Dagsarkiv: 6 maj, 2019

Så fruktansvärt hemskt..

Bildresultat för angelI fredags började allt som en normal fredag, hämtade barn på skolan efter jobbet, gick hem, tog det lugnt. Sedan blev vi hungriga och bestämde oss (hela familjen) för att ta bilen för att köpa hämtmat och käka hemma. På väg hem igen med maten, när vi svänger in på gatan bortanför vårt hus så händer det fruktansvärda. Usch, jag vill gråta när jag skriver det här. Men, vi hade precis svängt in på gatan och kom körandes då vi känner att vi kör på någonting. Jag vänder mig om och ser att det är en katt!

Maken bromsar in, jag ropar till och slänger upp bildörren och går ut. Katten ligger ner och ser skadad ut. Helt plötsligt så börjar den hoppa och ”sprätta” omkring på gatan i konstiga rörelser. Jag börjar gråta i panik och halvt för ögonen. Det ser så hemskt ut, det kommer blod! Vi vill hjälpa den men vet inte hur. Maken ringde direkt polisens nummer som har med skadade djur att göra och sedan även djurambulansen.

En man som vi känner från skolan kom promenerandes och sa att det kan vara hans grannes katt. En kvinna kom springandes och började ropa och såg förskräckt ut och vi trodde först att det var hennes katt men det var det inte. (Katten har vid det här laget lagt sig stilla och dött, den ”hoppade” runt i 1-2 minuter. Det var hemskt att se, men jag är glad att familjen som äger katten slapp se det, de kom först när den låg stilla på gatan).

En tonårskille kom gåendes på gatan och säger: Är det våran katt? jag svarar att jag inte vet utan frågar honom om han tror att det är det. Han säger att det är det och ”att det är lugnt” och ringer sin pappa. Jag gråter, okända kvinnan gråter och då kommer kvinnan i familjen som äger katten ut och ser chockad ut, likaså mannen i familjen som kommer ut med en filt för att ta reda på sin katt. Men så kommer deras lilla dotter ut, vars katt det är och gråter, helt förstörd, lilla vännen. Stackars familjen, stackars katten. Jag vet inte hur många gånger jag sa att ”jag/vi är ledsen”, ”förlåt”, ”vi såg den inte”, ”det var inte meningen”. Jag liksom ägarna till katten var chockade och grät. Vi kramades och jag och maken försökte förklara hur det gick till. Att vi kom körandes på gatan efter att precis svängt av från den förra gatan, att ingen av oss fem i bilen såg någon som helst rörelse framför bilen eller från sidorna. (Man brukar se allt möjligt som rör sig annars, men det var verkligen inget som rörde sig). Maken berättade att han fått möte av en vit bil, och ja, sedan kan vi bara gissa. Kanske katten kommit från den andra sidan av gatan och ”klarat” sig undan den vita bilen men inte våran. Eller att den kommit från vår sida av gatan. Ingen aning. Och alla som känner min make vet att han är säkerheten själv och kör lugnt och sakta.

Ägarna berättade att katten bara var ca 1 år och hade sedan en vecka tillbaka börjat öva på att vara ute själv.. Jag gråter nästan när jag skriver detta.

Men det är helt fruktansvärt och jag och stora kidsen grät när vi kom hem i fredags, och jag som är känslig av naturen mådde inte bra i fredags kväll. Jag kunde knappt äta upp hämtmaten, jag grät när jag duschade, grät när jag låg i sängen och känslan av att ha suttit i bilen som körde på den stackars katten var hemsk. Och att ha sett den ”hoppa” runt innan den dog. Maken sa att det bästa egentligen hade varit om jag suttit kvar i bilen eftersom jag är så känslig.

Jag ville och behövde skriva av mig om det här, för det finns nog inget värre än när just barn eller djur far illa. Så återigen vill jag/vi säga ”Förlåt, vi är så ledsna”.