För en vecka sedan kl 08.00 var jag på plats på S:t Görans sjukhus på GynSthlm, och varför undrar ni?
Jo, för äntligen efter såå många år tog jag tag i mitt urinläckageproblem. Det blev så efter mina förlossningar, men under åren har jag vant mig och liksom anpassat allt, som under löpträningar så har jag andats på ett speciellt sätt för att det inte ska ”läcka”, jag har alltid gått på toa en extra gång innan jag ska göra något, jag har använt trosskydd/binda när jag hoppat studsmatta med barnen eller sprungit ett lopp, stannat till och knipit när jag nyst/hostat, ja ni fattar. Inte helt problemfritt. Och detta blev värre efter att jag ramlade utomhus strax efter jag födde Anton, jag slog liksom i vid sidan av höften och svanken. Och det hjälpte inte heller att vi året efter ramlade med cykeln på en isfläck och jag slog i ännu en gång.. Många tycker att det är pinsamt att prata om, att man läcker eller kissar på sig, men varför ska det vara det. Det är så många kvinnor som lider av det här, och själv undrar jag varför jag inte gjorde något åt det för flera år sedan… Jag fick tid hos en gynekolog för några veckor sedan för att checka att knipmuskler och bäckenbottenmuskler etc fungerade och det var det inga problem med så hon godkände då mig för en TVT-O operation.
Hur som helst så kom jag till S:t Görans på morgonen, anmälde mig i kassan och fick sitta ner och vänta. En sköterska kom och visade mig ett rum med flera mjuka fåtöljer och sa att fåtölj nr 2 var min plats. Sedan fick jag byta om i ett omklädningsrum, till tjusig patientrock, hätta på huvudet och snygga knästrumpor. Gick ut till ”min” stol och fick ta värktabletter inför operationen. I rummet fanns två tjejer och vi fick genast bra kontakt och började snacka om allt möjligt. Vi var ju alla där för samma sak.
När min tur kom så hämtade de mig och tog mig till en operationssal, fick lägga mig som i en gynstol, fick en nål på handen i ett blodkärl, och fy vad jag tycker att det är obehagligt, usch! :-/ Genom nålen fick jag lugnande och det kändes ”rusigt” i huvudet redan efter bara några sekunder. Jag blundade och vips så var allt klart. Så jag lyckades somna under den 10 minuter långa operationen. Jag vaknade till när de ledde mig tillbaka till min fåtölj. Väl tillbaka fick jag två tabletter mot värken. Fick också goda mackor, saft och te. Och innan jag fick gå hem så behövde jag gå på toaletten för att kolla att kisseriet fungerade som vanligt. Och det gjorde det 🙂 Jag fick någon tablett med morfin i för att jag fick värk mellan benen förutom att det kändes som en rejäl träningsvärk i ljumskar/lår. När jag kom hem så avtog tabletterna och jag höll faktiskt på att svimma, blev yr, såg stjärnor, blev illamående och toksvettig. Jag tror jag låg och sov i stort sett hela dagen tills kl 20 på kvällen då jag kände mig bättre. Dagen efter var jag hemma från jobbet för det var rejält stelt att gå, men i fredags så jobbade jag.
Vad de gjorde under operationen var TVT-O metoden (”tension-free vaginal tape”): förutom det lugnande jag fick genom nålen i handen så lokalbedövade de operationsområdet och tvättade rent. Operationen sker via slidan och det är ett gummiband som läggs under urinrörets mittdel via en liten öppning i slidans framvägg. Bandet förs mot insidan av båda ljumskarna, eller ja, längst upp på lårens insidor, där de gjort ett varsitt litet snitt. Som ett stödjande U på insidan, typ 🙂 Rådet efter operationen jag fick är att undvika tunga lyft, bad och samlag under 4 veckor. Inte heller träna, men däremot att promenera hjälper läkningen. Vad jag redan märkt är att det inte blir något urinläckage nu när jag hostar eller nyser. Inte heller när jag behövde småspringa till bussen i helgen 🙂 Stor lycka ju!
Nu har det gått en vecka och det ”drar” lite fortfarande, främst i vänster lår/ljumske, känns som träningsvärk. Men det blir bättre 🙂 Och förhoppningsvis så kan jag både träna, springa och hoppa inom en snar framtid! 🙂 Så ni som lider av urinläckage, sök hjälp, det tar 15 minuter och ni slipper kiss i trosan.
Det är inget att skämmas för!
