Vi var så glada och taggade för Me and I party. Det känns som ett hån. Vi vågade skratta och se lite lättare på livet. Vi vågade leva och då togs hon ifrån oss. När vi var som mest sårbara togs hon ifrån oss.
Idag har jag packat upp kläder Milo har att växa i. Storlek 122/128 var Sagas sista storlek. Till och med lite stort. Jag köpte könsneutralt så det skulle passa båda barnen. Det är oanvänt. Det finns kläder med lappar kvar. Jag vill bara bränna upp dem. Det är Sagas men hann aldrig bli hennes.
Vill bränna upp dem. Aldrig med se dem. Inte bli påmind om det som aldrig blev.
KommenteraRätt vecka som det var kort arbetsvecka. Väldigt lite barn på skolan har gjort att jag kommit ifatt med allt tror jag. Skön känsla men jag saknar dem. Jobbat fler timmar än jag brukar för att ta igen endel från förra veckan och däckat som en klubbad säl på kvällen. Andreas kämpar på med sin lunginflammation och Milo har feber som vanligt. Jag har någon form av skuggförkylning, inget i närheten av min familj men något som snor min fulla kapacitet. De senaste veckornas tempo har satt sina spår. Ledig imorgon och klockan är 20.00. Jag är nedbäddad i min underbara säng i mitt älskade sovrum. Ibland måste man bara inse att kroppen säger vila. Jag har försökt lyssna på kroppen mer på senare tid, vilat, stannat upp och gått undan i min ensamhet en stund för att ladda om men ibland är det svårt.
På tisdag är Sagas dödsdag. Igår grät jag så jag hulksde. Imorse var ögonlocken tjock och mascaran la sig mer där än på fransarna. Sorgen behöver ut. Den tillåter sig inte att vänta. Jag har till och med smyggråtit på jobbet bakom stängd dörr. Längtar efter att passera ettårsdagen. Det blir något lättare efter. Det blev det iaf förra gången.
Nu sömn.
Senaste tiden har varit intensiv men också helt fantastisk. Jag och Andreas har haft mycket tid att prata och samtidigt bearbetat sorgen efter Saga och Nova mer än vi gjort någonsin tidigare. Vi petade bort sårskorpan, tvättade rent med det smärtsammaste spriten och nu är vi mer redo att läka ihop. Renare än innan, helare på djupet.
Hemmet har fått ett rejält lyft. En positiv förändring som gör det lättare att blicka framåt. Saga och Nova finns kvar i hemmet, kommer alltid att göra, men vi fick en knuff framåt. Förändringar vi inte ens kunnat fantiserat fram. Jag är så tacksam.
Det har varit mycket tårar och delvis känns det som att jag dansat naken framför en kamera för att jag har blottat mig så. Först boken ”det heliga jävla moderskapet” där jag inte undanhållit något utan brutalt ärligt skrivit från hjärtat. Sedan överraskades vi av Sofias Änglar. Från ingenstans stod de plötsligt framför oss. Aldrig blivit så chockad, lurad, överraskad i hela mitt liv. Även om vi visste att Maria och Stine lämnat in ansökan för oss och att det fanns intresse för att veta mer om oss och vårt öde hade vi inte ens vågat drömma om att vi var utvalda. Så tro mig när jag säger att inget är spelat eller omtaget när ni ser våra chockade miner. Jag är inte så bra skådespelare att jag ens skulle ha kunnat 🙂
Allt har gått så fort och vi hoppade bara på tåget och åkte med. Så enormt fina människor allihopa som vi kommit i kontakt med. Så mycket kärlek och empati. Hade aldrig anat det. Sofias Änglar har gett oss mer än jag kan förklara med ord, ni måste helt enkelt se det när det sänds i höst.
Under den här perioden har vi också fått veta att Andreas har jobb i höst. Han är nu på sista terminen i skolan och har en del resttentor som han behöver fokusera på under sommaren men sen har han jobb klart. Ett jobb han verkligen vill ha dessutom. Vi kommer att vara som en normal familj med inkomst, hem och barn. Så normala vi kan vara med våra ärr förstås men ändå…Stabilitet!
När vi var som mest höga på glädjerus med några av våra bästa vänner runt oss dundrade en lastbil fram på Drottninggatan som rubbade en del av tryggheten i livet. Senare under helgen blev Andreas sjuk och så pass mycket sämre att det blev KS. Rädd för hjärnhinneinflammation men det verkar ”bara” vara bakteriell lunginflammation. Barn har krampat. Barn jag älskar. En så pass att jag trodde det var utom hopp. Alltför likt Sagas öde alltför närs hennes dödsdag. Då knyter det sig i magen och jag hamnar i de där konstiga dimmiga landet ingenstans och vet inte var jag gör mig bäst. Allt snurrar i huvudet.
