Attans vilken otur min lilla Anton hade fredagen den 6 maj. Jag fick ett samtal från skolsyster strax efter kl 10.00 och hörde att Anton grät i bakgrunden. Paniken i mitt mammahjärta Skolsyster berättade att Anton stått i målet på fotbollsplanen och så kom ett hårt skott mot honom och bollen träffade rakt på handleden som snabbt vek sig snett bakåt. AAjjj.

Jag ringde Lovina som snabbt kunde möta upp Anton på skolan och jag skyndade mig hem för att ta honom till akuten. Först var vi på Sachsska barnakuten som tittade och kände på hans handled och sedan skickade de ner oss till Rosenlunds närakut för att ta en röntgenbild. Det var lång väntetid och vi satt där måånga timmar innan vi fick träffa en läkare som direkt trodde att det var en spricka på strålbenet i handleden och mycket riktigt så visade röntgenbilden det också och han fick gips i 4 veckor.

Idag ska vi på återbesök till BOC där de ska kolla och röntga igen för att se hur det har läkt. Vi hoppas på att slippa gips helt eller att han får ett badgips eftersom vi drar till Kreta på lördag   

För ett par veckor sedan så utmanade vi mammor våra 16 åriga söner på en bowlingmatch (Anton fick följa med och stötta oss mammor). Det blev en tuff kamp och enligt mig väldigt jämn. Frågar vi grabbarna så säger de nog att de ”krossade” oss, haha 😉  Nä men ärligt, det är så härligt att vi mammor kan hänga med våra söner i denna ålder, de är ett riktigt bra gäng som snart slutar 9:an och sedan ska börja gymnasiet efter sommaren. De har hängt ihop sedan dagistiden och det är häftigt att se hur de alla utvecklats till så fina killar under åren  

Idag är det precis 1 år sedan som jag träffade min älskade faster för sista gången, innan hon dog ett par veckor senare. Och som jag saknar henne. Hon har ju liksom alltid funnits där. Det är fortfarande väldigt känsligt och jag kan börja gråta lite nu och då. Hon stod mig mycket nära.

Det känns bra ändå att kunna hälsa på henne vid minneslunden i Hudiksvall när vi är där uppe, som nu under påskhelgen. Hon känns närvarande på något sätt och jag känner ett lugn av att säga några ord eller bara att stå där och skicka iväg några tankar. Min faster kan kännas närvarande i vardagen också, men det blir närmare när jag är där på kyrkogården. Ja, detta året har gått fort men jag minns det som igår, mitt sista och fina möte med min älskade och enda faster <3