härligaste människor man kan ha runt sig, finns det en person i sällskapet som ger mig fel energi så blir jag illa till mods. Men självklart har jag hittat sätt att överkomma detta. När jag var yngre så förstod jag ju inte att jag var HSP och kunde lägga mycket tid på att leta fel hos mig själv, varför verkade inte den där personen gilla mig, vad gjorde jag för fel? Var det något jag sa? Var det något jag gjorde? Var jag inte tillräckligt trevlig och loveable? Men med åren har jag, tack och lov, insett att det inte är mig det är fel på, man kan bara inte älska och bli älskad av alla och det är okey! (Jag är absolut inte helt i hamn än men jag har kommit lång väg🙈)

Den största myten om HSP är dock att man bara ska lära dig att stänga av det där! Men NEJ! Det går inte och jag vill inte heller stänga av det, det är för det första min personlighet och för det andra något jag är mycket stolt över. Många är gångerna då jag har hjälp människor som knappt själva vetat hur dom egentligen mår eller varför dom är på ett visst sätt. Min vilja att hjälpa människor ser inga gränser, jag känner hur dom mår och jag kan ofta sätta fingret på det dom själva inte finner ord för. Är det på bekostnad av min egen hälsa? Ja kanske… men jag är också övertygad om att det är räddningen för min hälsa och varför jag har orkat kämpa både för min son och för många runt mig så länge. Jag har en gåva som jag förvaltar på bästa sätt jag kan och den känsla som infinner sig hos mig när jag ser att personen kommit till en bättre plats i livet efter att tagit emot min hjälp skänker mig så mycket energi och glädje att det blir som ett gift, jag kan inte leva utan den känslan att man kanske har räddad ytterligare en person🥰 Och nu blev det varning för skryt här men hej, jag är halvlibanes och vi lever efter tesen, så länge du kan skryta på andra så får du skryta hur mycket du vill på dig själv😉

Men pga att jag är så pass öppen med min HSP så är det också många som bildar sig en uppfattning om mig som inte överensstämmer med sanningen. ”Gud vad hon ska vara känslig då!” ”Men måste hon reagera så på hans tonfall det var väl inte så farligt?” Eller ”Vaddå, sa han så? Nej, det tänkte inte ens jag på, det är bara i ditt huvud!”” Det måste vara pga hennes HSP” Usch, vad jag avskyr de där meningarna! Men så är det ju och det måste jag lära mig förstå, alla ser och hör inte det jag ser och hör och så får det vara. Men det betyder inte att det inte sker! Min sanning är min sanning och den sanningen kan jag inte stänga av, vad andra än vill, jag kan bara lära mig undvika situationer som blir för jobbiga för mig att hantera. På jobbet sitter jag med hörlurar om jag inte har kraft att känna in alla energier en dag och hemma stänger jag in mig framför en tråkig såpa om stämningen blir för tung, sen sjunger jag en trudelutt, kanske dansar lite och tänker att världen är bra, rosa och alldeles alldeles underbar och då känns allt bra igen💗

Katja

Nu har ju Felix också HSP, en otrolig vacker egenskap hos honom, jag ser att han mår mycket bättre när han snarare får ge än få men som liten utsatt 12 årig pojke som ändå kämpar med att hitta sin plats i livet kan HSP bli en last. Så när vi fick frågan i går på mötet om Felix kände sig kränkt för att någon i klassrummet bett honom vara tyst när lektionen hade börjat så tänkte jag ”menar du allvar nu?”. Hur mycket HSP man än har så har man stenkoll på vad en kränkning är och vad en tillsägelse om att vara tyst är. Visst, det påverkar honom säkert att känna att han har många elever emot sig i ett klassrum och det kan säkert vara en av anledningarna till att han vill gå ut ur klassrummet men det är ju inte de tillfällena han kommer hem och säger att han har blivit trackasserad?! Och är man på en plats 6-7 timmar om dagen som känns som ett fängelse, enligt Felix själv, så tar han nog hellre tillsägelserna för att få tillåtelse att gå ut. För dum är han inte minsann😉

Med andra ord, slutsats = vi med HSP är högkänsliga och inte överkänsliga, samt att vi är fullt medvetna om skillnaden på kränkning och negativa energier.  Vi undviker negativa energier men vi säger emot kränkningar!

Annons

Skolmötet

Då har skolmötet ägt rum!