Höga berg och djupa dalar, så många enorma känslor. Just nu önskar jag mig vardag. Inga känslostormar åt något håll. Lugn och ro. Jag är tacksam för allt positivt och roligt som hänt och jag är härdad att tackla tunga besked och motgångar men jag önskar mest av allt vardag precis just nu.
Och sömn (som alltid :D)
Programmet kommer att sändas under höstens säsong, vet ej datum. Någon sa september men jag vet inte hur säkert det är.
Realesefest för boken kommer att vara 26 april på Söders hjärta. Jag har försökt bjuda in på facebook men alla har inte fb och det gick inte heller att bjuda in för många i ett svep. Hör av er om ni vill komma 🙂 Boken kommer att finnas att köpa på plats för 120kr. Swish eller kontant.
Blomster från Sagas Linglill. Ni får vrida på huvudet, för trött för att fixa. Närmaste påskkänsla man kommer hos oss.
Kommentera (2)2år gammal och så envis och målmedveten. Försiktig. Nyfiken lite på avstånd. Humör, tvära kast och så mycket drama. Livet är spännande och ibland lite läskigt. Mycket intryck ger många känslor, de är ibland svårt att bearbeta. Identifierar sig extra mycket med män, pappan, morfar, David etcetera. Pratar om män och gör som män. Är bara mamma där duger det men varför kan vi inte alltid vara hela familjen? Det är ju så tryggt och roligt då.
Svart har blivit en favoritfärg. Vissa mornar har vi makalösa konflikter för att han vill klä sig helt i svart. Tart säger han och när jag inte verkar fatta tecknar han det också… . Konflikten består sen i att han skriker liggandes på golvet och jag väntar ut. Tillslut får han välja mellan två plagg som jag vet att han gillade innan sin svarta period och blir då rätt nöjd. Ska det vara så här nu? Herregud… Mitt tålamod kommer prövas. Jag orkar inte varje gång. Ibland tvingar jag på ett plagg men det känns nog ungefär lika dåligt för oss båda tror jag.
Bilar är endel av livet hela tiden i alla de former. Möjligen ett flygplan som tar över uppmärksamheten en stund. Korta perioder kan vi faktiskt sitta med pärlor, svarta, och ibland ritar vi och då även med gladare färger. Som en blå whiteboardpenna på balkongdörren, väggen, vattenkannan etcetera. Milo insåg förvånat att det inte var pennans färg man kunde sudda ut utan det var whiteboard tavlan som var magisk. Hoppsan…
Nya skor ska man inte ha. Man ska ha de man alltid haft och man har inte olika skor för olika väder. Man har sina skor till de inte går för att de är för små. Då byter man motvilligt för att mamman både mutar om att gå och titta på lastbil och gömt de vanliga skorna. Så har han varit sen sitt första par skor.
Blöja är inte så skönt men att gå på toaletten eller pottan har man liksom inte lust med. Måste man verkligen det när man är 2år? Det är en fråga Milo ställer sig dagligen när han blir tjatad på eller uppmuntrad att ta de stora steget och sätta sig på toan.
Pratar som alltid hela tiden så länge han känner alla annars är han tystare. Mer och mer förstår man även om man inte kan kalla honom tidig när det gäller att prata vårt språk. Han tecknar lite. Vi har tappat endel av de där sen Saga dog men försöker hålla igång det.
Milo tycker om att vara hemma på morgonen. Han sover inte bra och vill ta det lungt på morgonen hemma. Gärna till framåt 10-11, sen har man rastat alla sina bilar och börjat ledsna på hemmet och mammans sällskap. Vardagar måste man trots allt gå hemifrån tidigare. Då är de viktigt att han blir förberedd att det snart är dags att gå så iaf det viktigaste bilarna får parkeras om.
Det kramar om i hjärtat och inte på det där sköna sättet. Smärtsamt som om något håller fast det så det inte kan slå. Luften i lungorna tar slut och kroppen blir blöt av svett. Jag kippar efter luft och vet inte om jag är vaken eller sover. Allt i kroppen känns så… Smärtsamt. Saknad, sorg och någon oförklarlig känsla av besvikelse. Varje natt.
Dagarna är mer fridfulla. Den vakna tiden kan jag andas. När jag är sysselsatt mår jag till och med bra. Kanske inte lycklig. Kanske aldrig mer så lycklig som jag varit. Vi lärde oss leva efter Nova, lärde oss vara lyckliga. Helgen som var Sagas sista var vår första i riktig glädje och energi, fylld av planer och lust. Assistansen hade gett utrymme för oss att leva. Så kort tid fick vi att leva. Så kort tid av återhämtning innan allt rycktes under våra fötter igen. Drygt 10 månader efter Sagas död har gått och jag kan skratta och jag klarar vardagen men jag är inte lycklig. Inte i hjärtat. Det märks på nätterna.
Kommentera (1)