Så jäkla skönt det var att höra från ”personen” som opererades idag, att allt gått bra. Att det varit otäckt då det varit lite bedövning och en läskig känsla när själva ingreppet skedde. Men ”personen” låg i ambulansen på väg tillbaka till ”sitt” sjukhus nu.

Så får vi se hur länge det blir att ”personen” får stanna där på sjukhuset innan hemgång. Puuh, lite orolig har jag allt varit idag..

När det finns en inre oro!

Jo, men det är lite så nu. Jag vill inte slänga ut hela mitt liv eller släkten offentligt, för alla vill inte synas och höras som jag. Men en väldigt nära släkting ligger på sjukhus och det är jobbigt. Många tankar som far runt. ”Personen” har varit på sjukhus sedan i tisdags och ska idag flyttas till en annan stad för operation. Och ja det är skitjobbigt i såna här situationer att jag och min familj bor i en annan stad än släkten.

Men visst är det så att jag kan kasta mig på ett tåg och åka, men nu är det så typiskt att lilla Anton har ”calici”. Ett mycket finare ord än det äckliga som alla andra använder. Han mår bra idag, men jag vill inte riskera att smitta ”personen” på sjukhuset.

Så jag håller tummarna att allt går bra för ”personen” idag. Men man får verkligen sig en tankeställare när sånt här sker. För det är verkligen såå lätt att ta allt för givet och att vardagen bara ser likadan ut, dag efter dag.

Ta vara på varandra, krama varandra, säg snälla ord till varandra!