Och även om jag visste att det var ett fullt nödvändigt möte så kunde jag inte finna någon kraft i dag att orka genomföra det. Har suttit på så oerhört många möten nu genom åren att jag är helt slutdränerad. Man har vridit och vänt på varenda sten, försökt hitta än den ena, än den andra lösningen, skakat av sig tidigare misslyckanden och för att återigen ta nya tag och blickat framåt… för att POM… falla igen😩

Så en kvart innan jag skulle packa ihop på jobbet så brast allt, jag grät som ett litet barn och två underbara kollegor fick hålla om mig tills jag hurklat klart och kunde ta mig samman och komma iväg. Puss till er💕

Mamma stod och väntade vid porten när jag kom hem och sen gick vi iväg, mamma, Henrik och jag. Och det var, som jag skrivit tidigare, rektorn och två biträdande rektorer närvarande. En som varit med tidigare år och som alltså vet mer om Felix historia och den biträdande rektor som är tjänstgörande i årskurs sex idag.

Jag hann inte ens sätta mig förrän jag bröt ihop igen, var orolig att inte få fram allt rätt och kände hur lite ork jag hade att ”gå upp i kamp” men känslan lättnade ganska snabbt när jag märkte att det var ett strukturerat möte och att vi hade samma målbild om hur vi ska lägga upp det framåt för Felix välmående💗

Vi satt i många långa timmar och uttömde alla frågetecken och orosmoment och även utredningen om trackasserierna kändes bra, dom ska prata med Felix för att få hans bild om allt, den andra pojken har dom redan talat med, sen ska rapporter skickas in och förhoppningsvis får allt ett slut sen! Vi håller tummarna✊

Det är fler och fler som läser min blogg, vilket är underbart kul att höra! Men vill då återigen passa på att klargöra att denna kamp har pågått i många år, de känslor jag beskriver och berättar om kan vara relaterade till en period längre bak i tiden eller kring en person som inte längre finns kring Felix. Och att denna blogg är utifrån min synvinkel, mina tankar, mina känslor och mina åsikter. Någon annan kanske tycker helt annorlunda eller har en annan syn på en situation men då får man skriva en egen blogg där man får ge sin synvinkel, alternativt skriva en kommentar till mig här i bloggen😉 Jag kan omöjligt ta hänsyn till hur alla andra vill att jag skriver eller om vad, jag måste få fortsätta skriva från mitt hjärta för att det ska bli så bra och ärligt som möjligt.

Bjuder på en vacker bild på hur jag ser ut nu när jag kraschat ner i soffan efter en ansträngande dag, en härlig finne vaknade jag upp med i morse också😂🙈

IMG-20190918-WA0001


 

Annons

Andra sidan väggen

Oj oj oj, det var, tyvärr, många som kände igen sig i gårdagens inlägg😥

Verkligen från djupet av mitt hjärta, TACK för alla fina meddelanden som fullkomligt sprutat in från alla håll och kanter, sms, Facebook, Messenger, mail, telefonsamtal och gud vet vad! Och jag lider verkligen med er alla som upplever detsamma som jag. Jag har ju dock privilegiet att ha både föräldrar i livet, en man och många vänner som kan backa upp och hjälpa till och jag vet att ni är många som är i en helt annan, betydligt svårare sits än mig, ni ska veta att jag tänker på er❤

Och även om det är min son som mår sämst i det här känns det skönt att veta att jag har så mycket stöd och back-up och så många som ser till att jag inte faller för djupt ner i träsket, nästa gång är det inte bara mamma jag tar med mig på mötet, jag tar med er hela bunten så kanske jag går därifrån utan en endaste sten på mina axlar💕

Och alla era tips, dom är underbara och jag är glad att se och höra att det finns så många olika sätt att ta hand om sig själv och få lite andrum. Jag har i stort sätt prövat det mesta, kanske inte nu på senare år men då när det begav sig förra gången. Då var det så illa att jag fick bryta allt. Jobbet var orsaken den gången, hälsoproblem (och en olycklig kärlek men det vägrade jag att erkänna på många år🤪). Jag sade upp mig, bröt i stort sett med allt från mitt gamla liv, skaffade min hund Dina, tog alla mina besparingar och en nära vän och drog utomlands där jag så småningom också träffade en ny kärlek.

