Välkommen in i Fotohellas vardag. Fotohella är 46 år, mamma till tre 3 barn (Lovina, Alex och Anton) och gift med J. Bloggen är en blandning av vardagsliv, resor, tankar, foton, tävlingar, tips och events. En vardag fylld av härligt organiserat kaos med mycket kärlek. Anordnat Mammakryssningen under flera år! OBS!! Alla bilder jag själv fotat och lägger ut är mina och inte till för att kopieras och användas i annat sammanhang, tack! Kontakta mig på [email protected] vid frågor/samarbeten. Instagram: fotohella.

Nu har jag sett den..

Jag känner att jag måste skriva vidare på mitt inlägg igår om att jag skulle se filmen En komikers uppväxt. Jag skrev då att jag trodde att filmen skulle vara både gripande och stark. Det var den, minst sagt! Det är en riktigt bra gjord film och hemsk men en sann skildring om hur det är och känns när barn utsätts av andra barn. När barn är elaka. När ord och handlingar gör att den utsatta mår dåligt. Jag själv satt med tårar i ögonen och vart illa berörd över vad barn utsatte barn för i denna film och hur vuxna människor betedde sig mot sina och andras barn. Vad jag reflekterade över var att det var några som grät i biosalongen, de lät otröstliga. Jag kunde inte låta bli att tänka på om de kanske varit de ”elaka” när de var unga, och att de nu fick skuldkänslor mot de en gång varit elaka mot. Eller så var de känsliga och tyckte som jag att det var riktigt hemska beteenden som vi såg på bioduken.

Jag känner igen mig så mycket och det här har jag skrivit om tidigare. När jag gick i 7:an så var det ett flertal killar som inte var så snälla, jag och en till i klassen blev de ”utvalda” att trycka ner. Det blev en kamp för mig till slut om att ta mig upp till ytan igen, att bli sedd och accepterad för den jag var. Jag kanske var lite blyg men tyckte verkligen inte att de hade rätt att trycka ner mig på det sättet. Det resulterade dock i att jag upptäckte alkoholen och med den så blev jag ”cool”. Så cool att jag helt plötsligt hängde med de mer populära tjejerna i klassen. Förövrigt snälla tjejer och vi hade en rolig tid. Men med fester och alkohol i kroppen så ledde det även till mindre roliga saker. Som att jag i mitt alkoholpåverkade tillstånd blev utnyttjad, inte hade förmågan att säga nej. Och det var inte bara jag, det var minst en till tjej som när hon var riktigt full blev utnyttjad, lurad bakom buskar att göra sånt som hon inte var mogen för. Men detta var inget man pratade om, det var sånt som ”bara hände”. Ingen tanke på att anmäla eller liknande fanns (helt sjukt egentligen).

Jag skrev för ett par år sedan ett inlägg om detta, där tar jag upp en del händelser (läs mer HÄR), men bara en del av dem och inte alls de värsta. Kanske jag ska skriva om dem med? För jag menar, vissa av de här killarna förstår än idag inte vad de gjorde för fel, eller att deras handlingar var fel. Och att det kan sätta spår i den utsatta. Jag träffade en av de värsta för många år sedan och hans första kommentar när han såg mig var: ”Åh men Helena, kommer du ihåg hur roligt vi hade det när vi var unga.. Vilka härliga minnen..Du tog min oskuld.. Vi var på fester..” Jag blev helt ställd och undrade vad för snedvriden bild han hade av vårt förflutna! Eller på klassåterträffen då jag fick höra av en annan kille: ”Helena, är du sur på mig, varför vill du inte prata med mig (efter att jag valt att inte prata så mycket med just han under kvällen)”. Senare på kvällen så tafsade han på flertalet tjejer. Jag fick då höra av tidigare klasskompisar att ”han är sådär fortfarande, som han var i skolan”. Och när vi skulle ta klassfoto så fick en annan kille i klassen ställa sig emellan mig och den tafsande killen! (Självklart sa jag sluta, men vissa fattar som sagt inte). 20 år efter högstadiet!! Väx upp för fan! Vi är vuxna nu, vi kan på ett helt annat sätt sätta gränser, säga nej, säga ifrån. Vart är respekten liksom?!

Och att det varit så här och är fortfarande är oacceptabelt. Inga barn ska behöva vara rädda eller ledsna i skolan. Barn måste lära sig att respektera varandra. Barn måste få vara den de är. De ska inte behöva låtsas vara någon annan för att bli accepterad. Vuxna i skolan måste få upp ögonen på ett tidigt plan för att avbryta. Och föräldrar behöver bygga upp sitt/sina barns tro-på-sig-själv-och-våga-säga-nej.

Jag skulle kunna skriva mycket om det här och jag blir upprörd av att tänka på hur det kan vara!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *