VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Barnen

Säsongens alla infektioner påverkar mig. Oron över barnen som bosatt sig i mitt hjärta. Rädslan över att förlora någon av dem. Jag vill bara sitta och krama dem precis hela tiden. Mina skyddande händer över dem även fast jag vet att det inte hjälper. De skyddade inte mina egna barn.

Jag älskar så många barn som inte är mina egna. Förstår att jag försöker fylla tomrummet men jag vet att det är omöjligt. Att vara med barn, få dela deras glädje och sorg, bekymmer och framsteg, ger mig väldigt mycket. Jag släpper mig själv för en stund. Det är väl därför skolkurator är helt rätt för mig nu. Jag släpper allt mitt, går all in professionell och får ändå fylla de där behovet i hjärtat att hjälpa till/vårda.

Dravetsbarnen extra speciella för mig och jag har inget filter. Ingen distans. Bara rakt in i hjärtat! Det lindrar saknaden efter mina förlorade flickor. Det känns som jag får kontakt med dem i närhet av Dravetsbarn.

Även i år finns det en ovana över att inte behöva vara rädd för långvariga sjukhusinläggningar. Fortfarande är det min norm för vintern… Att vabba mycket och bo en hel del på sjukhuset. Det är inte en sån säsong som väntar oss. Jag är så tacksam för min friska son och min fina man. För att jag får vara del av Dravetsfamiljer. Att de så generöst ger full insyn och delaktighet. Jag saknar ihjäl mig efter mina tvillingar och många gånger hatar jag livet och all dess orättvisa. Jag gråter hysteriskt och hjärtats slits sönder. Man kommer aldrig över sina döda barn men hjärtat går inte sönder av smärta precis varje dag på året.

Kommentera

Hej ni som läser bloggen och har stora barn med blöja .

Från Saga har vi flera oöppnade förpackningar Tena storlek S. De blöjorna satt bra på hennes lite runda 5-6åriga kropp. BLÖJOR HÄMTADE.

Vi har även öppnad förpackning nätbyxor som användes för att blöjan skulle sitta bättre.

Detta skänkes till vem som helst med behov. De är i vägen och känns så oerhört dumt att slänga.

Kontakta mig: [email protected]

1517047382701720479256
15170474301531855885017
15170474797441818822414

Kommentera (2)

Idag tänker vi extra på de som inte längre är med oss.

Så många saknades tårar som runnit. Det här är en viktig dag för mig. Redan innan jag begravt mina döttrar och förstått vad verklig sorg är har dagen varit helig på något vis. Hemmet är fyllt av tända ljus. Det gör mig lugn inombords. En del av det tunga i bröstet lättar. Hos flickorna pysslade Milo. Flyttade på några snäckor från Bali och satte den lilla ängeln på grankvisten. Gravljusen sattes omsorgsfullt ner av hans lilla hand. Det var fint att se.

Hans systrar. Han skulle ha haft två 7åriga systrar att busa med, lära av och bråka med. Det gör ont. Fortfarande svårt att acceptera. Så många varför. Varm i hjärtat av era spår. Betyder mycket att Saga och Nova hann lämna avtryck hos så många på så få år.

Kommentera

Rensar i hemmet och tankarna.

Förkläden för två. Små burkar av målarfärg. En vaxduk för skydd mot bordet med intorkade färgstänk fyllda av minnen. En annan tid, ett annat liv men framförallt en annan mamma.

Förklädena är för små för Milo utan att de använts en endaste gång och färgen i burkarna har torkat in. Jag kastade de idag men kunde lika väl gjort det samma dag Nova dog. De här sakerna och den här delen av mitt föräldrarskap dog med henne. Lusten och orken att plocka fram och sen städa undan allt vad de innebär med kombinationen små barn, penslar och färg.

Saga och jag hittade ett annat sätt, färgpennor och övning av bokstäver. Jag försummade henne inte och även hon tappade lust till vissa lekar hon tidigare älskat att göra med sin syster. Vi påverkas av stora förändringar och sorger. Det är oundvikligt. Jag saknar den mamman jag var och skulle ha blivit. Jag kommer alltid sörja livet som inte blev.