Jag vill påstå att det var hunden, nya pojkvännen och framförallt vännen som fick mig att tillfriskna så pass fort som jag ändå gjorde då. Tack Anna för den tiden, vilken underbar tid! Så mycket skratt, så mycket äventyr, så många djupa förtroliga samtal och så mycket klarheter i vilka vi var och vad vi ville i våra liv. Vilken rikedom att ha få uppleva en sån resa tillsammans med en så god vän, de minnena kommer jag leva länge på❤ På ungefär ett år hade jag kommit tillbaka så pass att jag orkade jobba heltid igen och började så småningom plugga på nytt för att skapa en ny karriär.

Men vägen dit var ju givetvis kantad av många bakslag och det var inte bara en flytt utomlands och massa skoj som helade denna kroppen, jag prövade alla möjliga typer av terapi, jag prövade akupunktur, zonterapi och meditation. Jag prövade träning av alla de slag, lyssnade på bra musik, promenerade, gjorde sånt som jag mådde bra av, åt choklad och drack vin, hoppade alkoholen helt och bara åt nyttigt, filosoferade eller gick på ravefester, ja ni hör, jag drog hela registret i min jakt efter lycka och harmoni. Jag började bli desperat då den totala lyckan aldrig riktigt infann sig men då stötte jag till slut på en terapiform som jag sen kände verkligen hjälpte, och den var såå enkel. Och tro mig, jag var en mycket skeptisk kvinna/tjej när jag i ett tomt rum gjorde som terapeuten sa, ställde mig framför en stor spegel och sen började le. Jag log med hela ansiktet, för det skulle man göra, det var viktigt att det skulle synas att man log även om någon såg mig bakifrån.

Så där stod jag och log som ett fån, kände mig verkligen helt urkorkad men jag tänkte att jag ger det en chans, fungerar det inte nu så ger jag upp. Och när jag stått där några minuter, så att mungiporna så smått började verka lite, kom tårarna, det var så länge sen jag hade varit glad, genuint glad och det var som någon propp släpptes i kroppen. Om man inte kan skratta av hjärtat så lura kroppen att den är glad… och det funkade!! Varje dag stod jag så där framför spegeln och log och log och log, och det gick lättare och lättare att börja skratta, till slut räckte det med att jag ställde mig där för att jag skulle brista ut i skratt och det var såå befriande!! Sakta men säkert vände det…

Så i går kväll gick jag in till Felix strax efter han hade gått och lagt sig, höll fram en tröja och sa ”här gubben, vi ska pröva en sak”. Han tittade på mig och skrattade till lite ”men mamma, vad ska du göra nu då?” ”kom ska du få se!”

Så där stod vi klockan 22.30 och log mot en spegel. Henrik lyckades fånga, för stunden, en spexande Felix men log gjorde vi och skrattade gjorde vi så i går kväll gick vi och lade oss något lättare än vi hade vaknat

IMG-20190917-WA0002

Annons

Och hur mår mamma Katja i allt det här?

Faktum är att jag inte vet…

Andra säger åt mig att jag måste koppla av och ta hand om mig själv innan jag går in i väggen men om jag inte känner efter hur jag mår så funkar det ju?! Och vem ska då ta hand om mitt barn? Vem ska stå där med armarna och ta emot honom när han faller igen? Vem ska slå ner handen i bordet och säga att nu får det vara nog när han för femtielfte gången samma vecka kommer hem och säger att han blir trakasserad? Vem ska peppa, stötta och uppmuntra tills han har kraft nog att genomlida ytterligare en dag till i skolan? Vem ska föra hans talan när inget ord i världen räcker för att beskriva den uppgivenhet och frustration han känner varje dag när ingen verkar lyssna eller förstå?

Nej, bättre att inte känna efter, det fungerar inte att vi kraschar båda två!

Men visst ser jag tecknen, jag har gått in i väggen riktigt rejält en gång tidigare så visst måste jag väl vara bättre nu på att förstå när det är riktig fara den här gången? Eller har jag bara blivit bättre på att intala mig själv att det är annorlunda nu och att jag ju aldrig skulle tillåta mig själv att falla lika hårt som jag föll förra gången? Jag är ju ändå äldre och klokare nu, jag var ju så ung sist det hände så hur skulle jag veta vad hjärtklappningarna och domningarna i händerna betydde? Men det vet jag ju nu?!

