VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Barnen

Säsongens alla infektioner påverkar mig. Oron över barnen som bosatt sig i mitt hjärta. Rädslan över att förlora någon av dem. Jag vill bara sitta och krama dem precis hela tiden. Mina skyddande händer över dem även fast jag vet att det inte hjälper. De skyddade inte mina egna barn.

Jag älskar så många barn som inte är mina egna. Förstår att jag försöker fylla tomrummet men jag vet att det är omöjligt. Att vara med barn, få dela deras glädje och sorg, bekymmer och framsteg, ger mig väldigt mycket. Jag släpper mig själv för en stund. Det är väl därför skolkurator är helt rätt för mig nu. Jag släpper allt mitt, går all in professionell och får ändå fylla de där behovet i hjärtat att hjälpa till/vårda.

Dravetsbarnen extra speciella för mig och jag har inget filter. Ingen distans. Bara rakt in i hjärtat! Det lindrar saknaden efter mina förlorade flickor. Det känns som jag får kontakt med dem i närhet av Dravetsbarn.

Även i år finns det en ovana över att inte behöva vara rädd för långvariga sjukhusinläggningar. Fortfarande är det min norm för vintern… Att vabba mycket och bo en hel del på sjukhuset. Det är inte en sån säsong som väntar oss. Jag är så tacksam för min friska son och min fina man. För att jag får vara del av Dravetsfamiljer. Att de så generöst ger full insyn och delaktighet. Jag saknar ihjäl mig efter mina tvillingar och många gånger hatar jag livet och all dess orättvisa. Jag gråter hysteriskt och hjärtats slits sönder. Man kommer aldrig över sina döda barn men hjärtat går inte sönder av smärta precis varje dag på året.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

För att få de senaste uppdateringarna