Förskolan är guld värd för att Milo får ta del av sådant jag inte erbjuder, inte mäktar med att ge honom. Det är mycket han inte får…men också mycket han får. Som villkorslös kärlek. Pussar, kramar och ord om hur underbar han är.

Det är både tungt och befriande att rensa. Tänk om man kunde kasta bort ångestfyllda tankar lika lätt som intorkad färg. Så mycket lättare det då skulle vara att komma vidare. Lägga dåtid bakom sig och leva i stunden så som mina döttrar gjorde så bra.

Nåååna målar på landet.

Tror jag. Kan vara Saga.

Kommentera

(O)lyckliga jag

Jag borde sörjt längre när jag fick. Det är de jag kan konstatera så här knappt 1,5 år senare. Inte så att någon säger något eller ifrågasätter nu. Det är nog mest jag själv som dömer. Det skulle kännas konstigt om jag plötsligt la mig i fosterställning på golvet och hulka tills tårar och snor lagt sig som en ansiktsmask. Dra täcket över huvudet på morgonen och bara ge upp. Kapitulera för det tunga, smärtsamma som tär i bröstet varje dag.

Jag vill ge upp vissa stunder. Ibland flera gånger om dagen. Det känns ofta som en omöjlig uppgift att resa sig ur sängen, göra sig i ordning, köra bil, lämna Milo, åka till jobbet. Varje moment är energikrävande. Vissa dagar mer än andra. Det är svårt att förklara vad sorg och saknad gör med kroppen men det lättaste att beskriva är tröttheten. Man blir så trött av sorg och när man får sova kan man inte. Tankar som maler. Minnen och Tänk-om. Saknade. Alla varför. De skulle ha börjat ettan. Mina töser.

Jag ler. Jag skrattar. Det är inte fejk. Jag är glad på riktigt. Vissa stunder lycklig. Dagen kan börja som ett skådespel och lagom till jag kommer till jobbet tror jag på det själv. Lurar mig själv att vara glad. I viss mån har vi ett val. Skratta eller gråta. Det bara sitter längre in ibland och tårarna måste få utrymme. Det går inte att fly från livet genom att skratta och nonchalera. Faktum är att två av mina tre barn är döda. De blev 3 resp 6år. Det är inte normalt. Jag kommer att sakna dem för alltid.

Sagas sista år innebar mycket kramper som krävde sjukhusvård. Det kan jag sakna hur konstigt det än låter. Milo lärde sig gå där och många av personalen träffade jag oftare än mina vänner. Familjer kom och gick. Barn dog, andra blev friska. Och några kämpar fortfarande.

Igår hälsade vi på Ella och hennes familj. En av de vi träffade som mest sista halvåret. Ella och Saga krampade ikapp och jag och mamma Anneli drack kaffe och boade in oss på Q82. Det blev många halva samtal mellan mig och Anneli för att Saga, trots Proepanutin eller midazolam i kroppen, absolut skulle kuta runt på vingliga ben. Jag och droppställningen dansandes efter och slangen som gick till hennes port. Ett under att den inte rycktes ut fler gånger än den gjorde. Det var jobbigt. Så oerhört påfrestande men jag saknar det. Extra mycket efter att ha fått hänga med Ella. Stora tjejen som var så mycket piggare på ögonen. Åt själv. Gör mig så glad. Och Milo och Viggo. Både i en ovald lillebrorroll till sjuka systrar men utan att klaga. Normalt för dem. Så kul de hade ihop. Milo yngre och stolt över att få vara med en större kille. Mitt mammahjärta blev varmt.

Nu är vi på landet tills ikväll. Andreas sitter i stugan och pluggar. Milo hänger med mormor o morfar. Jag sitter i en solstol på tomten med vemod i kroppen och skriver en blogg på telefonen. Blinkar bort tårarna när Milo kommer ut och hoppas att han inte ser och märker. Ännu en sommar har passerat som inte känts ”normal”. Undrar om vi någonsin hittar den där stabiliteten och ron i kroppen. På fredag börjar Andreas jobba. Två bra inkomster för första gången på många år. Jag fortsätter på min deltid, Milo slipper långa dagar på fsk och Andreas blir den som drar in mest pengar. Som vilken familj som helst… Fast ändå inte.

Tillsammans.

Älska ❣️

Kommentera

För att få de senaste uppdateringarna