Och någon hjärtklappning har jag ju inte nu och händerna domnar inte, så då är det väl lugnt? Eller… Minnet sviktar ju, panikångestattackerna kommer oftare än på väldigt många år, jag sover som en kratta och känner mig oerhört lättirriterad. Kan tycka att det är katastrof bara min man har glömt att ta bort en strumpa från golvet. Eller som i morse då han lade 4 T-shirts på matbordet som han ska ge till systersonen när dom kommer på besök om några veckor. Katja tog ton ”jaha, tycker du att det ska ligga 4 T-shirts på matbordet nu när städerskan kommer i morgon? Mer jobb för mig med andra ord när jag måste gå runt här och plocka undan allt innan hon kommer!!!” Henrik tittar lugnt och säger ”gumman, jag ska gå ner med dom i källaren i kväll” Katja lugnar ner sig och svarar fint ”jaha, det var ju bra” Fasen också, jag som ville vara lite förbannad men det är ju så skönt att få skrika av sig lite emellanåt. Aggressionen släpper lite och man får utlopp för alla känslor som dansar bandanas där inne i kroppen!! Men på väg att gå in i väggen är jag ju inte…

Tror inte jag är en så trevlig cyklist ute på vägarna nuförtiden nu heller, jag följer definitivt alla regler, bär hjälm och stannar alltid för rött så ingen fara folks, jag är ingen cyklist att bli arg på men… jäklar vad arg jag blir på andra cyklister ”op op op, man får inte cykla på trottoaren!” Eller ”sätt hjälm på dig om du ska cykla i rusningstrafiken, jag vill inte orsaka en huvudskada på dig om en olycka sker” osv. Jag känner att det känns skönt att få ur mig aggressionen men jag känner å andra sidan inte heller igen mig, jag med världens största tålamod och som alltid försöker se det goda i allting. Hur kunde det bli så här? Inte är jag väl på väg in i väggen? Nej, det är bara andra som tror det… Jag har läget under kontroll!

Och alla tårar, kan knappt se en reklamfilm nuförtiden utan att börja gråta. Visst, jag har alltid varit emotionell och jag har känslorna utanpå kroppen men nu märker jag att jag inte klarar något positivt utan att börja gråta, det är alltså inte längre motgångarna som gör mig ledsen, det är framgångarna.

I dag fick vi ett mail om ett möte kring trakasserierna på skolan där rektorn och 2 biträdande rektorer kommer att närvara och då brast det ”åh, vad gulliga dom är som ser oss… hallå, hör ni mig här nere på havsbotten som skriker efter hjälp? Snälla bara ta hand om mig och mitt barn, säg att ni förstår oss, säg att ni ska hjälpa oss, säg att ni kommer lyfta bort några kilo av våra bekymmer från våra axlar” eller när mamsen skriver och frågar ”vill du att jag är med på mötet på onsdag?” ”Ja mamma, kom och håll om mig, kom och bär mig en liten stund så att jag orkar lite till”.

17240372_10155094320252640_8410630469721323510_o

För jag är ju så evinnerligt trött… inte fysiskt, även om jag givetvis är det också, men mentalt efter att få behöva kämpa så extremt mycket hela tiden och att ingen verkar förstå? Varför förstår man inte? Är det för att våra barns funktionsvariation inte syns? För det är ju inget fel på de här barnen, snarare tvärtom! Dom är bara annorlunda, men dom är tillräckligt annorlunda för att en skolgång, anpassat efter hur majoriteten av barn fungerar, påverkar hela deras liv och vi i familjen blir medlidande, hans tyngd blir också vår tyngd. Vi bär och vi bär och vi bär men stenarna verkar bara bli tyngre ju mer dagarna går. I dagens skolvärld finns det inte plats för våra barn, men dom måste gå dit, skolan är obligatorisk så vad fasen gör man??

20190406_150348

Felix köpte i våras ett par änglaörhängen som han gav till mormor för att hon är hans lilla ängel som alltid funnits där för honom, i med som i motvind! Tack mamma för att du finns där och bär oss när stenarna blir för tunga och huvudet faller för långt ner under vattenytan, vet inte vad jag hade gjort utan dig❤

 

Annons

Hemmasittare

Det är ett ganska laddat ord och jag vet att jag själv reagerade ganska starkt när jag hörde om barn som inte gick till skolan utan istället ”valde” att stanna hemma. Hade jag bara då vetat hur mycket kamp som låg bakom det ordet hade jag aldrig reagerat som jag gjorde då, inget barn VILL sitta hemma om dagarna, det är en överlevnadsstrategi för att inte gå under helt.

