Dagarna går långsamt framåt. Livet blir inte som man tänkt men det finns väl en mening med det oxå.

Jag har ju gått en väldigt fin utbildning som heter rehabiliteringsvetenskap med inriktning arbetslivet. Detta har jag gjort för att jag helt enkelt lessnat på att jobba inom vården. Och min kropp orkar inte med det heller. Med våra livssituation så går det inte heller då jag inte kan jobba 3 skift. Så glad i hågen börja jag söka jobb men fick hela tiden svaren, du har ingen erfarenhet av yrket. Jajja måste väl gå att lösa på något sätt. Tog kontakt med af och där var de så posetiv och tyckte att visst hjälper vi dig. Vi fixar en praktik. Sagt och gjort, tog kontakt med en arbetsgivare som skulle hjälpa till. Nu när allt snart är klart så säger af att näääää vi kan inte låta dig gå på praktik när det finns så mycket jobb som uska. Du ska söka det. Och där står jag nu. Af som lovar och tar tillbaka, en kropp som skriker nej nej nej orkar inte. Så jag får hoppas att någon ger mig en chans snart så inte mina år i skolbänken varit förgäves. Kommer jobba lite som uska i sommar och det hade jag som plan från början för att jag är vikarie på bästa stället där jag trivs.

Hur går det för min älskade Gina då? Jo då det går framåt. Infektionen är helt borta och ödemet lika så. Det som är nu är att jag väntar på att kortisonen ska gå ur kroppen. Sen ska vi utreda varför hon inte kan lyfta på höger bakben utan att säcka ihop. Hon reagerar på smärta även då man lyfter vänster bak och tar hoven bakåt. Att lyfta är inga problem utan då man drar den bakåt. Misstänker något fel i korset. Så det är bara en evig väntan. 🙁

Nääääää nu kallar livet. Ha de gött alla. Ta vara på livet, man vet aldrig vad som händer. //Å