Dagsarkiv: 8 april, 2017

Mina ord om paniken igår!

Vaknar upp till en gråmulen dag och en overklighetskänsla i kroppen. Igår var en fruktansvärd dag, attacken med lastbilen som skedde mitt i city.

Här kommer mina ord om vad jag upplevde. Kl slog 14.50 och jag dukade upp tårta på kontoret inför en avtackning för en kollega vi skulle ha kl 15.00. Ca fem minuter i tre så ropar min kollega A att hon läst på Omni att en bil kört och mejat ner folk på Drottninggatan. Vi kastar oss till fönstret på 16:e våningen vid Hötorget där vi jobbar och tittar ner. Vi se efter bara några minuter polisbilar och ambulanser som kör Kungsgatan mot Drottninggatan. Samtidigt som vi läser att det är en lastbil och inte en bil som kört in i folkmassan och kraschat in i Åhléns. Vi springer till andra sidan av kontoret och tittar ner mot Åhléns, ser bara taket men fullt av folk som springer åt alla håll på gatorna.

Min sambo ringer och frågar vart jag är, om jag är okej. Han berättar att han sitter på t-banan på väg till centralen, jag säger åt honom att hoppa av vid Slussen. Min kollega A och jag tar jackorna och åker hissen ner. Mest för att jag inte ville vara i en hög skrapa om det skulle bli en till attack. Väl nere så möts vi av människor med panik i ögonen. Vi möter ett tjejgäng i tonåren som skriker att de hört att det är en bomb runt hörnet. En kille ser helt knäckt ut och pratar i sin mobil, jag lägger handen på hans arm och frågar hur det är med honom. Han berättar att han varit på Drottninggatan och varit väldigt nära att blivit påkörd. Han är skakad men inte skadad. Restaurangen i vår byggnad stänger snabbt igen och gömmer rädda människor bakom säkra dörrar. Med dessa intryck och uppgifter så tar jag beslutet att snabbt åka upp till kontoret igen för att packa ihop mina grejer och ringa ungarna. Jag fick tag på äldsta sonen som tryggt var kvar på skolan. Jag får veta av sambon att vår dotter är i stan. Panikkänslor! Får tag i henne och berättar snabbt vad som hänt och att hon inte ska åka till stan. Hon och kompisen hoppar av tåget i Gamla Stan eftersom all trafik stannar upp. (Mina kollegor tar en snabb avtackning med tårta för vår kollega som igår jobbade sin sista dag). Jag står med tårar i ögonen och försöker få tag på dottern samtidigt som jag försöker förstå vad som hänt/händer.

Jag tar hissen ner igen, möts av springandes människor och skyndar mig ner i t-banan. All trafik är avstängd. Jag tar mig upp på andra sidan Sveavägen och försöker tänka klart. Vart tar jag vägen? Hur kommer jag till mina barn. Dotterns mobil slutar fungera och jag vet inte vart hon är. Jag får veta att sambon tagit sig till Skanstull och försöker få tag på dottern. Jag springer mot mitt jobb igen för att försöka komma på vart jag ska ta vägen. Hinner inte fram till dörren utan möts av en hel hög med människor som springer mot mig, ifrån något/någon. Och bakom dem dyker en svartklädd, maskerad och beväpnad man upp. Han skriker ”SPRING! Detta är inte över, ingen är fast än”. Först tänker jag, är han på vår sida? Eller kommer han att börja skjuta. Jag börjar springa, och trycker in mig vid dörröppningen till en butik. Butiken öppnar sina dörrar och några av oss får gömma sig där. Sedan kommer butiksägaren och säger att vi måste ut för att de blivit beordrade att stänga. En kvinna med barnvagn bredvid mig gråter hysteriskt, hon är livrädd. Jag går ut och kollar läget och hör poliser skrika ”Spring mot Östermalm”. Jag öppnar dörren till butiken jag varit i och ropar att vi måste springa. Jag korsar Sveavägen och springer, får tag i sambon på telefon och har gråten i halsen. Så många intryck av människor i panik. Alla rykten om bomb och skjutningar. Jag lyckas ringa till dagis och berätta vad som hänt och att vi kommer bli sena för hämtning av lilleman.

Väl framme på Östermalm får jag tag på dottern via sms som hon kan läsa på sin iPad (som tur är). Jag får veta att hon är vid Slussen. Jag lyckas hitta en buss mot Slussen innan busstrakfiken stängdes av. Jag skrev till henne, stanna där, jag är på väg! Många oroliga människor på bussen. Jag skickade sms till sambon att han skulle promenera hemåt och hämta våra söner och att jag hämtar dottern.  Framme i Slussen så skyndar jag mig till McDonalds där dottern och hennes vän väntar. Tårar i mina ögon och en lättnadskänsla när jag ser att de mår bra.

Vi beslutar oss för att promenera hem. Kompisens pappa mötte upp och de tog sig hem. 50 minuters promenad med väldigt många fler människor för mig och dottern. Vi läser uppdateringar och kollar nyheter och inser vilken fruktansvärd attack som varit i city. Jag är så tacksam att jag och familjen mår bra, och att dottern och hennes vän inte åkte tåget innan (då hade de varit där). Men jag tänker på de som inte hann undan, på de skadade och på deras anhöriga. Att på bara några minuter så förändrades deras liv när lastbilen svängde in från Kungsgatan på Drottninggatan och i hög fart körde igenom folkmassan för att krascha in i Åhléns.

Jag var helt klart skärrad igår, under kvällen och vaknade idag till overklighetskänslor. Inte en gång igår så tänkte jag på att fota händelsen, utan mitt fokus låg på att få tag på mina barn och att ta oss säkra hem. Jag har läst att de tagit fast en man i Märsta, och som själv sagt att han är den ansvariga. Jag har läst att de nu hittat egentillverkad sprängladdning i lastbilen. Och jag vill inte ens tänka på hur stor skada det blivit om den sprängts. Det är fruktansvärt det som hänt, så nära min arbetsplats. Att vara mitt upp i all denna panik var som hämtat ur en film. Och mitt i allt detta, så värmer det att människor hjälper varandra. Flera öppnade sina hem igår, erbjöd skjuts, köpte pizzor, kontor som erbjöd folk som hade svårt att ta sig hem att vara där, butiker delade ut frukt, hjälpte till att få människor i säkerhet, comviq tog bort avgifter för samtal och surf. Bra insatser från polisen, tig tag i situationen direkt, visade människor vart man kunde ta vägen, hjälpte äldre människor över vägen. Ja det är sånt som värmer mitt i allt det hemska.

Här nedan är den enda bilden jag tog, när vi kände oss säkra, på väg hem, promenerandes.

Ta hand om och var rädda om varandra!

IMG_4568