Men visst tänkte jag att barnet var lat, att föräldrarna inte hade tillräckligt med pli på barnet eller att man istället för att hitta andra lösningar istället lät den sitta hemma. Och det kan fortfarande vara svårt för mig att, trots att jag idag vet att det är för Felix överlevnad han får stanna hemma vissa dagar, acceptera att ha ett barn som behöver sitta hemma. Jag har själv väldigt hög arbetsmoral och tycker skolan är ett privilegium, tänk vad fantastiskt att vi har obligatorisk skola för alla och att våra barn får tillgång till så fantastiskt mycket skolmaterial, får mat serverat och lärare som ägnar hela dagar åt dom. Men jag vet idag att den skola som Sverige erbjuder, tyvärr inte fungerar för alla, hur fantastiskt det än är för majoriteten.

Jag måste säga att, trots att min kamp nog antagligen är betydligt större och allvarligare än vad många i min omgivning har förstått (tror inte ens alla familjemedlemmar förstår vad vi går igenom) så lever vi ändå i en ganska bra tid. I dag är SB ändå ett begrepp som många känner till, absolut inte alla, men betydligt fler än det ändå var för ca 10 år sen så det går ändå framåt. Sakta men ändå framåt.

Allt som skrivs om SB är givetvis inte sant, det lyfts fram i ganska dålig dager i många dagstidningar och artiklar och man hånar föräldrar som tror att deras barn är smarta och lite idiotförklarar hela grejen. Vissa anser att vi är uppmärksamhetssökande och gör ett problem av ingenting, kom och bo med mig en vecka så kan vi diskutera saken sen igen. Men alla publicitet är väl ändå bra publicitet tänker jag? Och SB tar ju mer och mer plats i diskussioner. Vi är fler och fler föräldrar som hittar till varandra och finner styrka och stöd att driva kampen tillsammans för en dräglig skoltillvaro för våra barn. Och självklart, som alltid med nya revolutionerande teser, teorier eller som i det här fallet erkännande av en viss typ av barn finns det de som gått i framkant och där vi är många som kan tacka för det oerhörda slit och engagemang som getts.

I SB världen är det allas vår Anita Kullander, en legitimerad psykolog som har inriktat sig på särbegåvade barn och som har gjort ett fantastiskt arbete för att ge talan till alla våra barn. Självklart är även våra barn egna individer och det som stämmer på det ena barnet behöver inte stämma på det andra men hon har satt ord på mycket som många känt men inte kunnat förklara och jag söker ofta tröst i hennes texter. Hennes erfarenhet kring dessa barn samt att alltid kunna ge en vinkel utifrån barnets synvinkel är fantastiskt. Efter godkännande av Anita lägger jag ut denna text som jag tycker förklarade så fint hur vi ska se på de barnen som blir hemmasittare, tack för de orden Anita:

”Hemmasittare kallar man de elever som inte går till skolan. Jag tolkar detta som att man lägger fokus på att de hellre vill vara hemma än i skolan, kanske tom. att föräldrarna inte klarar av att få iväg sina barn till skolan. Ansvaret och skulden läggs på hemmet och eleven.

Utifrån min erfarenhet så handlar det om skolvägran, dvs de vägrar att gå till skolan, vilket är ett motsatt fokus.  Föräldrar gör verkligen allt de kan för att få barnet till skolan. Barn/elever vill ha undervisning och de vill ha ett socialt sammanhang. Många av våra särskilt begåvade barn/elever far illa i skolan. De blir under- eller felstimulerade, ofta utsatta för mobbning av både barn och vuxna och de har svårt att hitta jämlikar. Av olika anledningar kan inte skolan erbjuda en trygg och adekvat stimulerande miljö och då är det en överlevnadsstrategi att skolvägra.  Ansvaret ligger på skolan.

Föräldrar har ansvar för att barnet kommer till skolan och skolan har ansvar för att eleven vill vara kvar.”

 

Anita B Kullanders profilbild, Bilden kan innehålla: 1 person, glasögon och närbild

Besök gärna Anitas hemsida också som ni hittar på filurum.nu där kan ni säkert få svar på en hel del frågor om ni känner att ert barn kanske är särbegåvat 💗

annons