Idag är det precis 1 år sedan som jag träffade min älskade faster för sista gången, innan hon dog ett par veckor senare. Och som jag saknar henne. Hon har ju liksom alltid funnits där. Det är fortfarande väldigt känsligt och jag kan börja gråta lite nu och då. Hon stod mig mycket nära.
Det känns bra ändå att kunna hälsa på henne vid minneslunden i Hudiksvall när vi är där uppe, som nu under påskhelgen. Hon känns närvarande på något sätt och jag känner ett lugn av att säga några ord eller bara att stå där och skicka iväg några tankar. Min faster kan kännas närvarande i vardagen också, men det blir närmare när jag är där på kyrkogården. Ja, detta året har gått fort men jag minns det som igår, mitt sista och fina möte med min älskade och enda faster <3 