VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Me&I

Jag hade mitt andra klädparty idag. Jag tycker att det är kul. Socialt, bjuda in till hemmet och samtidigt så finns ett koncept. Någon kommer för att visa något men jag behöver inte rodda med annat än trivsel och plats. Det klarar jag tillsammans med min andra hälft. Faktum är att det är då vi är som bäst.

För snart två år sen hade vi vårt första party. Glada och förväntansfulla var vi. Saga på kortis och Milo hos mormor och morfar. Första gången på mycket länge kände vi lycka och hade energi att bjuda in andra. Lyckan vändes brutalt. Saga krampade under klädpartyt. Hjärtstopp och allt vad det innebär. Livet stannade upp fast jag tog inte in vad som hände och det gjorde nog inte övriga inblandade heller. Inte fullt ut. Hur ska man kunna tänka att nu dör nog det här barnet. Den här flickan. Saga.

Idag följde jag mina egna fotspår. Förberedelser. Tankar. Vad gjorde vi sist? Vad fick vi inte avsluta sist?

Delvis var det ett skådespel ikväll. Mycket smink och mask men inte bara fejk. Jag tycker om det här. Jag ville göra det här. Vill göra det igen. Jag bjöd in de jag känner mig trygg med och är nöjd med vad det blev. En mycket trevlig eftermiddag och kväll och jag har kommit över ett stort hinder!

Kommentera

Ett jobb…

Jag skulle behöva ett jobb. Ett litet ett. När jag sökte jobb på Vittra var planen att jobba 50% som skolkurator och 50% som personlig assistent till min dotter. Det kändes som en bra planering att både få tid med Saga och tid att vara mig själv i min yrkesroll. Saga hann avlida innan jag ens gick på intervjun men jag var så sugen på jobbet och inte redo för någon heltid så jag hoppade på ändå när de ville ha mig. Tjänsten har utökats till 65% och jag trivs verkligen i rollen som skolkurator. Så mycket att jag inte vill byta ut tjänsten mot någon annan med fler procent. Det är annars väldigt lätt att få jobb som socionom. Min kropp mår bra av att inte jobba heltid och Milo får inte så långa dagar på förskolan men min SGI är kass. Nu när Andreas börjat jobba så går vi runt ekonomiskt utan problem men jag kristänker och ligger hellre steget före. Vad händer om Andreas av någon anledning blir av med jobbet eller sjukskriven? Eller jag blir sjukskriven? Vi har tömt vår buffert medan hans inkomst enbart var CSN och min var min 65% tjänst. Därför letar jag efter ett litet jobb. Ett sånt jobb som nästan ingen annan vill ha men som är fast varje månad och drygar ut inkomsten och höjer min SGI. Den här bloggen har gett mig så mycket oväntade saker så jag testar att söka jobb med. Jag är socionom med ett gäng tilläggsutbildningar men kan tänka mig göra lite vad som helst så länge de genererar pengar och inte tar för mycket av min tid med Milo.

Kommentera (1)

En månad som känns som ett år

Januari är inte ens slut ännu men i min kropp känns det som månader har gått.
2018 började skört. Min energi tog slut och jag förbrukade några extra semesterdagar mot vad jag hade planerat. Spenderade tid med Milo när Andreas började nytt jobb. Det var rätt beslut. Vi pyssla och pusslade och återhämtade oss tillsammans. Jag var faktiskt rädd för att jag fått utmattningssyndrom igen men jag reagerade nog i tid och lyssnade på kroppen.

Vi var på Disney on ice under ledigheten. Jag vet inte hur jag bäst beskriver den totala glädjen jag känner över att kunna göra en sån grej med mitt barn. Ingen kramprisk och en lycklig unge som intresserat följde hela showen. Det var Mormor, pappan och jag som delade upplevelsen med honom. Äventyret. Stolta steg trampade på genom globen köpcentrum 😀 Vi åt hamburgare efteråt hos mormor och dofarn. Milo är inte i närheten av lika imponerad av hamburgare som Saga men det hör till…aktivitet och hamburgare. Det är så man gör.

Andreas tillbringade en knapp vecka i Polen för utbildning. Jag stärktes av att klara mig själv. Jag och Milo var ett bra team. Det knepigaste var att fixa kalas för den blivande 3åringen som aldrig är tyst eller stilla och dessutom sover samma tider som mig 😅 Med lite för lite sömn i kroppen hade jag städat huset och blåst upp massor av ballonger, pyntat med confetti och lite annat fix med bilartema. ”Wow mamma har du gjort de” var belöning nog för jobbet ❣️ Vi blåste ut ljus och fikade. 11 januari blev minnesvärd dag för min son 💜

Tre år. Min stora lilla kille. Flickornas treårsdag var så fin på landet. Jag kände glädje över att de mådde så bra i sin sjukdom. Efter treårsdagen väntade tio månader helt utan tur till akuten, men sen kom det med besked…det akuta och livshotande. Nova fick aldrig chansen att fira fler födelsedagar. Kanske var det därför Milos 3års dag blev så viktig för mig och min lycka så stor över att han tyckte att det var märkvärdigt att fylla tre år för ”de e många”. Eller så gjorde jag en stor grej av det för att jag inte tar något förgivet. Varje år är värt att fira. Varje stund av lycka. Allt vi gör skapar minnestrådar vi senare i livet drar i för att komma tillbaka till händelsen och känslorna.

Möjligen var det lite tokigt att med kort varsel bjuda in dravetsfamiljerna när Andreas skulle vara borta hela veckan innan 😇😂 Det började egentligen med just att Andreas inte skulle vara hemma på rätta dagen men så klart också ville fira ordentligt…Och när man ändå ska ha ett till firande…🙈
Stress är inte min vän som förut och jag vill så mycket. Att alla ska må bra, äta gott, sova gott och ha roligt. Samtidigt vill jag njuta och prata med alla jag träffar för sällan. Det är nästan omöjligt att få ihop allt. Ändå stolt över mig själv. La ribban på en okej nivå. Jag blir så varm i hjärtat av att se familjen ihop med vännerna som blivit familj. Hur de alla knyts ihop och kärleken jag känner för alla går som en röd tråd genom alla. Så tacksam, så oerhört tacksam över alla som kom och firade Milo. Vi var många, det blev varmt och golvet fick som vanligt agera sittplatser men så mycket kärlek !! Och så oerhört fina presenter. Vi gör nog om samma grej nästa år men då får Andreas vara hemma innan 🤣

Denna vecka har Milo varit sjuk och i torsdags var jag redo att säga upp mig som mamma. Oftast är han både rolig och charmig men de finns några sidor jag hoppas bara är en sån där fas…
Milo själv tyckte inte han var sjuk fast han haft feber som pendlat upp och ner. Vi har frågat hur han mår många ggr och han säger ”ja må bla”. I fredags skulle jag jobba några timmar för att lösa lite akuta grejer och i bilen påväg till moster säger han ”nä ja sjuk. Ja har inte prickar”. Då trilla polletten ner för mig. Han tror att man måste ha kliande vattkoppor för att vara sjuk …🤣

Ikväll är det vemod och sorg
. Imorgon är det Pennys dödsdag. Fyra år sedan de fann henne livlös i sängen. Fyra år sen allt förändrades. Tänk att lägga sitt barn som vilken kväll som helst och sen morgon efter finns hon inte mer. Största mardrömmen.
IMG_20171231_103140_211
DSC_0224

Med sparkcykel under armen stövla han fram till bordet och borstade av det och sa ”ja gilla inte snö”. Min son 😂 vi längtar lika mycket till våren.

IMG_20180115_223350_029
Disa, min Disa. Den starkaste länken till Saga som jag har. Så mycket frågar hon efter Saga att jag tror vi saknar lika mycket. ”Var är Saga? Jag vill bada med Saga.” Jag med Disa, jag med !

received_10155364972079397
En trio från Sveriges hörn 😄

DSC_0145

Kommentera

Infektionssäsong

Även utan Dravets i familjen gör den sig påmind. Det märkte vi redan förra vintern. Den första utan Saga. Jag hoppades ändå att denna skulle bli bättre. Vi är lite mer stabila i livet och vår sorg och därmed mindre sköra trodde jag. Milo är ett år äldre, immunförsvaret utvecklas ju…

Både jag och Andreas har i princip varit förkylda konstant i två månader och med dagar av sämre skick. Inga dagar helt friska.

Jag kan ta det men Milo. Periodisk febersyndrom. Jag hatar det. Hatar att han har lätt att få feber som jag är så rädd för sen flickorna. Hatar att även mitt tredje barn stämplats med ett syndrom. Hatar att höra hans snabba andning och täppta näsa. Jag stressar upp mig över att han kan utveckla lunginflammation. Det som Nova dog av. Det rosslar lite och andningen är snabb även när febern inte toppar. Min lilla kille.

Så här har jag legat i soffan många gånger med alla tre barnen. Samma soffa, samma varma känsla från febrig barn. Så mycket kärlek blandat med oro.

Farsdag tog vi denna pyjamasbild från soffan :)

Egentligen är vi fem i familjen.

Kommentera

Rensar i hemmet och tankarna.

Förkläden för två. Små burkar av målarfärg. En vaxduk för skydd mot bordet med intorkade färgstänk fyllda av minnen. En annan tid, ett annat liv men framförallt en annan mamma.

Förklädena är för små för Milo utan att de använts en endaste gång och färgen i burkarna har torkat in. Jag kastade de idag men kunde lika väl gjort det samma dag Nova dog. De här sakerna och den här delen av mitt föräldrarskap dog med henne. Lusten och orken att plocka fram och sen städa undan allt vad de innebär med kombinationen små barn, penslar och färg.

Saga och jag hittade ett annat sätt, färgpennor och övning av bokstäver. Jag försummade henne inte och även hon tappade lust till vissa lekar hon tidigare älskat att göra med sin syster. Vi påverkas av stora förändringar och sorger. Det är oundvikligt. Jag saknar den mamman jag var och skulle ha blivit. Jag kommer alltid sörja livet som inte blev.

Förskolan är guld värd för att Milo får ta del av sådant jag inte erbjuder, inte mäktar med att ge honom. Det är mycket han inte får…men också mycket han får. Som villkorslös kärlek. Pussar, kramar och ord om hur underbar han är.

Det är både tungt och befriande att rensa. Tänk om man kunde kasta bort ångestfyllda tankar lika lätt som intorkad färg. Så mycket lättare det då skulle vara att komma vidare. Lägga dåtid bakom sig och leva i stunden så som mina döttrar gjorde så bra.

Nåååna målar på landet.

Tror jag. Kan vara Saga.

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna